Hur stoppa planeten från att brinna?

2008-09-24 16:27:51




BOKHeat
FörfattareGeorge Monbiot
FörlagPenguin 2007 (2:a upplagan)
Den brittiska miljögurun George Monbiots Heat, how we can stop the planet burning är en lika het och engagerad som faktaspäckad genomgång av vad som behöver gö­ras för att stoppa den globala uppvärmningens klimatkatastrofer.

De svenska förlagen har varit sena med att reagera. Och nu kan det vara för sent sedan Monbiot själv i somras dumpade ett av sina centrala men tyvärr helt verklighetsfrämmande åtgärdsförslag i boken, att varje land skulle införa en individuell koldioxidransonering.
Boken är trots detta en extremt läsvärd genomgång av alla centrala koldioxidproblem, samtidigt som polemiken mot till exempel förnekelseindustrin erbjuder en ren njutning.
Redan i förordet till 2007 års andra upplaga (första upplagan kom 2006) synar Monbiot politikernas bluff. Särskild uppmärksamhet ägnas Sir Nicholas Stern, som på den brittiska regeringens uppdrag gav ut en rapport om de ekonomiska konsekvenserna av klimatförändringarna.

Stern var redan i rapporten medveten om de enorma riskerna med att låta den globala uppvärmningen överstiga den förindustriella nivån med 2 grader, d v s ytterligare 1,4 grader jämfört med i dag. Då riskerar vi att få akut vattenbrist för mellan 0,7 och 4,4 miljarder människor, minskande skördar, oåterkalleliga skador på regnskogarna, utrotning av mellan 15 och 40 procent av jordens växt- och djurarter och möjligheten att Grönlandsisen helt försvinner med utrotning av isbjörnar och en accelererad höjning av världshavens nivåer. Ändå släpper Stern utan vidare ambitionen att hej­da katastrofen där, med att det vore ”mycket kostsamt” som enda argument. För en 50-procentig chans att stanna vid 2 grader krävs att koncentrationen av växthusgaser i atmosfären inte får överstiga dagens nivå på 450 miljondelar ”koldioxidekvivalenter” i atmosfären, förkortat 450 ppm. Ändå föreslår Stern ett betydligt slappare mål på 550 ppm, trots en risk på mellan 77 och 99 procent för att temperaturen stiger mer än 2 grader, 30-70 procents risk för att den stiger mer än 3 grader och med 24 procents risk för att den stiger mer än 4 grader. Att hej­da temperaturstegringen vid 550 ppm skulle enligt Stern ”bara” kosta 1 procent av världens BNP, medan kostnaderna för att misslyckas skulle bli 5-20 procent av den globala BNP:n. ”För lite, för sent” är Monbiots omdöme om den brittiska regeringens (och EU:s) ambition att min- ska koldioxidutsläppen med 60 procent fram till år 2050.

Heat beskriver vad som hände under Permaperioden för 251 miljoner år sedan, då temperaturen på kort tid höjdes med mellan 6 och 8 grader efter stora vulkanutbrott. En utrotning av 90 procent av allt liv på jord­en inträffade när cirkulationen i haven nästan upphörde och planeten led av akut brist på syre (till utrotningen bidrog förutom upphettande utsläpp av koldioxid också regn av svavelsyra).
0,33 ton utsläpp av växthusgaser per person och år i hela världen. Det är den ranson som vi enligt Monbiot måste ner till innan år 2030 om uppvärmningen ska stanna vid 2 grader. Det är fyra gånger mindre än utsläppen per person under en flygresa t o r mellan London och New York.
Enligt det tyska Potsdaminstitutet får koncentrationen av växthusgaser ”allt annat lika” inte får överskrida dagens nivå på 450 ppm. Men alla förut- sättningar är inte lika, menar Monbi­ot. Enligt brittiska Met Office minskar biosfärens förmåga att absorbera koldioxid under tiden från 4 till 2,7 miljarder ton per år. Då utsläppen idag är 7 miljarder ton per år måste de globala utsläppen minska med 60 procent fram till år 2030. Räknat per person i en värld med 8,2 miljarder människor får de inte bli större än 0,33 ton per person och år. För de rika länderna betyder detta att utsläppen måste begränsas med 90 procent!

Det var mot denna bakgrund som Monbiot i Heat föreslog ett system för ”begränsning och konvergens” med en både statlig och individuell koldioxidransonering, i form av handel med en ny miljövaluta, ”icecap”. Enligt detta förslag skulle 60 procent behållas av staterna eller utauktioneras till företag medan 40 procent av ransonen skulle fördelas till de enskil­da. Detta skulle tillåta fattiga i tredje världen att öka sina utsläpp eller sälja icecaps, medan priset skulle bli högt för dem som till exempel vill ta flyget.
I Guardian den 1 juli 2008 kapitulerade dock Monbiot för den slakt av förslagets bristande verklighetsföran­kring som görs i en ny bok av Oliver Tickel, Kyoto2. Det skulle varken finnas garantier för att staterna skulle se till att utsläppsrätterna kom folk till del eller att de pengar som dras in användes till gröna investeringar.

