Hur svara mot trumpismen och den nya extremhögern?

Det krävs kamp underifrån – både mot den traditionella och den nya högern – och ett djärvt program för genomgripande sociala förändringar och varaktiga förbättringar (Foto: Natalia Medina).

av Marcus Kollbrunner, LSR (ISA i Brasilien) // Artikel i Offensiv

Vad har valen i Sverige, Italien, Brasilien och nu senast USA gemensamt? I alla dessa har den nya extremhögern som vuxit fram lyckats få en framträdande roll. Den nya högern är en återspegling av den politiska krisen och polariseringen som har stärkts i ett samhälle i ständig kris. Känslan av att vi lever i ett tillstånd där den ena krisen avlöser den andra delas av hundratals miljoner människor runt om i världen.

De senaste åren har präglats av pandemin, med åtföljande ekonomisk kris. För första gången översteg antalet flyktingar hisnande 100 miljoner, vi har en alltmer dramatisk miljö- och klimatkris, ett nytt krig i Europa och ett nytt kallt krig mellan USA och Kina, den högsta inflationen på över 40 år i Europa och USA, ökad svält bland de fattigaste, och nu en ny global lågkonjunktur.
Alla dessa kriser är sprungna ur motsättningarna inom det kapitalistiska systemet och tenderar att förstärka varandra.
Samtidigt rasar förtroendet för den politiska ordningen och dess institutioner faller sönder. Där vänstern inte lyckas ge ett svar öppnas ett tomrum där en ny extremhöger, mer nationalistisk, xenofobisk och reaktionär än tidigare, växer fram och vars agenda är fylld av attacker mot arbetare.

I en majoritet av Europas länder finns högerextrema på listan över de tre största partierna. I flera fall har de kommit att sitta i regeringsställning, som Sannfinnländarna, norska Fremskrittspartiet, österrikiska Frihetspartiet och nu i praktiken Sverigedemokraterna i Sverige.
I Frankrike gick Marine Le Pen vidare till den andra valomgången i presidentvalet i år för andra gången i rad. I förra årets presidentval i Chile gick José Antonio Kast, som tidigare sa sig vara diktatorn Pinochets arvtagare, till den andra valomgången där han förlorade mot Gabriel Boric.
Höstens val i Italien resulterade i att extremhögern kunde bilda regering under ledning av Giorgia Meloni från Fratelli d’Italia (Italiens Bröder). Den nya italienska regeringen började omedelbart attackera människor på flykt genom att vägra båtar som räddar flyktingar från att drunkna i Medelhavet att gå i hamn.

I Brasilien förlorade Bolsonaro valet, men fick trots allt 49,1 procent av rösterna i den andra valomgången mot Lula från socialdemokratiska Arbetarpartiet (PT).
Kandidater som stödde Bolsonaro vann dock guvernörsvalet i de tre största delstaterna och efter valet genomförde Bolsonaros anhängare hundratals vägblockader och anordnade demonstrationer med tiotusentals anhängare som krävde att militären skulle ingripa mot vad de påstod var valfusk. Även om Bolsonaro inte har politisk styrka att ifrågasätta valet fortsätter han att utgöra ett hot.
I USA är resultatet från mellanårsvalen ännu inte helt avgjort. Klart är att den ”röda vågen”, där Republikanerna (som förknippas med rött) skulle få en stor majoritet i båda kamrarna i kongressen, inte blev av. Demokraterna ser ut att behålla majoriteten i senaten, medan republikanerna kan säkra en knapp majoritet i representanthuset.
Flera av de kandidater som Trump stödde, speciellt till posten som guvernörer och i senaten, förlorade sina val. Det har lett till att en del har börjat ifrågasätta Trump, till och med inom högerns favoritmegafon Fox News.
Men han har fortfarande styrkor inom partiet och alternativen är inte mycket bättre. Hans största konkurrent till att bli partiets kandidat i nästa val är guvernören Ron DeSantis i Florida, som vann stort i valet. Han har bland annat infört en lag som förbjuder skolor och företag att undervisa i ”kritiskt rasteori”.

