Gen Z i revolt: Kämpa för internationell socialism

Korruption, arbetslöshet och ojämlikhet grasserar över hela världen. Men generation Z (de som är födda mellan 1997 och 2012) har fått nog av kapitalismens kriser och slår tillbaka. I Indonesien och Nepal revolterade tiotusentals ungdomar uppror mot korruption, och deras krav kom snabbt att riktas mot ojämlikhet och dystra framtidsutsikter. De ungas uppror sprider sig till världens alla hörn – från Marocko till Madagaskar och Peru, och nu till Tanzania som skakats av de största protesterna sedan landet blev självständigt 1961.

Av Rachel Wilder, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA) // Artikel i Offensiv

Det är ingen överraskning att ungdomar leder dessa protester. Generation Z växer upp i en tid av existentiell kapitalistisk nedgång och står inför en historisk kris med nedåtgående social rörlighet. På grund av vågen av protester från generation Z har regeringar störtats och nya har tillträtt med stora löften om förändring. Men dessa nya regeringar, som fortfarande är kapitalistiska, har inga lösningar på ojämlikhet och brist på möjligheter och hindrar bara rörelserna från att gå vidare. Det räcker inte att vara emot korruption och ojämlikhet. Dessa protester måste förses med ett socialistiskt program som kämpar för en alternativ vision av samhället som tar företag i demokratiskt offentligt ägande, bygger prisvärda bostäder, startar sysselsättningsprogram och mer. I slutändan kommer det att krävas att arbetarklassen tar ledningen för att störta kapitalismen.

Nepalesiska ungdomar gick ut på gatorna i början av september efter att regeringen förbjudit 26 sociala medieappar. Förbudet var ett hårdhänt försök att tysta en viral trend på sociala medier som avslöjade politikerbarnens extravaganta livsstil.

Den enorma ojämlikhet som provocerade fram protesterna beskrevs i en Instagramkommentar till ett inlägg av en offentlig tjänsteman: ”Medborgarna har inte salt. Men ni måste äta på guld- och silvertallrikar.” Nepals kapitalistiska regering, som rankas på 107:e plats av 180 länder på det globala korruptionsindexet, är helt ur kontakt med massornas behov. Deras blodiga ingripande visar att den kapitalistiska statens verkliga prioriteringar ligger i att skydda sin egen makt, med rapporter om minst 150 dödade.

Detta ingripande övervakades av den påstådda ”kommunistiska” premiärministern K. P. Sharma Oli, från Nepals kommunistiska parti – enade marxist-leninister, som endast är kommunistiskt till namnet. Trycket från protesterna tvingade Oli att avgå som premiärminister och Sushila Karki, en karriärdomare som har tjänstgjort vid högsta domstolen i Nepal, utsågs till ny tillfällig premiärminister.

Protesterna i Nepal genomfördes strax efter de studentledda protesterna i Indonesien mot politikernas privilegier. Staten försökte slå ner protesterna, och repressionen ledde till att Affan Kurniawan, en 21-årig taxichaufför, dödades.

I ett land där allt fler människor har osäkra och lågbetalda gigjobb väckte denna tragedi en djup samhällelig ilska, vilket ledde till att fler protester bröt ut.

Men till skillnad från Nepal har Indonesiens president Prabowo kunnat behålla makten genom att göra eftergifter till rörelsen. Sedan protesterna började har han dragit tillbaka bostadsbidraget och gjort en betydande utbetalning till Kurniawans familj.

Dessa eftergifter löser inte de djupare rotade problem som ledde till dessa protester, vilket initialt uppmuntrade rörelsen att fortsätta kämpa för mer. När eftergifterna inte räckte för att stoppa protesterna tog staten till hårda repressiva åtgärder mot demonstranterna och stängde av elen i områden där demonstrationer ägde rum.

Även om protesterna sedan dess har minskat i omfattning ger denna revolt en glimt av vad som kan vinnas genom masskamp. Men för att i grunden ta itu med dessa kriser måste den bredare arbetarklassen ta upp kampen för mer än bara eftergifter, och för demokratisk arbetarkontroll över samhället.

Lärdomar från Bangladesh

För bara ett år sedan ägde en liknande revolt rum under fem veckor i Bangladesh där studentledda protester drev bort premiärministern Sheikh Hasina. Staten agerade hänsynslöst för att kväsa rörelsen och mördade över 1 500 demonstranter under upproret. De i stort sett ledarlösa protesterna eskalerade snabbt och flera fackföreningar anslöt sig till studenternas kamp. Det var arbetarrörelsens inträde på scenen som tvingade staten att förhandla med de protesterande studenterna. Trots att studenterna hade kämpat modigt valde de den etablerade ekonomen Muhammad Yunis till ledare för den övergångsregering tillsattes i augusti 2024.

Men Yunis regering inte gjort något för att ta itu med de grundläggande problemen som unga människor står inför, såsom inflation, korruption och en svag arbetsmarknad, eftersom han helt enkelt är en ny förvaltare av det kapitalistiska systemet. Detta har fått många människor att ifrågasätta det blodiga offer som tusentals människor gjorde och om det var värt det. Minnet av dessa modiga protester måste hållas levande, men eskaleras till en kamp för mer än bara en reform av det kapitalistiska systemet.

Upproren i Nepal och Indonesien har citerats som inspiration runt om i världen: för protester mot nepotism i Filippinerna och för omvälvningar i Östtimor över gratis lyxbilar för offentliga tjänstemän. Denna våg av ungdomsoroligheter sprider sig snabbt, hittills till Marocko, Madagaskar och Peru. Även om alla dessa rörelser är olika finns det viktiga likheter som binder dem samman. Massor av unga människor kämpar mot korruption, och dessa akuta problem breddas till större ekonomiska krav, eftersom människor ser hur allt hänger ihop. Dessa protester utgör ett reellt hot mot makthavarna. Samtidigt har de inte lagt fram någon tydlig alternativ vision för samhället, och arbetarklassen har ännu inte satt sin prägel på rörelsen.

Arbetarklassen är den enda klass som kan omorganisera samhället utifrån de mångas behov och inte de fås. Arbetarklassen kan driva kampen framåt och stanna hela samhället.

En annan röd tråd som binder samman dessa i stort sett ledarlösa och spontana protester är deras avvisande av de etablerade politiska partierna. Men utan demokratisk organisation är det oundvikligt att ledare uppstår på ett odemokratiskt sätt och att rörelserna upplöses.

Nya socialistiska partier, som organiserar massmöten för arbetarklassen och ungdomar, är nödvändiga för att organisera kampen på ett demokratiskt sätt.

Detta sker inte bara på grund av sociala medier. Sociala medier kan fungera som en katalysator, men den grundläggande drivkraften bakom dessa protester är kapitalismens förruttnade förfall, som ger upphov till fruktansvärda förhållanden och ohejdbar oro som snabbt kan spridas internationellt.

Det kapitalistiska systemet är ett globalt system, och arbetarklassens intressen är fundamentalt kopplade över gränserna. Kampen för socialism kan inte begränsas till ett land utan måste spridas internationellt.