För en ny social och socialistisk bostadspolitik

Att Novus opinionsmätningar om väljarnas viktigaste frågor inte ens tar upp bostaden som en av 10 att prioritera bland speglar hur lite den tas upp i debatten mellan de etablerade partierna, trots den djupa bostadskrisen.

Av Arne Johansson

Att Socialdemokraterna med Lawen Redar som talesperson säger sig vilja bemöta bostadssegregationen med ”blandat boende” ger ändå en öppning till debatt, även om S-toppen snabbt har backat till att bara tala om blandat boende i utsatta områden.
S vill alltså bryta segregationen genom att i ”utsatta” miljonprogramsområden bygga in nya småhus och bostadsrätter för bättre ställda. I ett inslag som kan ses på SVT Play där Lawen Redar promenerar i Järva säger hon att i ”Husby, Kista, det är här det ska byggas en massa nytt”.
Men bakom dessa idéer om ett socialt lyft av (oss stackare) i utsatta områden genom att ge oss några fler välbeställda grannar i nya småhus och bostadsrätter finns både ett os av aningslöst klassförakt och en i grunden felaktig problemformulering som utgår från att hyresrätter ska förbli en bostadsform för de som inte har råd att köpa.

Vad man inte vill tala om är förstås att bostadssegregationen först och främst drivs av de ökade inkomst-, förmögenhets- och klassklyftorna sedan början av 1980-talet, något som S-regeringar i hög grad varit medskyldiga till och som partiet idag inte har något botemedel emot. Att detta resulterat i en extrem bostadssegregation beror för det andra på att den statliga bostadspolitik som förts av alla regeringar sedan början av 1990-talet systematiskt har gynnat ägare av bostadsrätter och villor. Ju större villor, desto mer har deras ägare gynnats.
Avskaffade skatter på fastigheter, arv och förmögenheter har tillsammans med upprepade jobbskatteavdrag och generösa avdrag för räntor på bolån, ROT och RUT med mera utan något motsvarande stöd till hyresrätter har helt enkelt gjort hyresrätten till en privatekonomisk katastrof för dem som har tillräckligt hög inkomst att kunna ta lån för att köpa en bostadsrätt eller ett hus.
De räntebidrag och nyproduktionsstöd som i mindre grad har kompenserat hyresrätter har också avskaffats. Inga befintliga ägare av småhus och bostadsrätter behöver som hyresgäster betala för den nyproduktion av bostäder som framförallt sker av den så kallade allmännyttan, de kommunägda bostadsföretagen.
Till detta kommer att ”allmännyttan” sedan 2011 har ålagts att bedrivas ”affärsmässigt”, det vill säga ge viss vinst till kommunerna och konkurrera med privata fastighetsägare på samma villkor.

Hyresgäster i miljonprogramsområden plundras dessutom systematiskt av de multinationella riskkapitalbolag som i rent spekulationssyfte har köpt den stora andel av allmännyttan som privatiserats sedan slutet av 1990-talet. Fattiga miljonprogramsområden har som Cervenka visat i boken Fuskbygget ”blivit en guldgruva för finansfolk i kostym”.
Denna sorts aktieägda bolag har skamligt nog till och med getts status av associerade medlemmar i Sveriges allmännytta.

…tre och en halv gånger mer statligt stöd till rikas boende än till hyresgäster.

Sedan efterkrigstidens sociala bostadspolitik avvecklats har bostadspolitiken, som inte minst forskarna bakom boken Kris i bostadsfrågan visat, förvandlats till sin raka motsats, en hävstång för ökande klassklyftor, spekulationsintressen och hejdlös bostadssegregation.
Medan statens utgifter för bostadsbidrag till unga och barnfamiljer med låga inkomster idag är cirka 4,5 miljarder kronor och bostadstillägg till fattiga pensionärer 17,5 miljarder, totalt 22 miljarder, uppgår statens boendestöd till ägt boende (ränteavdrag, ROT-och RUT-avdrag) till 77 miljarder kronor. Det betyder tre och en halv gånger mer statligt stöd till rikas boende än till hyresgäster.
Räknas den borttagna skatten på fastigheter, som för 15 år sedan ersattes av en avgift som är lika för de som bor i slott som i koja, de många jobbskatteavdragen och de sänkta skatterna på kapitalinkomster inräknat så omfördelar staten flera tusen kronor i månaden till höginkomsttagare med ägda bostäder, och allra mest till dem som äger allra mest.
En automatisk effekt av detta är också att bostadspriserna rakat i höjden, vilket gjort bankerna till extrema vinnare på bolånen och många gamla villaägare till mångmiljonärer, men nya och unga innehavare av bostadsrätter skuldsatta upp över öronen.
För att bryta bostadssegregationen och spekulationskarusellen räcker inte några fler småhus och bostadsrätter i redan trångt bebyggda Husby eller Rinkeby, det får mest bara orättvisorna att mer sticka i ögonen.

I Wien, där högerpolitikerna ännu inte har lyckats riva upp efterkrigstidens sociala bostadspolitik uppges nivån på boendekostnaderna fortfarande vara bara en tredjedel av jämförbara storstäder i Europa. Ekonomiskt fördelaktiga villkor gör det där populärt för alla kategorier att bo i goda hyresrätter, vilket också har förhindrat samma sorts bostadsegregation som i Sverige.

Under trycket av bostadskris, klimatkris och växande motstånd mot finansmarknadens bostadsspekulation i hela Europa har till och med EU-kommissionen föreslagit lättade statsstödsregler för offentligt stöd till ”affordable housing”, det vill säga inte bara ”social housing” för de allra fattigaste – något som dock militär kapprustning med mera lär ta udden av.
Att i grunden ändra situationen så att bostaden åter blir en social rättighet och inte en handelsvara kräver en massiv rörelse för helt andra makt- och ägandeförhållanden.
För detta krävs i sin tur en massiv, kämpande och demokratisk hyresgäströrelse i allians med byggfacken.

Centrala krav på en ny social och demokratiskt planerad bostadspolitik borde vara:
• Omedelbart hyresstopp och på sikt sänkta hyror med en ny statligt stödd, klimatsmart, vinstfri och hyresnormerande allmännytta under demokratisk kontroll av de boende.
• Stopp för bostadsspekulationen och expropriering av de kommunägda fastigheter som sålts ut till privata fastighetsspekulanter – utan vinst till dessa eller att detta belastar hyresgästerna.
• Bryt bostadssegregationen med progressiv fastighetsskatt, stopp för ROT-avdrag till stora villor och prisreglering av bostadsrätter.
• Prioritering av hyresrätter i en demokratisk plan för att bygga bort bostadsbristen och trångboddheten med nyproduktionsstöd, statlig bostadsbank och allmännyttiga byggbolag.
• Demokratisk stadsplanering för bra och klimatsmarta bostäder vi har råd med.

Bostaden ska vara en social rättighet – inte en handelsvara!■