Den 13 april besökte den siste shahens son, Reza Pahlavi, Sveriges riksdag, inbjuden av Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Han är långt ifrån den demokrat som han själv, SD och KD låtsas att han är. Han har aldrig tagit avstånd från sin fars diktatur, ökänd för sitt brutala förtryck. I det nuvarande katastrofala kriget har han applåderat USA:s och Israels förödande bombningar.
Socialister stödjer kampen från arbetare och förtryckta mot dagens diktatur, liksom mot imperialismens krig. Landets historia ger en viktig grund för att förstå dagens situation.
Av Per-Åke Westerlund
Iran har varit i centrum för världshändelserna oavbrutet i mer än ett sekel. Imperialistiska makter dominerade hela perioden fram till revolutionen 1979 och behandlade Iran som ”ett halvkolonialt land, halvt industrialiserat och halvt kolonialt”, konstaterade den ledande marxisten Ted Grant 1979.
Iran har också upplevt revolutioner 1906 och 1979, otaliga vågor av uppror och revolter, nationell befrielsekamp och till och med ett försök att bilda en sovjetstat. Masskampen i januari 2026 och det pågående kriget är ytterligare kapitel i landets rika historia.
Under de första åren av 1900-talet växte massmotståndet i flera auktoritära stater. Detta kulminerade i revolutioner i Ryssland 1905, Persien (Iran) 1906 och det ottomanska riket 1908. Den ryska revolutionen 1905 spelade en nyckelroll för att inspirera massorna i Persien. Tsarväldets förtryck kändes starkt även där, och de ryska massorna visade att det var möjligt att bekämpa det.
Borgerliga historiker beskriver revolutionerna i Persien och de ungturkiska upproren i det ottomanska riket som ”konstitutionella”, med modernisering som mål. Framgången med att uppnå en ny konstitution i Iran jämförs med nederlaget för den ryska revolutionen 1905. Den nya konstitutionen betydde dock föga för massorna i Persien när det gällde demokratiska rättigheter eller levnadsstandard. I de senaste internationella masskamperna sedan 2019 har den härskande klassen spelat en liknande roll genom att erbjuda en ny konstitution för att försvaga proteströrelsen. I Ryssland bildade lärdomarna från nederlaget 1905, inklusive bildandet av arbetarråd, sovjeterna, grunden för att det bolsjevikiska partiet skulle leda arbetarklassen till makten 12 år senare, 1917.
Olja och ockupation
I Persien, ett år efter revolutionen 1906, undertecknade Ryssland och det brittiska imperiet ett hemligt avtal, Sankt Petersburg-avtalet, där de delade upp Persien i två intressesfärer (en vardera) och en neutral zon. År 1908 inträffade en militärkupp, med visst ryskt stöd, som ledde till ett inbördeskrig. Väpnade styrkor från provinserna besegrade den nationella armén och återinsatte den ”konstitutionella monarkin”.
Från 1908 blev Persien ett viktigt globalt mål för plundring när olja upptäcktes, de första fynden i Mellanöstern. Varje större imperialistisk makt siktade nu på kontroll över regionen och Persien självt. Detta blev tydligt under första världskriget, när landet ockuperades av Ryssland och Storbritannien. Landet blev en frontlinje i kriget mot det ottomanska riket. Det enorma lidandet bland Persiens befolkning under kriget ledde till ett massivt hat mot ockupationsmakterna.
Både Storbritannien och USA avvisade begäran om hjälp.
Efter den ryska revolutionen, där bolsjevikerna och arbetarklassen bröt med imperialismen, blev Storbritannien den enda dominerande imperialistiska makten i Persien. Kriget slutade i en masshungersnöd, där cirka två miljoner människor dog. Både Storbritannien och USA avvisade begäran om hjälp.
De arga massornas makt hölls tillbaka av lidandet, men framför allt av avsaknaden av ett starkt arbetarparti. Detta banade väg för Reza Shahs diktatur. Under åren 1921-1925 etablerade han gradvis sin makt. Å ena sidan ville han främja modernisering, med Atatürks regim i Turkiet som förebild. Detta innebar bland annat att slöjan förbjöds.
Å andra sidan lyfte Reza Shah fram Persiens mer än två tusen år gamla historia. Han tog namnet Pahlavi från det dominerande språket i Persien innan det konverterades till islam.
