Fattiga spelas ut mot fattiga i Kenya

2008-02-13 12:56:54

foto: john Hogg
Image 272

Kenyas våldsspiral sattes igång av det uppenbara fusket i presidentvalet den 27 december förra året och triggas av de etniska skiljelinjerna. I botten handlar dock konflikten i Kenya om elitens rikedom å ena sidan, och den skriande och utbredda fattigdomen å den andra.

Valfusket var uppenbart; i många valkretsar ändrades röstlängderna, röster lades till eller drogs ifrån. I parlamentsvalet som genomfördes samtidigt vann Odingas ODM en jordskredsseger och tog dubbelt så många mandat som Kibakis PNU.
Bland kikuyer sägs 97 procent ha röstat på Kibaki, som har ett mycket litet stöd bland många av de andra etniska grupperna, till exempel luo, som Odinga tillhör.

Vad som började som oppositionsledaren Raila Odingas anhängares våldsamma besvikelse över valfusket, har snabbt urartat i ett våld som löper längs etniska linjer, men som ibland rapporteras vara helt slumpartat.
Läkare utan gränsers rapporter från Mathare, ett av Nairobis slumområden, berättar att de som sökte vård till en början oftast hade skadats av polis – som tidigt fick order om att skjuta för att döda. Men under januari månads lopp ändrade våldet karaktär. Då hade de flesta av de skadade angripits av beväpnade grupper. Utfattiga luos attackerade lika utfattiga kikuyer, som bara hade stamtillhörigheten gemensamt med president Kibaki. Myndigheterna reagerade med att spärra av slumområdet i ett grymt försök att avgränsa oroligheterna. Innanför avspärrningarna utspelade sig fruktansvärda scener med barn som kollapsade under moln av tårgas och döda kroppar som lämnades liggande. Matbristen drev snabbt upp matpriserna till omöjliga nivåer och invånarna svalt.
Våldets hjärta bultar i provinsen Rift Valley, som gränsar till den centrala provins där Nairobi ligger. Där pågår en veritabel etnisk rensning. DN:s utsända berättar historier om människor som bott grannar i decennier och som aldrig ägnat en tanke åt att de tillhör olika etniska grupper, men som nu fördrivs till olika städer. Går kikuyus flykttåg ut ur staden, går luos, men också de mindre gruppernas luhyas och kalenjins, in i den och tvärtom. Våldet kommer från båda sidor, där kikuyer fördrivs från norra delarna av Rift Valley, medan de själva fördriver andra grupper från Nairobi och de södra delarna. Totalt beräknas 350 000 kenyaner befinna sig på flykt.
Väpnade konflikter mellan Kenyas etniska grupper har, med några få undantag, inte förekommit sedan självständigheten 1963. Däremot har det funnits rivalitet. Kikuyer levde i landets bördiga inland och blev därför extra utsatta för det brittiska kolonialväldets brutala styre. Till en början tvingades de arbeta gratis för britterna, men gradvis började somliga kikuyer skaffa sig utbildning och en högre ställning i kolonialadministrationen. Missnöjet fortsatte dock att gro och resulterade under 1950-talet i Mau-Mau-upproret. Ungefär 90 procent av kikuyerna i den centrala provinsen svor – ibland under tvång – sin trohet för upproret. De övriga 10 procenten var lojalister som arbetade för britterna och som inte ville ha självstyre på Mau-Maus villkor.

Förtrycket av Mau-Mau-upproret var brutalt och många fördrevs, sattes i koncentrationsläger eller mördades. Under samma period genomdrev britterna en slags jordreform, som ytterligare gynnade lojalistiska kikuyer och lämnade Mau-Mau-upprorets anhängare i princip jordlösa. Många valde istället att fly till en annan provins, Rift Valley, som idag är epicentrum för våldsamheterna i Kenya. De som stannade kvar anställdes istället av lojalisterna, som på det här sättet fick chans att grunda affärsrörelser, som idag gjort många av dem förmögna.
Jordfrågan har aldrig lösts. Många hävdar fortfarande att de har rätt till mark som kontrollerats av kikuyer i decennier.
Vid självständigheten befäste britterna kikuyu som gynnad grupp genom utformningen av konstitutionen och valsystemet, vilka fortfarande är i bruk. Det var dock inte kikuyu som grupp som gynnades, utan den lojalistiska eliten som i och med självständigheten kunde utvecklas i en politisk och en ekonomisk gren.
Kenyatta hade suttit fängslad under Mau-Mau-upproret, men hade ingenting med rörelsen att göra när han blev Kenyas första president.

