| SCEN | Arbetarklassens sista hjältar |
| Regi | Lennart Harrysson |
| I rollerna | Tommy Simonsen & Thomas Hultgren |
Det var regnigt och ruskigt ute och inne på RoJ-teatern blev klimatet vare sig ljusare eller muntrare.
Harald, den gamle bortglömde konstnären, ska ta livet av sig.
>> Pling plong! Plingplong plingplong plingplong <<
– Okej, jag kommer! gormar Harald vresigt, kliver ner från stolen, knyter ihop morgonrocken och hastar bort till dörren.
In kommer, till Haralds stora förvåning, sonen Benny som han inte har sett på flera år.
Rekvisitan är detaljrik, men enkel. En soffa, ett bord, en fåtölj på vänster scenhalva. Ett skrivbord fyllt av målarfärger, teckningar och penslar till höger. Målningar i bakgrunden längs med hela väggen. Och inte minst stolen vid skrivborden, stolen över vilken en snara hänger ned från taket. Över golvet rullar flaskor, tomma, och på bordet står en halvfull vodkaflaska.
Harald, spelad av Tommy Simonsen, och Benny, spelad av Thomas Hultgren, är inga klassiska arbetarhjältar. Harald, uppväxt med en alkoholiserad far och en mor som slitit med att skrubba golv stående på knä, har under sitt liv lyckats göra sig ett namn som konstnär med arbetarklassbakgrund och ett sant överklassförakt. Benny, också uppväxt med en alkoholiserad far, fann inget yrke eller färdighet att lämna efter sig för världen att minnas. Han hade blivit samma skitstövel som sin far, hans familj har lämnat honom, han har sumpat jobbet. Men Harald, honom skulle folk i alla fall alltid minnas för hans tavlors skull.
Dialogen är omväxlande tillbakablickande, eftertänksam och hätsk mellan far och son och Tommy Simonsen är inte rädd för att drämma handen hårt i glasbordet så både glas och flaskor vobblar och vibrerar.
Arbetarklassens sista hjältar, vars urpremiär ägde rum på Elverket 2004, är skriven av Peter Birro, som bland annat har skrivit manus till tv-serierna Hammarkullen, Kniven i hjärtat och Upp till kamp!.
Arbetarklassens sista hjältar handlar inte om klasskamp, utan om klasstillhörighet. Det är en gripande pjäs om två trasiga, misslyckade och patetiska män från arbetarklassen. Liksom till det viss del hör till den manliga könsrollen och till större del hör till personligheten hos alkohol- eller drog- missbrukare, så har de två männen svårt att se eller handla utöver sina egna enorma egon.
”Du tror att du har jordaxeln nedkörd i bröstkorgen”, sa Haralds mamma en gång till honom, vilket är träffande. Vad Harald beträffar består inte världen av mycket utöver hans egen person och konstnärsskap.
Medan Harald varit en kvinnokarl innan åldern hann ikapp honom, uttrycker Benny att han är livrädd för kvinnor och närhet.
I diskussionerna som förs är även kvinnliga förebilder och referenspersoner lika frånvarande som på scenen. Världen är dock inte heller ”ge- nusteoretiskt korrekt” eller fri från misär, vare sig i konstnärsvärlden eller i arbetarklassens bottenskikt. Livet är inte alltid lätt att leva eller att hitta ett värde i, ”livet är som en mosaik” tror Harald – man behöver perspektiv för att se helheten.
Lina Westerlund
Arbetarklassens sista hjältar får nu nypremiär på Odenteatern med Börje Ahlstedt och Magnus Ehrner i rollerna.
Fakta om roj-teatern ▼
- Kulturföreningen RoJ är en ideell kulturförening som bildades 1983. Namnet kommer efter den första pjäsen som sattes upp, William Shakespeares Romeo och Julia.
- Alla som står på scenen är amatörer, men med professionella regissörer och pedagoger anställda.
- Varje år sätts en större musikteater upp, där upp till fyrtio skådespelare medverkar. Nästa uppsättning blir Momo eller kampen om tiden, som har premiär den 12 mars.
- RoJ håller till i Haninge och är öppen för alla. ”Det är medlemmarna som driver föreningen – teatern och kulturevenemangen – framåt mot nya mål” (rojteatern.nu).