Andra världskriget
Reza Shah förstod också den starka antibrittiska stämningen i landet och blev gradvis mer tyskvänlig, och stödde öppet nazistregimen från 1933. På 1930-talet döpte han om landet till Iran (vilket betyder ariernas land). Hans vändning mot Tyskland betraktades med oro av de allierade makterna under andra världskriget, och Iran ockuperades återigen av Storbritannien och Sovjetunionen. Reza Shah tvingades avgå och gå i exil. Hans son, Mohammad Reza Pahlavi, blev dock den nye kungen med stöd från både London och Moskva.
När andra världskriget slutade bildade de norra regioner som hade ockuperats av Röda armén egna sovjetrepubliker i Azerbajdzjan och Kurdistan. Deras ambitioner var både nationell befrielse och att införa socialism. Liksom i de flesta länder växte Irans kommunistiska parti snabbt i slutet av kriget. Partiet hade en stark närvaro på de stora arbetsplatserna liksom i armén.
Det iranska kommunistpartiet var dock helt underordnat Stalins regim i Moskva, som gjorde allt för att undertrycka oberoende arbetarrörelser i alla länder. Stalins överenskommelser med den brittiska och amerikanska imperialismen gav honom kontroll över Östeuropa i utbyte mot att han accepterade imperialistiska kontrarevolutioner i Grekland, Iran och på andra håll. Detta innebar att Moskva accepterade att sovjetrepublikerna i Iran upplöstes.
1953: Den CIA-ledda kuppen
Imperialismen fick kämpa för att behålla kontrollen över Iran, trots stöd från Moskva. Eftersom kommunistpartiet sökte allianser med ”progressiva kapitalistiska krafter” lämnades utrymme för den liberala nationalistiska Nationella fronten. Dess ledare Mohammad Mosaddeq motsatte sig utländska intressen, inklusive Sovjetunionen, i oljeindustrin och drev på för nationalisering. Det brittiska oljebolaget Anglo-Persian Oil Company (numera British Petroleum – BP) ägde 51 procent av landets sammanlagda oljereserver.
Som premiärminister genomförde Mosaddeq en nationalisering av oljan 1951. I likhet med vissa andra regeringar som kände pressen underifrån under efterkrigstiden införde han också vissa progressiva reformer. Imperialismen kunde dock inte acceptera att förlora kontrollen över Irans oljeproduktion och reserver. 1953 ledde CIA en kupp mot Mossadeq. Liksom andra liberala och socialdemokratiska ledare underskattade Mossadeq hotet och uppmanade massorna, som mobiliserats till stöd för regimen, att upplösas och återvända hem.
USA-imperialismen och shahen
Kuppen gav shahen, Mohammad Reza, full makt som allierad till USA-imperialismen. Brittiska och amerikanska företag tilldelades vardera 40 procent av oljeproduktionen, medan franska och nederländska företag delade på de återstående 20 procenten.
USA-imperialismen hade nu kontrollen. Som Ted Grant förklarade i en av sina artiklar 1979 var Iran ”ett halvkolonialt land, halvt industrialiserat och halvt kolonialt”. Stalins regim i Moskva accepterade denna nya ordning, eftersom den framför allt ville ha stabilitet och även behålla sin handel med Iran, inklusive import av flytande naturgas, LNG.
För att säkra oljan och förhindra revolutioner ville USA-imperialismen att den iranska regimen skulle bli en bastion i regionen. Detta långsiktiga intresse är också en viktig faktor i det nuvarande kriget, och motverkar argumentet från vissa inom vänstern att Washington endast agerar på Israels vägnar. USA-imperialismen har uppenbarligen sina egna intressen i kriget mot Iran, inte minst på grund av den interimperialistiska konflikten med den kinesiska imperialismen.
År 1957 hjälpte FBI shahen att upprätta sin ökända och extremt repressiva polis, SAVAK. Denna styrka blev synonym med mord, tortyr, försvinnanden och massakrer. 1975 förklarade shahen officiellt Iran som en enpartistat. Hans avtal med imperialismen gav honom också betydande inkomster, upp till 50 procent av oljevinsterna. Detta blev grunden för en omfattande industrialisering. En ”jordbruksreform” som främst gynnade stora markägare tvingade fram en snabb urbanisering. Ungdomar som tidigare bott på landsbygden blev den nya arbetarklassen.
