
Årets upplaga av festivalen öppnades av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, vilket kan tyckas vara motsägelsefullt då hennes politik alltmer minskar kulturens mångfald och distanserar den från vanligt folk, vilket går tvärt emot filmfestivalens syfte.
Festivalen har i skrivande stund gett ett svagare intryck än tidigare år. Det som har lämnat positivast intryck än så länge är den Iranproducerade filmen Buddha Collapsed Out of Shame. Filmen utspelas i ett sönderbombat Afghanistan, där en liten men självständig flicka vill gå i skolan och lära sig läsa som grannpojken får. Men inte nog med att flickan stöter på komplikationer med att få tag i det mest grundläggande studiematerialet – på vägen till skolan möter hon en samling illasinnade småpojkar. Med pinnar som vapen tvingas hon in i deras krigslek mellan talibaner och amerikaner.
Filmen lyckas med att försätta åskådaren i en känsla av osäkerhet kring barnens agerande – är det allvar eller bara en lek? Vid sin ringa ålder av 19 år långfilmsdebuterar Hana Makhmalbaf, som i likhet med sin syster Samira berör med sin film på teman kring barn och bjuder på mycket goda prestationer av de väldigt unga skådespelarna.
Encounters at the End of the World heter Werner Herzogs senaste dokumentär, vilken skildrar en mytomspunnen kontinent som i och med hotet från klimatförändringarna ställs allt mer i centrum.
På en isolerad forskarstation på Antarktis intervjuas forskare, vissa med udda personligheter. Trots filmens humoristiska undertoner, med bland annat vilsna pingviner, tappar den inte sitt fokus på problemen med de smältande glaciärerna. Detta och naturbilderna gör att filmen skulle kunna vara en stark upplevelse – om Herzog hade låtit bli sitt överdådiga användande av musik.
Huruvida filmerna får någon svensk distribution tycks ännu vara oklart. Återkommer nästa vecka med en senare rapport av festivalens andra halva.
Peter Henriksson