
Anna-Karin Vänman, som sitter i styrelsen för sektion 7 i Umeå, säger att det inte går att säga vilket av bussförarnas krav som är det viktigaste.
– De fyra kraven hänger ihop. Lönen exempelvis handlar inte bara om vad en bussförare ska ha i fickan. Om de privata arbetsgivarna får igenom en lägre lönenivå än de kommunala – kan de privata bolagen på sikt konkurrera ut alla kommunala bussbolag. Man kan säga att arbetsgivarna börjat nästa upphandlingsförfarande om de får som de vill i den här konflikten. Om de kan betala 380 kronor mindre till varje anställd, är det självklart att de har en fördel i budgivningen.
– Vi kräver att arbetsgivarna ska upphöra med att behovsanställa chaufförer och istället följa Ölagen om anställningsskydd, LAS. Det är konstigt att man ska behöva strejka för att få arbetsgivarna att följa lagarna.
– Med strejken tar bussförarna ansvar för passagerarnas säkerhet. Här i Västerbotten har arbetsgivaren schemalagt så att vi ibland bara har nio timmars vila mellan arbetspassen. Att inte ges möjlighet till ordentlig nattvila hotar trafiksäkerheten.
Ett annat viktigt krav är den så kallade ramtiden.
– Vi vill få ned ramtiden, dvs hur lång en arbetsdag får vara från tjänstens början till dess slut, från 13,5 till 13 timmar. Detta är speciellt viktigt för de som kör på landsbygden.
Anna-Karin tycker också att media än så länge skrivit ganska ytligt om strejken.
– Media skriver mest om de som drabbas av strejken. Inte så mycket om bussförarnas krav på en bättre arbetsmiljö.
– De jag har mött har visat en förståelse för att strejken är nödvändig.
Patrik Brännberg