Trump, Bolsonaro, Orbán i Ungern och andra högerextrema företrädare utgör inga tillfälligheter, utan är uttryck för kapitalismens återvändsgränd. För marxister är det viktigt att göra en allsidig och välgrundad bedömning av den nya högern, utan att underskatta, men inte heller överdriva, dess betydelse och hot, så att vi kan visa en väg ut ur detta träsk.
Vad är den nya högerns ursprung och varifrån kommer deras ledare? En del högerextrema partier har funnits ett bra tag. Viktor Orbán i Ungern och hans parti Fidesz, som bildades 1988, kom till makten första gången 1998 och har sedan 2010 styrt landet. Tillsammans med Lag- och Rättvisepartiet i Polen är det ett uttryck för sönderfallet efter stalinismens kollaps.
Andra partier har vuxit fram ur gamla fascistiska grupperingar, som i olika mån har putsat fasaden och försökt framträda som mer respektabla partier, som Sverigedemokraterna, Marine Le Pens Nationell Samling i Frankrike och Giorgia Melonis Italiens Bröder.
Andra är exempel på nya partier som har vuxit fram som utbrytningar ur den traditionella högern, som Vox i Spanien som bröt sig ur högerns traditionella parti PP. I Trumps fall har tvåpartisystemet ännu inte brutit samman och han har lyckats etablera ett grepp om Republikanerna.
I Latinamerika har vi exempel på figurer som har sina rötter i partier med sin grund i militärdiktaturerna, som Bolsonaro i Brasilien och José Antonio Kast i Chile.

Trump, Bolsonaro, Orbán och andra högerextrema företrädare utgör inga tillfälligheter, utan är uttryck för kapitalismens återvändsgränd.

Trots sina olika bakgrunder har dessa partier en hel del gemensamma drag, även om det också finns stora variationer. Det handlar om olika varianter och sammansättningar av nationalism, rasism, högerextremism och populism.
Med en demagogisk retorik försöker de framstå som något nytt, mot de gamla ideologierna, och som varande ”emot systemet”. Trots detta handlar det i allmänhet om försök att ge ett nytt ansikte på gamla reaktionära idéer. De försöker framstå som representanter för ”folket” i stil eller tal, även om de många gånger kommer från eliten, som Trump.
Trots att de i grunden är högerpartier och speglar ett behov av att öka utsugningen av arbetarna känner de ibland sig tvungna att resa en del sociala krav för att vinna stöd bland skikt inom arbetarklassen. Marine Le Pen gick exempelvis till val med frågan om inflationen som främsta fråga. Bolsonaro lovade runt i fråga om högre familjebidrag och minimilön. Det är populistiska drag som speglar att den nyliberala politiken har blivit allt svårare att sälja. När valet väl är vunnet kan allt såklart tas tillbaka.

De är inte en homogen grupp. En del samarbetar och stödjer varandra, andra är konkurrenter eller kör sitt eget race. De har en del ideologiska frågor som de många gånger delar i olika hög grad:
”Nationalism” mot ”globalism” och internationella block, institutioner och överenskommelser som exempelvis EU, FN och så vidare kännetecknar ofta den nya högern. Trumps förre rådgivare Steve Bannon, en viktig figur inom den nya högern, säger att han kämpar emot ”Davospartiet” (Davos är staden där den globala maktelitens World Economic Forum årligen hålls).
”Civilisationernas krig”, till försvar av den ”kristna världen” mot den ”muslimska invasionen”. Det är särskilt starkt i Europa, men en av Trumps första åtgärder när han tillträdde var att förbjuda invandring från vissa muslimska länder.
En teori som framförs, speciellt i Europa, är ”The great replacement”, eller ”befolkningsutbyte”. Det går ut på att det finns en plan för att byta ut majoriteten av befolkningen genom att främja invandring av muslimer. Bisarrt nog anklagas juden George Soros för att vara en av arkitekterna bakom planen. Vox partiledare i Spanien sade 2019 att han ville utvisa tiotusentals muslimer och talade om en ny ”reconquista” (då muslimerna drevs ut från Spanien och Portugal.) Även i USA framförs dessa idéer, men då främst riktade mot latinamerikaner.
I och med detta blir rasism, xenofobi och invandrarfientlighet en central del av politiken.
Retoriken mot ”vänstern” och ”kommunismen” används flitigt och mot alla. Den traditionella, men mer liberala, högern inom Demokraterna i USA anklagas av Trump för att vilja förvandla landet till ett nytt Venezuela! En central term är kampen mot den påstådda ”kulturmarxismen”. De menar att kommunisterna efter stalinismens kollaps nu försöker ta över inifrån genom att infiltrera media och skolor.

