Göteborgskravallerna – en annan värld är möjlig

När vi kommer in i salongen finns de 18 skådespelarna redan på scenen, de står ensamma eller i små grupper, går omkring, pratar med varandra. Dramat har redan börjat och vi i publiken är en del av den. Snart tystnar sorlet i salongen och berättelsen tar vid. För detta är verkligen en berättelse, en dokumentärpjäs som handlar om de stora protesterna vid EU:s toppmöte i Göteborg 14 – 16 juni 2001 och om efterspelet i media och domstolar. 

Av Ingrid Eriksson 

Socialistiskt Alternativ (då Rättvisepartiet Socialisterna) var en viktig del i nätverket Göteborgsaktionen som organiserade en del av protesterna. Nätverket bestod av 80 organisationer och var en del av den antiglobaliseringsrörelse som svepte över världen i slutet av 1990-talet. Stora protester hade ägt rum vid makthavarnas möten i Nice, Melbourne och Seattle under paroller som handlade om att ta strid mot militarisering, rasism och privatiseringen av offentlig sektor. Huvudparollen var att en annan värld är möjlig. Vi lade till att en socialistisk värld är ett måste. 

I samband med toppmötet skulle också USA:s dåvarande president, George W. Bush, göra ett besök och vi tog initiativ till en protest: Bush Not Welcome. 15 000 demonstrerade 14 juni mot Bushs besök, 15 juni deltog 20 000 på Götaplatsen och 16 juni var det 25 000 människor som demonstrerade. Men makten hade bestämt sig för att slå tillbaka. Polisen spärrade av Hvitfeldska gymnasiet, som var centrum för motkonferensen, med hundratals containrar och 500 personer blev instängda. På Schillerska gymnasiet, där många övernattade, fick människor ligga på marken i över en timme, omringade av poliser och hundar. De behandlades som farliga kriminella. Angreppen från polisen och även av nazister fortsatte under alla tre dagar där kulmen nåddes vid Vasaplatsen när polisen för första gången sedan Ådalen 1931 avlossade skarpa skott mot demonstranter. Tre skadades, varav en, Hannes Westberg, var nära att avlida. Efterspelet, där media fokuserade helt på vandalisering och stenkastning och där över 100 personer åtalades och fick straff som var 12 gånger hårdare än praxis, visade tydligt att makthavarna ville statuera exempel och skrämma. Att tusentals människor hade deltagit i fredliga protester kom helt i skymundan. Poliserna som sköt gick fria. 

…enskilda poliser tar avstånd, mår dåligt och ifrågasätter uppdraget. 

Hur skildrar man detta på en scen under två timmar? Dramatikern Jerker Beckman har samlat berättelser från de som var med och låter en kör av röster höras. Det är tonåringar som vill förändra världen, mammor som var aktiva på 1970-talet och känner att nu är det dags igen, enskilda poliser som börjar ifrågasätta sitt uppdrag och restaurangägare som får sitt livsverk sönderslaget.  Scenografin är mäktig med en roterande scen där vi får följa olika delar av det som sker samtidigt på olika platser i staden. Röken väller ut och för oss som sitter på första raden kommer polisen med sin kravallutrustning otäckt nära. När containrarna ställs upp framför Hvitfeldska kommer en demonstrant ut, blodig i ansiktet, knuffas framåt av en polis. En mamma och hennes 13-åriga dotter beordras att ställa sig mot väggen av containrar. Dottern gråter och skakar av rädsla. Polisens roll i samhället, att vara en del av statsapparatens hårda kärna, som i sista hand ska skydda makten, blir tydlig. Samtidigt får vi också se hur enskilda poliser tar avstånd, mår dåligt och ifrågasätter uppdraget. 

En mäktig bild som stannat kvar på näthinnan är när bilden fryser, röken fortsätter att välla ut, larmet finns där men kropparna har stelnat i olika positioner. Det är visuellt väldigt starkt. Musiken måste också nämnas. Musikern Timo Räisänen är ständigt närvarande med sin gitarr och i klarröd kostym. Han har en överjordiskt vacker röst och musiken lyfter föreställningen, förstärker det storslagna i att människor vill kämpa och förändra världen. 

Efteråt står hela publiken upp, applåderar och visslar. Tolv av de arton skådespelarna är avgångsstudenter från Högskolan för musik och teater. Det måste kännas härligt att få ett sådant bifall för sin slutproduktion. 

Släcktes hoppet om en annan värld 2001? Kanske tillfälligt, flera av de som var med har berättat om att de slutade vara politiskt aktiva. Men i skrivande stund har jag just nåtts av rapporterna från USA där 8 miljoner människor på över 3 000 platser har demonstrerat i No Kings-protesterna. Kampen för en annan värld fortsätter.