”Ut, IMF! Låt de betala krisen”, lyder plakatet. Kampen måste nu fortsätta och trappas upp.
En stor generalstrejk mot Macris högerpolitik lamslog Argentina den 25 september, kallat till av olika sociala rörelser, fackfederationen CTA tillsammans med en mindre fraktion ur det större CGT. Massprotesterna fortsätter efter sommarens enorma demonstrationer för rätten till abort.
Strejken – som bland vissa grupper började redan under måndagen den 24 september – var riktad mot presidenten Mauricio Macris förödande politik, med massiva nedskärningar och åtstramningar, samt mot hans planer på ännu ett massivt nödlån (”bailout”) från Internationella valutafonden IMF. Detta skulle naturligtvis vara villkorat med ännu större och värre attacker på vanligt folk, precis som det nödlån som beviljades innan sommaren på 50 miljarder USA-dollar var.
Befolkningen har redan drabbats hårt; 100 000 offentliga jobb har försvunnit sedan Macri tillträdde 2015 med målet att ”ta itu med de stora underskotten i handelsbalansen och statens finanser” samt ”få bukt på landets höga inflation” – ett uttalat program om svångremspolitik och pålagor mot fattiga, ungdomar, pensionärer och arbetare, oavsett IMF:s krav.
Men Macris politik har varit ett misslyckande på alla sätt. Inflationen steg till över 40 procent redan under Macris första år vid makten, och valutan peson har förlorat nästan hälften av sitt värde sedan maj. En orsak till valutans störtdykning är att landet skakades av en kraftig torka i år som påverkade jordbruksproduktionen, som är en av landets viktigaste export. Jordbruket står för en tredjedel av landets export, och produktionen har under året halverats jämfört med normalt.
Peson tappade ännu mer i värde efter att Argentinas centralbankschef Luis Caputo avgick förra tisdagen, samma dag som generalstrejken bröt ut i full kraft. Hans efterträdare Guido Sandleris sägs vara ”inte lika störande kring vad IMF vill ha”.
De största och viktigaste hamnarna där merparten av Argentinas export och import sker stängdes ner av strejken, likaså kollektivtrafiken, skolor, och så vidare. Olika grupper av offentliganställda strejkade också. Hela städer stängdes ner.
Motsvarande Skatteverket i Argentina uppskattar att 800 miljoner USA-dollar har förlorats i ”ekonomiskt resultat” för landet, motsvarande 0,2 procent av landets BNP. Det är ett exempel på vilken potentiell kraft arbetarklassen har när den går ut i kamp och strejker, samt vilka det är som skapar värdet i samhället – arbetarna.
Miljontals demonstrerade, särskilt i Buenos Aires där åtminstone en halv miljon deltog i strejken. ”Vi måste stoppa regeringens avtal med IMF som bara leder till arbetslöshet och misär”, var en av strejkrösterna som uttalade sig till Arbetet. Läraren Eli Paez säger till Arbetet den 25 september:
– Vi har skolor utan värme, där taken läcker, och ingen mat till lunchen. Inga kollektivavtalsförhandlingar har hållits sedan 2016.
Resurserna stryps allt mer i landet och lönen räcker till allt mindre. Dessutom växer outsourcingen, bemanningsföretagen och avtalslösa företag allt mer. Det blir med andra ord allt sämre arbetsvillkor och förutsättningar för majoriteten av befolkningen.
Men trots de massiva protesterna mot Macris vändning till IMF har IMF beviljat ett nytt ”räddningspaket”, som nu uppgår till 57 miljarder dollar, deras största någonsin.
Det internationella kapitalet vill absolut inte ha en repris av vad som hände i Argentina 2001: ekonomin kollapsade totalt och massorna gick ut i ett uppror mot de brutala attackerna på vanligt folk, vilket ledde till att landet tvingades ställa in sina lånebetalningar.
Regeringens ekonomer tror efter IMF:s nya pengar på en återhämtning under 2019, men det är troligt att arbetslösheten – nu på 10 procent – kommer att fortsätta stiga. Likaså fattigdomen – en tredjedel av befolkningen lever i fattigdom. Och ekonomiska experter säger till Financial Times att ”risken för fackliga reaktioner och sociala uppror är fortsatt hög”.
Efter att det nya nödlånet beviljades borde de stora fackföreningarna, vänstern, olika sociala kampgrupper med mera genast gå vidare med en ny, 48-timmars generalstrejk och trappa upp kampen.
Hela det globala finanssystemet är väldigt bräckligt – Argentina är ännu ett exempel på det. Allt fler kommer att dra antikapitalistiska slutsatser då allt fler ifrågasätter kapitalismen som system. Fler kommer att inse att det behövs ett helt annat system. Där behöver en stark socialistisk vänster byggas upp som kan vara en del av att leda massorna till insikten om att världen behöver demokratisk socialism, ett system där resurserna används för människors och miljöns bästa.