För Trump, Bolsonaro och andra är media en central fiende, där allt som går emot dem är ”Fake news”. Alla sorters konspirationsteorier uppmuntras, där all sanning relativiseras. I både USA och Brasilien har ifrågasättande av valsystemen en framskjuten plats i den nya högerns politik. Klimatförändringar och miljöhot ifrågasätts också. Under pandemin ledde det också till ifrågasättande av allt från sjukdomen i sig till skyddsmasker, behovet av isolering och vaccin.
Men det som kanske mest rör upp känslor är den ideologiska krigföringen mot undervisning av olika former av förtryck, främst vad gäller kön och etnicitet, inom skolorna. Det är en del av en backlash mot kampen och framstegen vad gäller kvinnor, hbtq+-personer, invandrare, ursprungsbefolkning och svarta.
En moralpanik piskas upp, med grundlösa anklagelser om att barn lärs och uppmuntras i skolorna till att bli homosexuella, byta kön, ha sex som barn, hata vita, etc. Transpersoner är speciellt i fokus. I USA har det införts lagar i flera delstater som förbjuder böcker och undervisning vad gäller rasism och könsförtryck. Kampen mot ”könsideologi” var centralt i Bolsonaros valkampanj. Det kombineras med en religiös appell till ”den traditionella familjens försvar”. Den evangeliska högern är en viktig bas för den nya högern i Nord- och Sydamerika, men i Europa är det många gånger också fråga om katolska grupper.

Hur stort är hotet? Det är ganska vanligt att stämpla dessa fenomen som ”fascism”, men tyvärr används ordet på ett ganska oprecist sätt för att beteckna regeringar och rörelser i allmänhet som uttrycker en mer reaktionär och auktoritär politik.
Fascismen, och den tyska varianten nazismen, är en speciell variant av reaktion, som baserades på en massrörelse från en ruinerad medelklass. Den hade som central uppgift att likvidera arbetarrörelsens kapacitet till kamp och motstånd. Den härskande eliten lät Mussolini och Hitler komma till makten av rädsla för en socialistisk revolution, vilket ledde till det katastrofala andra världskriget.
Idag ska det mycket till för att kapitalisterna ska släppa från sig kontrollen till denna grad och det skulle bara vara möjligt efter ett större avgörande nederlag för arbetarklassen, vilket inte har skett ännu. Det innebär inte att hotet inte finns. Det finns element av fascism i flera länder där den nya extremhögern har vuxit. Stormningen av Kapitolium i USA den 6 januari ifjol och Bolsonaroanhängarnas stora demonstrationer sänder tydliga varningar.

Men ett större omedelbart hot är en tendens till att undergräva de demokratiska rättigheterna i hela världen i stort sett, många gånger i namn av att bekämpa ”terrorismen”, från alla regeringar. Därför kan en annan väg, snarare än en fascistisk massrörelse, vara en krypande bonapartism.
Bonapartism är en term som Marx använde för att beskriva en regim som, i ett dödläge mellan klasserna, koncentrerar makten till en figur eller grupp som agerar som en ”domare” mellan klasserna, med viss grad av självständighet, men i sista hand alltid för att försvara det rådande systemet.
Det kan ske i form av en kupp, men också mer gradvis. Vi har sett det genom Putin i Ryssland, Erdoğan i Turkiet eller Viktor Orbán i Ungern, där de demokratiska rättigheterna ständigt krymps. Viktor Orbán försvarar öppet en ”kristen illiberal demokrati” med formella val, men utan verkliga rättigheter.

