I april nästa år räknar regeringen Reinfeldt med att sjukförsäkringssystemet ska göras om. Liksom a-kassan och pensionssystemet bör den bli självfinansierad och samhällets ansvar begränsas, enligt den utredning, ledd av Anna Hedborg, som i höst presenterade sitt slutbetänkande ”Mera försäkring, mera arbete”.Utredningen reser skarp kritik mot hur sjukförsäkringen hittills fungerat. Den ”har tillåtits bli en parkeringsplats för problem den inte är avsedd för” skriver utredningen. Att Hedborg tidigare, som socialdemokratisk socialförsäkringsminister och som chef för Riksförsäkringsverket, har administrerat den sjukförsäkring hon nu så grundligt kritiserar, har förvånat några. Men hyllningskörerna kring utredningen är solida.
Vänsterpartiet är en av få delar av etablissemanget som förblir kallsinniga. Man menar att utredningens utgångspunkt är felaktig.
”Mera försäkring, mera arbete” har tagit fasta på att antalet långa sjukskrivningar ökar och att ohälsotalen varierar stort mellan olika regioner i Sverige. Idag fungerar sjukförsäkringen som en skatte- och avgiftsfinansierad socialförsäkring. Den är öppen för alla och ska vara en trygghet för den som skadats eller slitits ut i arbetet.
Som dagens pensioner
Förebilden för morgondagens sjukförsäkring är istället det nya pensionssystemet. Riksdagen behåller sitt samordnande ansvar, men i övrigt vill utredningen att sjukförsäkringen ska fungera mer som en privat försäkring, och bara omfatta den som betalar premien. Den borde helst helt lyftas ut ur statsbudgeten och finansieras med arbetsgivaravgifter. Om fler är sjukskrivna kommer det att märkas direkt i en avgiftshöjning. Om fler arbetar kommer istället de extra pengarna att skapa ett större utrymme för löneökningar.I slutet av förra året kom Arbetslivsinstitutet med en rapport där man konstaterade att de ”galopperande sjukskrivningarna” berodde på att människor var sjukskrivna längre och inte på att markant fler sjukskrev sig. Förklaringen hittade man framför allt i att kommunerna fått betydligt mindre pengar att satsa på rehabilitering och att klimatet på arbetsplatserna hårdnat. Det är helt enkelt svårt att hitta utrymme för halvtidstjänster eller så kallad arbetsträning i dagens slimmade organisationer.
Rehabilitering i strykklass
Av den ökade satsning på rehabilitering som Arbetslivsinstitutet efterlyser hittar man inte mycket i Hedborgs rapport. Däremot vill hon att sjukskrivningarna i högre grad ska skötas av en utbyggd företagshälsovård.Sjukvård knuten till företag har tidigare skapat problem, eftersom det ligger i företagets intresse att den anställda jobbar så mycket som möjligt, varför den företagsanställda läkaren motiveras till att sjukskriva för sent och mindre än nödvändigt.
Det problemet behandlas inte närmare i utredningen, som nöjer sig med att konstatera att det inte är bra om den som sjukskriver anses ”sitta i knä på arbetsgivaren”.
Bortre parantes
Överlag stämmer de lösningar Anna Hedborg presenterar dåligt överens med de problem som hon målar upp. Sjukskrivningarna är för långa, säger hon och förespråkar en bortre parentes på ett år. Dessutom är de för, med hänsyn till folkhälsan, oproportionerligt många. Frågan om varför folk sjukskriver sig besvaras inte. Men det är inte på grund av generösa välfärdssystem, det skriver Hedborg, också på DN debatt under rubriken ”Myt att socialt trygg är lika med arbetsskygg” (12 juli).Ändå är utredningens bärande tes att sjukskrivningarna kommer att minska om försäkringstagarna själva, alltså arbetsgivarna och de anställda, bär kostnaderna. Sedan konstaterar hon att många av de mindre företagen kommer att få svårt att finansiera rehabiliteringen…
Precis som med a-kassan får kopplingen mellan hårdare finansieringsvillkor och fler människor i arbete inte någon konkret förklaring. Också i ”Mera arbete, mera försäkring” verkar det finnas ett egenvärde i att minska statens ansvar och istället flytta över det på individen.
Formuleringar som ”dubbla egenintressen” och ”de försäkrade bär konsekvenserna” skvallrar om vilka ”lösningar” det handlar om. Och det är ju lättare att säga att man ska ändra systemets ”drivkrafter” genom att göra sjukskrivningarna till ett gemensamt problem för arbetskamraterna, facken eller till och med grannarna, som Hedbrog faktiskt skriver på sidan 69, än att gå till botten med problemens orsaker: hårdare press i arbetslivet som gör sjukskrivningar oundvikliga och bantade rehabiliteringsresurser som försvårar återgången till arbete.
Ulrika Waaranperä
