
Den 9 januari skulle de Beauvoir fyllt 100. Hon räknas till en av Frankrikes främsta filosofer och författare och skrev såväl romaner som noveller och reseskildringar, ofta med tydliga självbiografiska inslag. Mandarinerna handlar om intellektuellas försök att engagera sig i politiska och sociala frågor i tiden omkring andra världskriget. Handlingen kretsar kring en vänsterpolitisk tidskrift, mycket lik Temps modernes, som de Beauvoir och Jean-Paul Sartre var med och startade 1945.
Sartre och de Beauvoir träffades 1929 och inledde vad som skulle bli ett världskänt och kontroversiellt förhållande. De gifte sig aldrig, fick inga barn och bodde aldrig ihop, troligen på uttrycklig önskan från de Beauvoir, som tidigt bestämt sig för att bli författare och filosof, inte maka och mor. Men att hamna i skuggan av en man lyckades inte ens hon undvika. De Beauvoir ansågs länge vara Sartres ”lärjunge” och det är först på senare år som hennes verk har blivit kända för sin filosofiska originalitet, som många gånger överglänste Sartres.
Det andra könet gavs ut i en efterkrigstid som öppnade fabriksportarna på vid gavel för kvinnorna, men de Beauvoir påpekade att det inte hade försäkrat dem rätten till en lön att leva på och att de dessutom samtidigt tvingades bära upp sina gamla roller som makor och mödrar. I Det andra könet klargjorde hon att en verklig kvinnlig frigörelse såväl skulle orsaka en revolution som kräva den, eftersom den bara är möjlig i ett socialistiskt samhälle.
Det är därför tragikomiskt att många av dagens borgerligt liberala feminister börjar adoptera de Beauvoirs idéer.
En av dem är Barbro Hedvall, som på ledarplats i Dagens nyheter försöker göra de Beauvoir till en av de exploaterande arbetsgivarna genom att berätta att hon i perioder bodde på hotell för att slippa hushållsarbete och kallar det för ”ett konsekvent val av hushållsnära tjänster”. De Beauvoir, som annars bodde så litet som möjligt just för att hinna städa själv, vänder sig säkert i sin grav inför sådana påståenden.
Ulrika Waaranperä