Finland: Trappa upp med politisk generalstrejk

Av PER OLSSON // Artikel i Offensiv

Mellan den 11-16 februari genomfördes det nya politiska strejker i Finland mot den blåbruna regeringens drakoniska attacker på välfärd, arbets- och strejkrätten samt vuxenutbildning.
Uppemot 100 000 arbetare deltog i den serie av strejker som genomfördes, vilket började med strejker inom tågtrafiken och sedan följdes av strejker i förskolor, kollektivtrafik, hamnar, industrin och handeln.
Inga nya strejker har dock utlysts, trots att regeringen den 22 februari lade förslag till en ny antistrejklag och att ett beslut om sämre arbetslöshetsersättning ska fattas i början av mars.

Sedan i höstas har de finländska fackförbunden genomfört en rad olika politiska strejker och andra protestaktioner mot landets blåbruna regering, som tillträdde i juni förra året.
Regeringen, som är en koalition mellan Samlingspartiet (Moderaterna), Sannfinnländarna (Finlands SD), Kristdemokraterna och Svenska folkpartiet i Finland (motsvarande Liberalerna), är den mest högerinriktade som har styrt landet på många årtionden. Regeringen domineras helt av Samlingspartiet, som har åtta ministerposter och rasistiska Sannfinnländarna, som har sju. Övriga två partier har två respektive en.

Den blåbruna regeringen vill genomföra en liknande baklängesrevolution (borgerligt systemskifte) som i Sverige. Men dock mycket snabbare – under en mandatperiod. Så fort regeringsbildningen blev klar aviserade man drastiska nedskärningar i välfärden som kombinerades med frontalangrepp på de fackliga rättigheterna samt ytterligare attacker mot flyktingars rättigheter.
Attackerna mötte omedelbart motstånd i form av demonstrationer och strejker från elever, studenter och arbetare. Den 3 september demonstrerade tiotusentals i Helsingfors mot rasismen. Demonstrationen, ”Vi håller inte tyst – rasister och fascister ut ur regeringen”, var sannolikt den största någonsin mot rasismen. I september genomfördes det ockupationer av universitet och skolprotester mot regeringens nedskärningspolitik och rasism.
Under hösten började även facken genomföra demonstrationer och protestmöten mot regeringen, som sedan följdes av dygnslånga politiska strejker med början i november ifjol.

Regeringspolitiken dikteras av kapitalisterna, och syftet är att få till stånd en omfattande omfördelning från arbetarna och den offentliga sektorn till kapitalisternas vinster och de redan rika.
Samtidigt som regeringen vill minska bostadsbidragen, arbetslöshetsersättningen och studiestödet har man sänkt skatten för höginkomsttagare. I år får de som tjänar omkring 150 000 kronor i månaden en skattesänkning på drygt 26 000 kronor. Det är en rå klasspolitik.

”Regeringen håller på att driva igenom historiskt stora försämringar av arbetarnas anställningsvillkor, rättigheter och sociala trygghet”, som FFC, Finlands LO, skriver i ett uttalande den 20 februari.

Enbart den sänkta arbetslöshetsersättningen, som har påbörjats samtidigt som arbetslösheten ökar, motsvarar nästan en månadsinkomst. Dessutom vill regeringen ta bort det extra barntillägg som arbetslösa har fått.

Till detta ska läggas att regeringen vill införa en karensdag, göra det lättare och billigare att avskeda arbetare samt exempelvis sätta ett lönetak i form av ett ”märke” som i Sverige. Och allt detta i en tid när antalet arbetslösa har blivit 20 000 fler under de senaste 12 månaderna och närmare en miljon av landets befolkning har svårt att klara det nödvändiga.

”Enligt föreningen Finlands social och hälsas (SOSTE) beräkningar kommer Finland att ha 808 500 låginkomsttagare nästa år. Det är 68 000 fler låginkomsttagare än i år, av vilka 16 700 beräknas vara under 18 år gamla” (Svenska Yle den 14 november 2023).