Det fanns fortfarande en stark stämning mot amerikanska och brittiska företag och deras stöd för shahregimens förtryck. Detta utnyttjades av den islamistiske lärde Khomeini, som blev en av de starkaste rösterna mot utförsäljningen av Iran till utlänningar och elitens korruption. Han attackerades sedan av regimen och tvingades i exil, vilket gav honom en förstärkt status som oppositionsledare. Moskéerna växte som svampar ur jorden och 1979 fanns det 50 000 stycken. De fungerade också som stödorganisationer för fattiga familjer. Detta skedde i en situation där politiska partier var olagliga och kommunistpartiet hade fått order från Moskva att stödja shahens industrialisering.
Vänstergrupper som var kritiska mot Moskva påverkades istället av maoismen och idén om gerillakamp. Det innebar att man prioriterade väpnade grupper i bergen istället för den starka arbetarklassen i städerna. Vissa grupper vände sig också mot en sorts radikal islamism, ”röd shia”. Många förvirrade vänstergrupper trodde att de hade en gemensam opposition mot kapitalismen med islamisterna.
Shahen levde i lyx och dekadens och försökte balansera mellan sin ”modernisering” och islams inflytande. Han hade den starkaste armén i Mellanöstern och ansågs internationellt leda ett stabilt regim. Revolutionen kom som en chock.
1978-79 – revolutionens år
Ingen revolution faller från himlen, tecknen finns där långt innan. I Iran började protesterna mot förtryck, korruption och imperialism med studenter och ungdomar. Detta var en revolution: 1978 trädde massorna in på scenen och samhället kunde inte fortsätta som tidigare. När förtrycket dödade tusentals protesterande ungdomar anslöt sig arbetarklassen till kampen.
Regimen svarade, precis som vid massprotesterna på 2020-talet, med en kombination av vissa eftergifter och fortsatt förtryck. Eftergifterna stärkte proteströrelsen. En ny fas nåddes när tusentals dödades av SAVAK i september. Arbetare inom olje-, stål- och andra industrier gick ut i strejk som utvecklades till en fyra månader lång generalstrejk.
Tyvärr hade Moskva, maoismen och olika små vänstergrupper det starkaste inflytandet.
Revolutionen kunde ses överallt. Militären började upplösas, och soldaterna ställde sig på arbetarnas sida. Vänsterorganisationer växte snabbt. Tidningar och debatter sköt i höjden. Fackföreningarna växte snabbt och kallade sig ofta marxistiska. Tyvärr hade Moskva, maoismen och olika små vänstergrupper det starkaste inflytandet.
Efter sin förödmjukelse i Vietnam fanns det ingen möjlighet för USA att ingripa i Iran. Den 16 januari 1979 flydde shahen landet. Men vilken kraft skulle leda denna revolution? På gräsrotsnivå var det ungdomar och arbetare, men i toppen?
Khomeini, känd för sina budskap från Paris, framställde sig själv som den högste ledaren mot USA och shahen. När han återvände till Teheran i februari 1979 var miljontals människor ute på gatorna. Det fanns inget starkt vänsteralternativ. Det stalinistiska kommunistpartiet, Tudeh och den starka Fedayeenmajoriteten gav honom sitt stöd och bad om allianser.
Trots den snabbt växande vänsterns svaghet fortsatte arbetarklassens kamp och utvecklades ytterligare. Arbetarråd, Shoras, bildades på arbetsplatserna. Ungdomarna strävade efter revolution, men som Ted Grant påpekade: ”Men revolutionära studenter i Iran riktades varken mot arbetarklassen eller mot att formulera ett program för arbetarklassens aktioner, utan tvärtom uppmanades de av sekterna att vända sig till de verkningslösa metoderna med individuell terror.”
Khomeini och mullorna framställde sig som demokrater och hävdade att de gynnade ett återinförande av 1906 års revolutionära konstitution. Massornas tryck drev Khomeini mycket längre än han ursprungligen ville. Han nationaliserade banker och stora delar av ekonomin och införde ”gratis sjukvård och transport, avskaffande av el- och vattenräkningar samt avsättande av 500 miljoner pund i budgeten för att subventionera nödvändiga konsumtionsvaror” (ur Militant International Review).