Monbiots avgörande svaghet är trots hans bristande tilltro till marknadslösningar ändå att han utgår från kapitalismens möjligheter att lyfta sig själv i håret och genomföra de drastiska omställningar med regleringar och massiva investeringar i ny teknik som krävs.
I ett intressant kapitel om våra läckande hem kräver Monbiot strikta normer för byggkvalitet och värmeisolering vid renoveringar och ”passiv­hus” som standard för nybyggen, där mycket liten annan uppvärmning krävs än från kroppsvärmen hos de boende och de elektriska apparater som används. I passivhus, där all luft byts ut var tredje eller fjärde timme, passerar den inkommande kalla ­luften över den utgående varma så att 80 procent av värmen infångas.
Teoretiskt sett skulle all el som engelsmännen behöver kunna renas från 90 procent av alla koldioxidutsläpp om hälften av all el produceras genom förbränning av renad naturgas, där koldioxiden lagras under jord, och hälften av stora vind- och vågkrafts­anläggningar ute till havs. Elen skulle överföras med hjälp av nya likströmsledningar med mycket små öv­erföringsförluster. Monbiot tvekar i fråga om solpaneler och mikrovindkraftsturbiner. Det kan en dag bli ekonomiskt rationellt att installera solpaneler på alla tak som är vända åt söder, som i framtiden kan producera 22 procent av den el som behövs för hushållen. Problemet är hur denna el ska kunna lagras för användning när den behövs. Men Monbiot ser en lösning, som inkluderar uppvärmningen. Ett mikrokraftsystem som bygger på ny generatorteknologi som kan använda både solpaneler och antingen vätgasbrännare eller vätgasbränsleceller skulle kunna leverera både värme och el. Mikrogenererad kraft som skapas nära brukarna i ett hus, en galleria eller en hel stadsdel eller by, och som kopplas ihop med det nationella kraftnätet, är det enda meningsfulla sättet att använda solkraft – samtidigt som det utmanar elmonopolen.
Monbiots förslag för transportsek­torn är radikala, med tvärstopp för alla vägbyggen och satsning på höghastighetståg och nya, snabba, rymliga och komfortabla bussförbindel- ser och taxibussar. Det måste bli billigt att åka kollektivt. Alla shoppingcentra i städernas utkanter, som gene- rerar privatbilism, vill Monbiot snarast ersätta med varuhus och internet­handel.

Biobränslen sågar han rakt av. Vad de inte vill inse, säger han om biobränslenas anhängare, är att den globala marknaden enbart väljer de mest lönsamma och billigaste varor­na. Och det förblir under överskådlig tid till exempel palmolja – med katastrofala konsekvenser i form av brinnande regnskogar, koldioxidchocker, brist på mat och utrotning av djurarter som orangutangen.
Medan Monbiot välkomnar vätgas för hemkraftanläggningar tror han in­te att de kan rädda massbilismen på den här sidan av 2030-talet. Vätgas som ny drivkraft för transporter är fri från utsläpp av koldioxid, men kräver enligt Monbiot en fördubblad elproduktion som insats för elektrolysen. Men huvudskälet till hans tveksamhet är långsam teknikutveckling och brist på infrastruktur.
Bara på ett område hittar Monbiot ingen utväg. Flygets tillväxt, som på bara 15 år har fördubblat sin andel av utsläppen i Storbritannien till 5,5 procent, kan ensamt omintetgöra alla nedskurna utsläpp på andra områden. Samtliga mål på nedskurna utsläpp som hittills satts har helt bortsett från de internationella flygförbindelserna, med argumentet att det saknas överenskommelser om hur nedskärningarna ska fördelas. Samtidigt byggs små flygplatser i allt snabbare takt.

Det enda alternativet som flyg- bränsle är flytande vätgas, som är helt utan utsläpp av koldioxid. Problemet är att den vattenånga som då släpps ut högt upp i atmosfären får samma effekt på den globala uppvärmning- en som koldioxid har. Monbiots skoningslösa slutsats är att flyget måste stoppas till 90 procent, med tvärstopp för massturismen till varma länder.
Heat är tunn när det gäller industriella utsläpp, även om Monbiot avfärdar handeln med utsläppsrätter och bemöter tilltron till att Peak Oil (sinande oljereserver) idag skulle betyda något annat än en återgång till skitig kol eller annat elände. För produktionen av cement har han dock ett funnit ett alternativ: en syntetisk variant av en liknande sorts betydligt stadigare cement som redan romarna tillverkade av vulkanisk aska.
Ett stort bekymmer med Monbi­ots modell är dock att hans individuella ransoneringssystem och icecaps har fallit som en marknadsbaserad drivkraft för mindre bilism och flyg. Desto tydligare blir Monbiots avgörande svaghet: hans fångenskap inom det kapitalistiska system som med näbbar och klor kommer att bekämpa alla nödvändiga regleringar och investeringar i ny teknik och ny infrastruktur, som inkräktar på deras profitintressen.
Arne Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!