Giorgia Meloni, Italien; Jimmie Åkesson, Sverige; Marine Le Pen, Frankrike; Donald Trump, USA; Jair Bolsonaro, Brasilien; och Victor Orbán, Ungern (Foto: Vox España, Gage Skidmore, Forum / Heinz Tesarek, News Øresund / Johan Wessman, Alan Santos / PR, uropean Union 2015 / European Parliament, World Econom ic Forum / Heinz Tesarek).

Hur kan man bekämpa den nya högern? Först kan man dra lärdomar av hur man inte bör göra. Tyvärr är världen full av exempel på hur de traditionella partierna, inklusive vänstern, har underlättat framväxten av dessa partier.
Många gånger underskattas hotet från extremhögern och den uppmuntras att växa som en ”lättare” motståndare. Nationella Fronten i Frankrike (Nationell Samlings föregångare) sågs länge av socialdemokratiska Socialistpartiet som en kraft som kunde försvaga den traditionella högern och uppmuntrades. I Brasilien sågs inte Bolsonaro och hans anhängare som en risk och föredrogs av PT som motståndare i valet. I USA förekom det fall där Demokraternas anhängare (med gott om pengar) hjälpte till att finansiera Trumpanhängare i det senaste valet.
När extremhögern växer och blir ett hot svarar övriga partier ofta på två olika dåliga sätt. Ett sätt är att ta över stora delar av extremhögerns program, vilket gör att de lyckas sätta den politiska dagordningen, få igenom sin politik mot till exempel invandrare och blir ansedda som rumsrena, då deras politik inte längre är ”extrem”.
Det andra är försöka samla många, eller alla partier, i en ”bred demokratiskt front”. Det leder också till att vänsterpartier sänker sin politiska profil och överger viktiga politiska frågor i namn av en tom ”demokratisk” fasad utan socialt innehåll.
Demokrati kan för de flesta människor inte skalas ned till ett moraliskt ställningstagande, utan är ett verktyg för att förbättra sitt liv, för jobb, bostäder, utbildning, sjukvård, och så vidare.

I Brasilien slöt Lula en allians med flera inom högern, som stödde den parlamentariska kuppen som fällde hans efterträdare Dilma och sedan stödde det orättfärdiga fängslandet av honom, i namn av ”demokrati”. Samma högerfigurer har många gånger varit ansvariga för den våldsamma militärpolisen som dagligen dödar svarta ungdomar i förorterna.
I Ungern försökte man sig på en koalition som samlade ”alla mot Orbán” i det senaste valet, men resultatet blev så urvattnat att Orbán ökade sitt röstetal.
Dessutom bortser man från att denna nya höger framställer sig som att vara ”emot systemet” och om hela systemets företrädare samlar sig mot den bekräftar man bara dess ställning.
Folk har rätt i att vara arga på ett ruttet system och leta efter alternativ. Tyvärr utmålar sig den traditionella vänstern som försvarare av systemets institutioner, istället för att visa att det är vi som verkligen har ett alternativ till detta system, inte extremhögern som egentligen är ett verktyg för eliten mot arbetarna.
I Brasilien och USA, när Bolsonaros och Trumps anhängare hotade med att inte erkänna valet och inleda ett kuppförsök, var svaret (inklusive från den traditionella vänstern) att säga att man måste lita på domstolar, polisen och institutionerna, istället för att mobilisera till kamp. Kuppen mot Dilma i Brasilien 2016 visar att etablissemanget inte är att lita på, ens för att försvara sitt eget politiska system.

Ett djärvt program för genomgripande sociala förändringar och varaktiga förbättringar som kan mobilisera till kamp är långt mer kraftfullt – både mot den traditionella och den nya högern.
Vi såg exempel på vad som skulle vara möjligt när Jeremy Corbyn i Storbritannien och Bernie Sanders i USA reste radikala krav och lyckades mobilisera hundratusentals anhängare. Vi såg det på nytt i valet i Frankrike där vänsterns Jean-Luc Mélenchon växte snabbt med ett radikalt program.
Tyvärr har inte dessa varit beredda att gå hela vägen med ett program som verkligen går utanför systemets ramar och koppla ihop det med bygget av ett socialistiskt alternativ baserat på arbetarnas kamp mot exploatering och förtryck.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!