Högern tar greppet om brittiska Labour

Labourledaren Keir Starmer är liksom Boris Johnson en vän av kapitalet och har vänt partiet mot en skarp högerkurs (Foto: UK Parliament / Jessica Taylor).

av Claire Laker-Mansfield, Socialist Alternative (ISA i England, Wales & Skottland) // Artikel i Offensiv

Bakgrunden till socialdemokratiska Labours första fysiska konferens (den 25-29 september) sedan pandemins början var en djup, landsomfattande kris. Den tilltagande bristen på varor och energi har drivit premiärminister Boris Johnson och hans kumpaner till ständiga u-svängar. 
Köer vid bensinstationer, energibolag som går i konkurs, tomma hyllor i snabbköp: detta är verkligheten i Tories (högern) Storbritannien. Och när livlinorna i form av permitteringar och den allmänna krediten är på väg att bryskt skäras ned hotar en lång, kall och hungrig vinter för miljontals arbetare.

Under dessa omständigheter skulle man kunna anta att ledaren för Storbritanniens största ”oppositionsparti” skulle vara beslutsamt inriktad på att angripa det system och de som är ansvariga för de katastrofer som håller på att utvecklas. Men så skedde inte alls. 
Labourledaren Keir Starmer, liksom Johnson, är framför allt en vän av kapitalet. I själva verket är han en så vänlig vän att han hoppas kunna övertyga sina kapitalistvänner om att han är en ännu bättre vän än premiärministern.
Starmers mål med konferensen var unik. Planen var att krossa vänstern och stänga dörren för en andra Corbynera. I detta lyckades han till slut, trots alla ovärdiga bråk och självgoda hyllningar från konferensgolvet. Till en början fick han backa tillbaka med sitt försök att återinföra det gamla systemet med ”electoral college”. 
Men med hjälp av Labours vice partiledare Angela Rayner och fackförbundet Unisons toppar (vars agerande gick emot de demokratiska önskemålen från fackföreningens styrelse) antogs ett förslag som innebär att Labourpartiets parlamentsledamöter nu får ännu större makt över vilka som ska ingå i partiledningen.

För dem som hade oturen att personligen bevittna allt detta var det en prövande upplevelse. På frågan om hur de upplevde konferensen sammanfattade en Unitedelegat kortfattat: ”Avskyvärt”. 
Att en av Labours grundningsorganisationer BFAWU, ett fack som organiserar livsmedelsarbetare, har brutit med Labour efter att partiledningen vägrat ge stöd till fackets kampanj för en minimilön på 15 pund i timmen och att BAFWU:s ordförande Ian Hodson har uteslutits visar hur långt urartningen gått. 
Trots Starmers seger gällande stadgeändringar blev konferensen en illustration över Labourledaren. Starmer är svag och många är nu överens om att hans ledarskapsdagar är räknade. Rivaler till höger, som Blairkopian Wes Streeting, och karriärister som står mer till vänster om honom, som viceordföranden Angela Rayner, bidar sin tid och förbereder sina utmaningar.
Trots blairiternas påstående om att de har nyckeln till att göra Labour ”valbart” saknar partiet förtroende och ingen tror att Labour under dess nuvarande ledning är på väg mot en seger.

Det är otroligt att Starmer, mitt i en katastrofal bränsle- och energikris, utnyttjade detta tillfälle till att klargöra att det inte är ”rätt tid” att förstatliga saker och ting.
Istället måste de jättelika monopol som har tillåtit denna katastrof att utvecklas, och som kommer att fortsätta att dra in enorma vinster medan isarna smälter och pensionärerna fryser i sina hem, antingen lämnas i fred eller räddas. 
När unga Labouraktivister försökte fråga Starmer om han skulle åta sig att göra de minst 69 miljarder pund per år i investeringar som forskare menar är nödvändiga för att uppnå målet om ”nettonollutsläpp” tillgängliga, sprang Starmer bokstavligt talat iväg.
Samtidigt är hans försök att vinna tillbaka den förlorade ”röda väggen” bara ett nedlåtande flaggviftande. Sanningen är att det var Starmers strategi att kräva en andra Brexit­omröstning (som Corbyn slutligen kapitulerade inför) som kostade Labour stödet från miljontals väljare från arbetarklassen för lämnaalternativet 2019.

En diskussion måste omedelbart inledas inom arbetarrörelsen om hur man ska bygga ett nytt parti.

Det är uppenbart att det högljudda avståndstagandet från Corbyns populära, arbetarklassvänliga politik i kombination med en hänsynslös utrensning av Labourmedlemmar inte är någon vinnare bland väljarna. En vecka efter konferensen leder det regerande högerpartiet Tories fortfarande i opinionsundersökningarna och Starmer har ett oförändrat uselt popularitetsbetyg. 
Även om det fortfarande är möjligt att Labour börjar vinna stöd under den kommande perioden enbart genom att vara ”icke-tories” blir det allt mindre troligt. Konferensen hölls mitt under en allvarlig nationell kris som 69 procent av allmänheten helt riktigt ger regeringen skulden för. Att man inte ens har lyckats vinna en eller ett par procentenheter i opinionsundersökningarna gör att en valseger verkar bli en svår uppgift.

I ljuset av allt detta ställs frågan om hur oppositionen mot denna regering ska byggas och särskilt hur den avgörande frågan om arbetarklassens politiska representation kan lösas.
Först och främst borde denna konferens förkasta föreställningen om att strategin ”vänta på en Labourregering” är något värt att tro på. Istället måste fackföreningsrörelsen agera nu och agera beslutsamt. Till att börja med innebär det att bygga för att vinna strejkomröstningar inom NHS (den offentliga sjukvården) och inom de lokala förvaltningarna samt att kräva rejäla lönehöjningar.
Men en kampstrategi måste gå längre än så. De segrar som Sharon Graham, vänstergeneralsekreteraren i Unite, har vunnit och som den breda vänstern har vunnit i valet Unisons styrelse bör utgöra en grund för massaktioner som samordnas och som förenar arbetarnas kamp i både den offentliga och privata sektorn. 
Det handlar bland annat om kampen mot lönestoppet, för att stoppa avskedanden och för återanställningar, för att få slut på nedläggningar och jobbförluster, och så vidare. Tillsammans med de ungas massmobiliseringar i frågor som klimatförändringar skulle detta kunna utgöra grunden för en massrörelse för att driva ut Tories.
När en sådan rörelse uppstår kommer frågan om ett politiskt alternativ att ställas på sin spets. 

Frågan om huruvida vänsterns uppgift är att ”stanna kvar och kämpa vidare” i Labour eller att kämpa för att bygga något nytt har nu definitivt avgjorts. Därför måste en diskussion omedelbart inledas inom arbetarrörelsen om hur man ska bygga ett nytt parti som kan ge en röst åt de strider som äger rum på våra arbetsplatser och i våra samhällen.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!