Fullt ös på Hultsfred08

2008-06-18 12:37:23




23 107 besökte årets Hultsfredsfestival, dit som vanligt Sveriges gymnasieungdom sökt sig för en helg av föräldrafritt festande. Trots uppryckningen från katastrofen förra året beräknar festivalledningen att de återigen går med förlust, men eftersom Linkin Park ställde in, kan de räkna in en del extra pengar där.

Spelschemat var i år ovanligt tunt,  spelningarna började först klockan 14:00, och det var vid få tillfällen som stora band krockade. Tunt var det också på de mindre scenerna, stundtals var det inte mer än en skolklass i publiken.
En timme före Rage Against the Machine skulle börja spela var det spontan allsång i entréerna. ­Publiken vällde fram mot scenen för att få en plats så långt fram som det bara var möjligt. En kvart innan spelningen rasade publikhavet ihop i högar, och tanken gick för en sekund till Roskilde 2000, då åtta personer ­klämdes ihjäl. Klockan 24:00 släcktes områ­det ner, den stjärnfria natthimlen gjorde mörkret kompakt och bomblarmet började ljuda. Ungefär 20 000 personer hade vid det laget sökt sig till Hawaiiscenen.
Zapatisternas flagga, den röda stjärnan mot svart bakgrund, hissades långsamt upp och jublet bröt igenom alla decibelgränser när sångaren Zack de la Rocha, gitarristen Tom Morello, trummisen Brad Wilk och basisten Tim Commerford äntrade scenen.
Ingen person i den 20 000 starka publiken stod still när Rage Against the Machine som andra låt spelade klassikern ”Bull’s on Parade”. Marken gungade under våra fötter, och trycket blev så hårt att några i publiken svimmade av.
Zach de la Rochas texter ­matade ut klasshat som inte lämnade någon oberörd. Kritiken mot USA:s krigsindustri gick som ett tema genom hela konserten.
När bandet lämnade scenen slog de på Internationalen på ryska. Det tog halva första versen innan publikens allsång kom igång, förväntans­fulla på vilka extranumren skulle bli. Andra akten började med den strålande låten ”Freedom”, som ofta glöms bort för de mer kända hittarna. När väl sista låten, den som alla väntat på, ”Killing in the name”, kom igång, nådde euforin nya höjder. Textraden ”Fuck you I won’t do what you tell me” ekade över hela Hultsfred. Rage Against the Machi­nes framträdande på årets Hultsfredsfestival kvalar lätt in som årets konsert, det ska mycket till för att någon ska klara av att leverera en mer fullmatad konsert.
Brittiska Babyshambles drog igång stora scenen på torsdagen en timme efter utsatt tid. Säga vad man vill om Babyshambles, men Pete Doherty var en av de få riktiga rockstjärnorna på festivalen. Han bokstavligt talat ägde scenen, hamnade i bråk med fotograferna, slängde ut en gitarr i publikhavet, ramlade själv av scenen, och innan kvällen var över blev han arresterad.

Fredagen bjöd på storheten The Hives som drog förvånansvärt lite folk. De drog av hitsen i ett ­rasande tempo. Förväntningarna var höga när bandet gjorde premiär i ­Sverige i år och visst infriades de mot ­slutet av konserten. De skruvade upp disten på max och drog igång Hellacop­ters ”(Gotta get some action) now” och det blev inte sämre för att de sen spelade ”I hate to told you so”.
Direkt efter The Hives följde Looptroop Rockers, där de dagen till ära hade skruvat upp tempot rejält och avmattningen från The ­Hives spelning snarare blev till ett lyft. Förvåningen var stor när Timbuktu äntrade scenen för att vara med på en låt.
Fredagens bästa låt spelades av Säkert, ett band som gjorde bra ifrån sig, men inte kom med något märkvärdigt förutom extranumret. De körde en suverän översättning till svenska av the Cardigans hyllnings­låt till Skellefteå ,”This is my home town”. Skelleftecampen visste inga gränser för sin lycka.

Lördagens antiklimax med mål i slutminuten av Sverige-Spanien och att Linkin Park ställde in gjorde att många stannade på campingen resten av kvällen. Som tur var för festivalen, så kom Håkan Hellström upp på scen och levererade den konserten man hade förväntat sig. Konserten pågick i närmare två timmar, och extranumren ville inte ta slut. Det samma gällde Robyn som verkligen hade roligt på scen, och hennes framträdande blev en bra avslutning på festivalen.
Att det bara var 23 000 ­besökare mot 40 000 sist jag var på ­festivalen märktes. Det fanns gott om plats på campingen, trots att partytälten ploppat upp som svampar ur jorden.
Förutom att lyssna på banden gjorde vi från Rättvisepartiet Socia­listerna en strålande insats vad ­gäller tidningsförsäljningen.
Över 150 tidningar och 25 månadsprenumerationer såldes och        2 290 kronor samlades in.
Joel Eriksson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!