Under kenyattas tid stärktes istället banden mellan den politiska och den ekonomiska toppen. Den linjen fördjupades under hans efterträdare, Daniel Arap Moi, vars namn är för evigt förknippat med korruption, och av nuvarande president Kibaki, som har ett förflutet i såväl Kenyattas som Mois regeringar.
Huvudförklaringen till varför Kenya nu har exploderat i okontrollerat våld är ekonomisk och stavas klyftor och fattigdom. Tillväxten i ekonomin, en av Afrikas starkaste, har inte alls kommit befolkningen till del. Hälften av landets invånare är under 19 år och över 70 procent är under 30 år. Bland dem är arbetslösheten utbredd. Fattigdomen har ökat från 48 procent av befolkningen 1990 till 55 procent idag.
”Samhället i Kenya består idag av ett enormt antal utfattiga personer, med små förhoppningar om att någonsin få leva ett gott liv, en liten medelklass och en pytteliten, fruktansvärt rik elit” skriver den liberala kenyanska dagstidningen Daily Nation om våldets grogrund.

Missnöjet med Kibakis regim
har yttrat sig i protester. Alltifrån bussförare till universitetslärare och arbetare inom te- respektive blomsternäringarna, båda viktiga exportgrenar, har strejkat för högre lön.
Hopplösheten är en viktig orsak till att fler och fler ungdomar ses ansluta sig till kriminella grupper. Förra året satte regeringen in dödspatruller för att eliminera Kikuyugänget Mungiki, som nu åter rapporteras vara verksamma i Nairobis slum.
Förutom det våld som förefaller planlöst och etniskt, har också ett flertal mord med vad som sägs vara uppenbart politiska motiv rapporterats. Senast dödades två av ODM:s parlamentsledamöter. Samtidigt sägs delar av oppositionens våld kunna härledas upp till ledande ODM.
Trots valfusket är president Kibakis kontroll inte fullständig. Nu väcks till exempel det första mordåtalet mot en polis sedan oroligheterna började.
Polisen fångades på bild när han sparkade en liggande demonstrant i ryggen. Demonstranten påträffades senare ihjälskjuten. Kenyas mediaråd, instiftat år 2004 för att dels höja oberoende medias standard, och dels för att begränsa regeringens kontroll över media, har vägrat att sända regeringspropaganda som kan spä på motsättningarna.
Den före detta FN-chefen Kofi Annan leder fredssamtal mellan Odinga och Kibaki. Under den första helgen i februari sades de båda ha nått en överenskommelse, men under samma helg dödades uppskattningsvis 140 personer, vilket pressade upp dödssiffran till över 1 000-strecket.

Många bedömare sätter, likt Annan, sitt hopp till omval och en omskrivning av konstitutionen, och det är möjligt att sådana åtgärder skulle kunna skapa ett tillfälligt lugn. Men de skulle inte vara mer än en illusion om rättvisa, vilket snart skulle genomskådas av Kenyas fattiga befolkning.
Oroligheterna påverkar också ekonomin. 500 000 gatuförsäljare har redan tvingats stänga sina verksamheter och 500 000 jobb är hotade. Samtidigt uteblir regnet just nu i många delar av landet, vilket driver upp matpriserna.
Precis som det politiska våldet nu slår framförallt mot Kenyas fattiga, är det också de som kommer att drabbas hårdast av en ekonomisk kris. Samtal med eller mellan Kenyas ekonomiska och politiska eliter kommer aldrig att lösa det verkliga problemet: den enorma snedfördelningen av resurserna.
Vad Kenyas befolkning behöver är ett demokratiskt socialistiskt styre som kan tillgodose deras behov i praktiken – inte genom fagra ord i konstitutionen eller ett nytt val mellan kandidater som för en politik för de rika.

Ulrika Waaranperä

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!