Generalstrejker och kamp på agendan runtom i Europa

LSP/PSL (ISA Belgien) deltog fullt ut i den belgiska generalstrejken (Foto: LSP/PSL).

av LSP/PSL (ISA i Belgien), Eleni Vetsika (Socialist Party, ISA i Irland) & Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Belgien: ”Generalstrejk – bara en början”

Den 9 november genomfördes en generalstrejk i Belgien mot levnadskostnadskrisen. Uppslutningen var stor, trots bristande förberedelser och mobiliseringar från delar av fackföreningsrörelsen.
Strejken behöver nu följas av en serie strejker samt en stor landsomfattande demonstration bakom kraven på att förstatliga energisektorn, en lönehöjning på 2 euro i timmen till alla arbetare och höjd minimilön till 15 euro i timmen.
Trots att regeringen driver en politik som värnar bolagen på arbetarnas bekostnad finns det fackliga ledare som tror att det går att resonera med regeringen och som därför inte ordentligt mobiliserar till kamp. Politiker, chefer och media utnyttjar detta hänsynslöst. Men det finns en växande kampvilja.

Bara under de senaste veckorna har det förekommit strejker vid järnvägarna, inom public service och exempelvis från anställda på Charleroi flygplats.
Den 9 november inledde statstjänstemännen en strejk utan slutdatum och offentliganställda i Bryssel mobiliserar mot bristen på resurser. Överallt är arbetsbelastningen ohållbar.
Regeringen har avvisat de offentliganställdas krav på mer resurser och den nya budgeten innebär ytterligare nedskärningar. Vi har inget annat val än att fortsätta kämpa, och vi vet att svaghet inbjuder till aggressivitet.
Varje tvekan från facken kommer att följas av att regeringen och arbetsgivarna trappar upp sina attacker mot indexlönen (i Belgien uppjusteras lönerna i takt med inflationen, en framgång som makteliten ständigt attackerar).

Därför behövs det en handlingsplan för den fortsatta kampen. Det var avsaknaden av det som räddade regeringen efter de stora mobiliseringarna 2014. Det misstaget får inte upprepas.
Generalstrejken den 9 november bör omedelbart få en fortsättning med möten på arbetsplatserna som diskuterar hur man ska gå vidare och planera för att fortsätta bygga kamprörelsen.
En landsomfattande massdemonstration inom kort skulle också kunna samla ungdomar, pensionärer, arbetslösa och till och med egenföretagare och småföretagare (butiksägare i Liège och Bryssel uppmanade till solidaritet med strejken den 9 november) kring arbetarrörelsen och bidra till att skapa en drivkraft för nya landsomfattande strejkaktioner som föregås av regionala strejker.
Revolten mot de höga levnadskostnaderna äger inte bara rum i Belgien, det är en internationell kamp. Vi kan dra lärdom av andra länder och arbeta för internationell samordning i kampen mot den krisande kapitalismen.


Grekisk generalstrejk mot regeringen

Den 9 november genomfördes en av de största generalstrejkerna i Grekland på många år. Offentliganställdas fack ADEDY beskrev den 24 timmar långa generalstrejken som en ”vattendelare”, inte bara på grund av det stora antalet deltagare i strejken och demonstrationerna runt om i landet, utan också för att den uppfattas som början på en upptrappning av kampen mot regeringens politik.
Arbetarnas främsta krav är att lönerna ska höjas så att de åtminstone kompenserar för inflationen, som översteg 9 procent i oktober. Matpriserna stiger i betydligt snabbare takt – över 14 procent.


”Strejker och kamp åter i Storbritannien”

David Jones från Unison och Socialist Alternative berättar om strejkvågen (Foto: Per-Åke Westerlund).

–Strejker och facklig kamp är tillbaka i Storbritannien med en styrka vi inte sett sedan 1980-talet.
Det säger David Jones, fackligt aktiv i offentliganställdas fack Unison och styrelsemedlem i Socialist Alternative (ISA i England, Wales & Skottland).
– Det började med järnvägsfacket RMT:s tre dagars strejk i juni. Den hade total uppslutning och fick starkt stöd. Politikerna missbedömde situationen helt. Labours ledare Keir Starmer sparkade transportministern i sin skuggregering för att ha deltagit i en strejkvaktskedja. Och premiärminister Boris Johnson ville begränsa strejkrätten med en lag om ”minimiservice”.
– Men stödet var massivt, med stora strejkvaktskedjor och fullt med inlägg på sociala medier. En mätning visade att 67 procent stödde strejken. Bara två veckor efter strejken tvingades Boris Johnson att avgå.

David Jones berättar hur strejken har stärkt fackligt aktiva i många andra förbund. Det blev ett starkt tryck på de fackliga ledningarna att agera. Kommunikationsfacket CWU strejkade på British Telecom och medlemmar i Unite nådde framgångar i flera regionala strejker.
– Sophämtare strejkade i 7-8 städer och vann lönelyft på över 10 procent. 700-800 bussförare i nordvästra England – Liverpool och Manchester – fick igenom sitt lönekrav på 11 procent efter 28 dagars strejk.

Nu pågår förberedelser för strejker i många förbund. Enligt lag måste fackförbunden genomföra medlemsomröstningar. På sistone har över 80-90 procent röstat för strejk i fler förbund, med över 70 procent valdeltagande.
– Lärarfacket NEU samt Unison och sjuksköterskefacket kommer att gå ut i strejk de kommande månaderna.
Bakgrunden är inflationen på långt över 10 procent, över 10 år av åtstramningspolitik och nu prognoser om två års ekonomisk nedgång.
– Det finns samtidigt ett självförtroende bland arbetare, att det inte är svårt att hitta ett nytt jobb med personalbrist i många branscher. Inte jobb med hög lön, men ändå en trygghet. Efter covid finns det också en stark stämning att det inte får bli en återgång till hur det var innan. Det här pressar fackliga ledare att använda vänsterargument. Men än så länge saknas en tydlig genomtänkt och förankrad strategi för att vinna.
Socialist Alternative står för att samordna strejkerna till en generalstrejk. Nyval för att avsätta högerregeringen står också på dagordningen och strejkrörelsen är bästa sättet att förbereda inför ett val. Labourledningens högerkurs visar på behovet att arbetarklassen har en egen politisk röst.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!