Före kontrarevolutionen
Händelserna 1978-79 var ett stort slag mot imperialismen och kapitalismen. Detta förklarar den hämnd som särskilt den amerikanska härskarklassen har längtat efter under de senaste decennierna.
Konfrontationen med den amerikanska imperialismen förvirrade stora delar av vänstern vid den tiden. Kommunistpartiet (Tudeh), som följde Moskva, bad Khomeini om en gemensam folkfront. Fedayeenmajoriteten bad om att få ingå i regeringen. Folkets mujahedin var för ”lojala” kapitalister. Ingen av dem lade fram ett socialistiskt program eller en självständig arbetarklasspolitik. De flesta små vänsterorganisationer lovordade också Khomeinis radikala politik.
Khomeini kunde inte omedelbart etablera en diktatur. Det fanns fortfarande en känsla av frihet och fortsatta kamper. Hundratusentals kvinnor marscherade på Internationella kvinnodagen den 8 mars 1979 mot införandet av obligatorisk hijab. Detta tvingade Khomeini till ett tillfälligt tillbakadragande. Fortsatta strejker drev igenom ytterligare nationaliseringar.
Khomeini använde också typiska liberala marionetter i sina första regeringar, såsom sin första premiärminister Bazargan, en liberal islamistisk reformator.
Ett marxistiskt program
Hur kunde den fullständiga kontrarevolutionen ha stoppats? Till skillnad från andra krafter betonade de internationella marxisterna som gav ut den brittiska tidningen Militant (föregångarna till ISA) vikten av ett självständigt arbetarklassparti och ett revolutionärt program.
Detta började med demokratiska krav. ”Ett marxistiskt socialistiskt parti skulle börja med kravet på organisationsfrihet, yttrandefrihet, valfrihet, pressfrihet och alla de demokratiska rättigheter som arbetarna i väst har vunnit genom generationer av kamp”, skrev Ted Grant och fortsatte: ”De skulle kräva 8-timmarsdag, 5-dagarsvecka och en glidande löneskala kopplad till priserna. Dessa skulle kopplas till kravet på en revolutionär konstituerande församling (…) för expropriering av den korrupta ligan som har kontrollerat Iran så länge.”
Ett socialistiskt program måste kopplas till arbetarnas kamp- och aktionskommittéer, med uppmaningar till soldaterna i de repressiva styrkorna att byta sida och även till arbetarklassen internationellt om stöd.
Kontrarevolution
Kontrarevolutionens första steg var att backa från löftena om en konstituerande församling. 12-manna-”Vaktrådet” från 1906 års konstitution blev en islamistisk grupp med rätt att upphäva alla statliga beslut. Ännu viktigare var att den nya regimen först uppmanade till strejkavslut, och senare gjorde strejker olagliga och började sända arbetarledare i fängelse. För att stävja den växande kritiken från studenter stängdes universiteten i två år från april 1980.
…fullständig diktatur på plats från juni 1981.
Reaktionära islamistiska lagar infördes gradvis och nationalistisk propaganda dominerade. Detta nådde en ny nivå när Irak attackerade Iran och det åttaåriga kriget började. Kriget befäste mullornas diktatur när samhället militariserades, med en fullständig diktatur på plats från juni 1981. Massavrättningar blev regimens signum, med fokus på vänster- och arbetarorganisationer. Motståndet från den kvarvarande vänstern begränsades till ”väpnad kamp”, och en del av dem allierade sig till och med med Saddam Husseins Irak.
Utgången av revolutionen 1979 var långt ifrån oundviklig. Styrkan hos en snabbt radikaliserad arbetarklass var uppenbar – den störtade shahen och skakade om den globala kapitalismen och imperialismen. Avsaknaden av ett massarbetarparti med ett revolutionärt program gav utrymme åt islamisterna. Sedan 1979 har Iran sett fem sex historiska massrörelser som utmanat den islamistiska kapitalistiska diktaturen. Denna tradition finns fortfarande kvar, även i den nuvarande situationen med imperialistiska krigsattacker och med diktaturen fortfarande vid makten.
Läs mer om protesterna utanför riksdagen vid Pahlavis besök:: Iran: En historia av imperialism, diktaturer och revolutioner
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.