Flygplatskaoset – en blixt från klar himmel?

av Anders Wemmert // Artikel i Offensiv

De senaste veckorna har media rapporterat om timslånga köer till incheckning och säkerhetskontroller på Arlanda flygplats, men även på många andra stora flygplatser runt om i Europa. Kaoset har framställts som om det har kommit som en blixt från klar himmel, men är det verkligen så?

Ända sedan slutet av maj och början av juni har de stora flygplatserna i Europa – Schiphol i Amsterdam, Heathrow i London, Kastrup i Köpenhamn, Charles de Gaulle i Paris och Arlanda i Stockholm – haft stora problem med personalbrist i både säkerhetskontrollen och bagagehanteringen, vilket har lett till extremt långa köer och att resenärer har missat sina flyg.
Schiphol fick till och med stänga flygplatsen helt för flera ankommande flyg och resenärer som skulle iväg på grund av att det ”fanns för mycket folk på flygplatsen”.

Sedan pandemin bröt ut i början av 2020 har både flygbolag och de bolag som sköter bagagehanteringen och säkerhetskontrollerna på flygplatserna avskedat många av de anställda. Flygandet minskade drastiskt, och de som fått betala för flygbolagens minskade intäkter (vinster) är de anställda.
Detta trots att regeringarna i länderna inom EU kraftigt har subventionerat de olika flygbolagen precis som man gjort med de stora privata industriföretagen. Allt för att skydda aktieägarna.

Många av de som har sagts upp på flygplatserna har sökt och fått andra arbeten, men flera andra är fortfarande arbetslösa. Nu när reserestriktionerna har lättats och resandet har börjat öka igen märks personalbristen på flygplatserna.
Inför sommarens ökning av resandet väntas problemen accentueras, med ännu längre väntetider och köer till incheckning och säkerhetskontroll. Naturligtvis kommer flygbolagen och de bolag som sköter marktjänsterna på flygplatserna att skylla på personalbrist. En brist som de själva har skapat! Det kollektiva resandet kan inte läggas i händerna på privata intressen.

Transportsystemen, vare sig de sker på marken i tåg, tunnelbanor eller bussar och andra former av kollektiva transportmedel eller i luften, måste ägas offentligt och styras och kontrolleras demokratiskt av de som jobbar i verksamheterna. Det är även bara på detta sätt som en grön omställning av transportsektorn kan ske.