I marginalen: ”På jakt efter den tid som flytt”

Saltsjöbadsavtalet skrevs under 1938, ett avtal där hot om lagstiftning också svävade över (Foto: Public Domain).

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Många är de kapitalister och fackliga ledare som hade hyst förhoppningen om att LAS-förhandlingarna skulle sluta i ett nytt Saltsjöbadsavtal. Det mytomspunna Saltsjöbadsavtalet mellan LO och arbetsgivarföreningen SAF (dåvarande Svenskt Näringsliv) undertecknades på Grand Hotel i Saltsjöbaden (därav namnet) i slutet av 1938. Över avtalet svävade hotet om lagstiftning och bakgrunden var de klasstrider som hade rasat i Sverige under 1920-talet och i början av 1930-talet.
I Saltsjöbadsavtalet kom LO och arbetsgivarna överens om att gemensamt och ”i möjligaste mån förhindra att arbetskonflikter inverkar störande på samhällsviktiga funktioner”. Saltsjöbadsavtalet var ett historiskt avtal med udden mot kampen och som dessutom enligt flera historiker innehöll ”ett hemligt tilläggsprotokoll”. En av dessa hemliga punkter var att LO-toppen skulle bedriva hetsjakt på (”kontrollera”) kommunisterna och andra vänsteroppositionella i facket i utbyte mot att arbetsgivarna la ner sina strejkbrytarorganisationer.
Om avtalets klassamarbete skulle kunna förverkligas måste vänstern tystas och makten i facken förskjutas uppåt. Ett av Saltsjöbadsavtalets offer blev medlemsdemokratin.

Efter att Saltsjöbadsavtalet undertecknades inleddes en klappjakt på oppositionella inom facket och 1941 förbjöd Metall (som då var LO:s största förbund) kommunister att väljas till förtroendeuppdrag. Men att storföretagen tjänade pengar på kriget samtidigt som reallönerna föll skapade ett växande missnöje och trots byråkraternas repression stärktes vänstern inom Metall. I februari 1944 tvingades Metalls ledning att riva upp förbudet mot att välja kommunister till förtroendeposter och på hösten samma år vann kommunisterna och vänstern majoritet på Metalls avtalskonferens. 
I början av 1945 röstade medlemmarna, mot ledningens vilja, för att gå ut i strejk. I februari inleddes den stora Metallstrejken som blev den största sedan storstrejken 1909. Först i juli avslutades strejken och ett avtal blev klart. Den kapitalistiska guldålder som inleddes efter andra världskrigets slut medförde dock att Saltsjöbadsavtalets klassamarbete överlevde Metallstrejken. När kapitalismen stagnerade och arbetarkampen på nytt tog fart i slutet av 1960-talet började en ny tid och samförstånd mellan klasserna var inte längre möjligt. 
Idag finns inget utrymme för ett nytt Saltsjöbadsavtal och varje försök att vrida klockan tillbaka är fylld av försämringar, vilket LAS-förhandlingarna har visat.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!