Regeringspolitiken leder till ökad barnfattigdom. Det finns 130 000 barn som lever i relativ fattigdom i dagens Finland (nära 15 procent). ”I år är antalet barn som vittnar om matbrist uppseendeväckande. Det väcker oro för hur stor kris det är på gång i låginkomsttagarfamiljernas vardag i Finland just nu”, larmade Rädda Barnen i Finland i slutet av förra året.
Regeringens måltavla är fackföreningarna och arbetarnas kamp. Näringsminister Wille Rydman (Sannfinländarna) har liknat facken vid ”en maffia”, för att sedan tillägga att: ”Lyckligtvis har vi äntligen en regering som inte böjer sig för fackets bråk”.

Enligt regeringen ”strejkas det för mycket i Finland”. Därför vill man inskränka strejkrätten, i praktiken förbjuda politiska strejker (med hänvisning till Sverige) och höja strejkböterna samt undergräva kollektivavtalets ställning genom att bland annat införa ett lönetak och ge möjlighet till att det lokalt kan slutas uppgörelser med sämre villkor än kollektivavtalets.

”Reformerna som de strejkande protesterar emot har sedan många år varit EK:s (motsvarande Svenskt Näringsliv) mål. Men EK ångrar inte att de har provocerat fram en strejkvåg, samtidigt som företagen brottas med en lågkonjunktur”, kommenterade Svenska Yle den 1 februari med anledning av att fackförbunden samma dag inledde de hittills största mobiliseringarna mot regeringen.
Under den första veckan i februari deltog 300 000 arbetare i de politiska strejker som genomfördes och minst 13 000 deltog i fackens jättedemonstation i Helsingfors den 1 februari.
Kampen i februari har kostat den finländska kapitalismen minst 11 miljarder kronor och ännu mer om man räknar sedan den började. Kapitalisterna ser dock förlusterna som försumbara, eftersom man anser att det är kostnader som kommer att betala sig politiskt.

Den fackliga ledningen hade hoppats på att minskade inkomster skulle få kapitalisterna att pressa regeringen till att backa, men så har inte skett. Regeringen visar ingen vilja till att ta ett steg tillbaka.
Att stödet till de två stora regeringspartierna ännu inte har minskat i opinionsundersökningarna har istället fått till följd att regeringen om möjligt har blivit än mer arrogant och provokativ. Så sent som i mitten av februari sa statsminister Orpu att ”Regeringen står mer enad än någonsin. Vi har har både makten och ansvaret att genomföra dem (försämringarna). Samtidigt upprepade han att strejkerna är en ”överdriven och oresonlig” respons från facket.
Därför återstår inget annat för fackförbunden än att gå samman och utlysa en endags politisk strejk med massdemonstrationer på alla större orter samt beredskap med att gå vidare med flera dagars strejk för att stoppa attackerna och fälla regeringen.
Det finns ingen väg tillbaka till det gamla samarbetet mellan facken, arbetsgivarna och regeringen.
Den tiden är för länge sedan förbi, vilket regeringens attacker med stöd av det så kallade näringslivet ger ett tydligt besked om.

Kampen har också visat på behovet av att facken tar initiativ till att bygga ett nytt parti som verkligen står på arbetarnas sida. Socialdemokraterna och Vänsterförbundet (motsvarande Vänsterpartiet) har gått åt höger och nöjt sig med att i ord protestera mot delar av regeringspolitiken. De gröna (Miljöpartiet) stödjer till och med regeringens så kallade ”arbetsmarknadsreformer”.
Den politiska strejken måste upp på de svenska fackföreningarnas dagordning om en stark kamprörelse ska kunna byggas mot Sveriges blåbruna regering. Samtidigt måste fackföreningarna ge allt stöd till kampen i Finland, som nu går in i ett kritiskt skede. ■