HÖGERS(V)ÄNG KRÄVER SOCIALISTISKT SVAR

Onsdagen den 8 maj inleder Vänsterpartiet sin fem dagar långa kongress. I fokus står beslut om ett nytt partiprogram. Det går inte att kalla det annat än en intern storm när 987 motioner inkom till stor del i protest mot det urvattnade förslag som Vänsterpartiets programkommission lade fram i vintras. Ord som kapitalism, militär och militaristisk utraderades. Socialism och feminism försvann nästan helt.
Något chockat har programkommissionen sedan dess återkommit med ett reviderat förslag, där motstånd mot kapitalismen, det exploaterande system som totalt dominerar våra liv ekonomiskt, socialt, kulturellt och så vidare, faktiskt är tillbaka. Militarismen är däremot fortfarande portad – kanske inte så konstigt med tanke på att partiledningen nyligen accepterade ytterligare 53 miljarder kronor till försvaret.
Programkommissionen försöker avdramatisera revideringarna och hänvisar till återinförandet av portalparagrafen; att partiet ska vara ”ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund”. Det handlade bara om att det var så självklart att det inte behövde stå i partiprogrammet!

Det är förstås välkommet med motståndet mot partiledningens högerkurs, men programkommissionens lättsamma svar blir ytterligare en bekräftelse på vad som har stått klart sedan länge – partiets ledning har oavsett kongressens beslut ingen plan på att använda det nya programmets innehåll annat än när det passar den politik de egentligen tänker driva.
I grunden handlar det om makten. Nooshi Dadgostar med flera har inte som överordnat mål att avskaffa kapitalismen; istället handlar det om att till nästan vilket pris som helst få sitta i en S-ledd regering efter valet 2026. Utifrån den målbilden blir det lätt att förklara att all politik som kan störa samarbetet högerut kastas över bord eller tonas ned.
När Socialdemokraterna har blivit militära hökar och dumpat antirasismen till förmån för nationalism och stängda gränser följer Vänsterpartiets ledning helt naturligt efter. Politiska ståndpunkter har ersatts av taktiskt positionerande med fokus på en koalition med Socialdemokraterna.

”V-toppen vill till nästan vilket pris som helst sitta i en
s-ledd regering”.

I en ny farlig era av kraftigt ökande imperialistiska motsättningar och nationalism blir ställningstagandet till militarism och rasism avgörande.
I en intervju i Dagens ETC den 2 maj vägrar Nooshi Dagdostar att se någon motsättning mellan dagens kraftiga upprustning och välfärdskrisen. Tvärtom sprider hon dimridåer: ”Skulle det bli kris eller krig kan det inte vara signalfel i Skövde. (…) Vi behöver ju både helikoptrar och ambulanspersonal om det blir krig eller kris. För vår del handlar det här om robustheten i samhället.”
Att inte varna för vem som kommer att få betala upprustningen – i form av nedskuren välfärd och levnadsstandard – är ett stort svek mot det socialistiska programmet och kampen. I samma intervju undviker Nooshi Dadgostar att säga invandring behövs för att säkra välfärden, en uppenbar anpassning till högeretablissmangets stängda gränser.

Precis som en kongressmotion från Hammarby/Skarpnäck påpekade är förändringarna så stora att Vänsterpartiet håller på att bli ett annat parti. Precis som Marx och Engels förklarade övergår kvantitativa förändringar till slut i kvalitativa. Partiledningens skifte högerut handlar om mycket mer än militarism och rasism. De senaste åren har partiet tonat ned klimatpolitiken, feminismen och Natomotståndet. Partiledningen vacklade efter den 7 oktober och har varit frånvarande i Palestinaprotesterna.
Vänsterpartiets identitetskris handlar om att partiledningen i en era av kapitalistiska multikriser vill göra sig rumsrena för de partier som fullt ut försvarar det krisande systemet. Det socialistiska alternativet – att vända sig till kampen och bygga massrörelser som kan utmana systemet och vinna segrar underifrån – är för dem otänkbart.
För vänsterpartister som ser socialismen och kampen som vägen framåt behöver kongressen bli start på konkreta steg i den riktningen. ■