Iran i revolt – ”vårt mål är hela systemet!”

Solidaritetsprotester har organiserats internationellt. Här från Storbritannien (Foto: Socialist Alternative).

av Nina Mo, SLP (ISA i Österrike) // Artikel i Offensiv

Mordet på Jina Mahsa Amini, en ung kurdisk kvinna i Iran, har utlöst en massiv våg av protester och strejker som har blivit till en utmaning av hela regimen.

”Allt eller inget” uttrycker stämningen bland massorna i Iran, Kurdistan och utanför. De har inte lämnat gatorna trots brutalt förtryck, mord och arresteringar. Nyligen samlades kvinnor i Afghanistan för att visa sin solidaritet i en demonstration som upplöstes av talibanerna som, liksom andra islamistiska krafter i regionen, fruktar att protestvågen sprider sig. Protesterna har redan visat att de har potential till att bli en enad massrörelse som kan bli dödsstöten för den islamiska regimen.
Regimen måste störtas av arbetarklassen och ett nytt demokratiskt, socialistiskt samhälle behöver formas för att garantera kvinnors frigörelse, kroppslig autonomi, frihet och jämlikhet.

Den islamiska regimen har mobiliserat nästan alla de styrkor den har för att slå ner kampen. Väpnade styrkor har skickats till städer i revolt, man har distribuerat vapen, och barn som har rekryterats till Basij (regimens repressiva milis) har beväpnats med maskingevär.
Säkerhetsstyrkorna har beordrats att ”obarmhärtigt konfrontera” demonstranterna. Regimen döljer det verkliga antalet dödsoffer, men enligt vissa uppskattningar har över 200 personer dödats. Det finns inget slut på arresteringarna, och internet fortsätter att vara helt eller delvis nedstängt.
Men kampen fortsätter att växa i Iran och utanför landet. Utbredda strejker har lamslagit universiteten. Lärarna uppmanar till nya strejker efter förra veckans strejker, och nyligen hotade oljearbetare med att gå ut i strejk om regeringen fortsätter sina attacker mot dem som protesterar.
Nyheter från Ashnoye i västra Azerbajdzjan/Kurdistan visar att små butiker och marknader förblir stängda på grund av strejker, och på kvällarna kommer människor ut på gatorna i små grupper, de skingras, samlas på nytt på en annan plats och skanderar slagord från tak och fönster som ”Kvinna, liv, frihet”, ”Död åt diktatorn” och ”Det här är det sista budskapet – vårt mål är hela systemet”.

Jina Masha Amini.

Irans drönarattacker mot kurdiska grupper i Iraks södra Kurdistan är en ny upptrappning och visar att regimen är beredd att slå till specifikt mot den militanta kurdiska rörelsen. Samtidigt är regimen tydligt splittrad. President Raisi manövrerar mellan ”mjuka ord” och en hård linje. Även präster har uppmanat regimen att göra åtminstone vissa eftergifter för att om möjligt kunna sitta kvar.
Vissa konservativa politiker och framstående religiösa ledare har också uttryckt kritik mot moralpolisens agerande, eftersom de hävdar att de har drivit bort kvinnor från religionen.
Arresteringen av Faeseh Hashemi, dotter till den tidigare presidenten Rafsanjani, bidrar till den växande splittringen i toppen. Det är inte första gången som moderata, ”reformistiska” krafter försöker få inflytande i sådana situationer. Men läget nu är annorlunda än tidigare. Hela regimen, hela etablissemanget, befinner sig i en djup legitimitetskris och det kommer att bli nästan omöjligt för dem att återskapa någon form av stabilitet genom att ersätta Raisi och hans flygel med andra delar av den islamiska regimen.
Dessutom verkar regimens säkerhetsstyrkor befinna sig i djup kris och vara utmattade. De förlorar folk – det finns till och med vissa rapporter om soldater som går över till att stödja kamprörelserna. De måste leta efter styrkor utanför landet; i vissa städer finns det bokstavligen en brist på Basij/poliser/militärer på plats för att kunna slå ner på protesterna och sammankomsterna.

Ungdomar har varit de som hittills har stått i spetsen för kamprörelsen: det är de unga som spontant gör uppror på gatorna, men som också ser till att protesterna är mer samordnade än tidigare.
Trots att många studenter har arresterats fortsätter protesterna i form av strejker, sammankomster och marscher vid landets universitet. Ett antal professorer vid olika universitet har vägrat att undervisa och har uttalat sin solidaritet med kampen. På den senaste listan över universitet där studenter vägrat att delta i undervisningen finns mer än åttio universitet.
Stämningarna bland ungdomarna smittar av sig på delar av arbetarklassen. Det är en ny generation som har drabbats av förtrycket, våldet, den växande ojämlikhet och fördjupade kris som har präglat Raisis tid vid makten. Ungdomarna konfronteras med en mörk nutid och framtid, därav ilskan och den explosiva stämningen.

I sociala media har hashtaggen för en landsomfattande generalstrejk fått en enorm spridning. Särskilt unga ser behovet av att bredda rörelsen och av större strejker. Oljearbetarnas varning till regimen är ett viktigt steg som kan leda till en verklig generalstrejk. Samtidigt tvekar flera arbetarorganisationer till att uppmana till strejk.
Det är ingen tillfällighet att lärarna var de första, utanför de kurdiska regionerna, att organisera strejker. Det är övervägande kvinnor som arbetar som lärare i Iran, och de har gått i spetsen för en rad beslutsamma strejker under de senaste åren. I lärarnas strejker mot förtryck, obetalda löner och för bättre arbetsvillkor har kampen mot kvinnoförtrycket stått i centrum. Andra självständiga fackföreningar bör följa det exempel som lärarna har gett. Arbetarrörelsen måste knyta an till studenterna och kvinnorna, och ge upproret den styrka som behövs för att göra slut på mullornas styre.
Detta betyder i sin tur bygget av försvarskommittéer i bostadsområden och på arbetsplatser för att kunna stå emot det massiva förtrycket. Dessa kommittéer kan bli ett första steg mot att forma demokratiska råd som i framtiden kan styra över ekonomin och hela samhället.

När kvinnorna reser sig är den islamiska regimen omedelbart hotad, eftersom deras ideologi bygger på kvinnohat, förtryck och exploatering av framför allt kvinnor.

Jina Masha Amini föll offer för det statliga våldet, eller mer precist: Hon mördades av det statliga våldet mot kvinnor och hbtqi+-personer. Sedan dess har andra kvinnor som dödats under upproret blivit nya symboler för rörelsen. Från första stund blev upproret mot det obligatoriska bärandet av hijab till ett uppror mot hela regimen och det system som har förtrycket av kvinnor som en av sina största grundpelare.
Under årtionden har detta massiva förtryck av kvinnor blivit djupt rotat i hela samhället och dess institutioner. Den islamiska republiken vilar på att skilja män och kvinnor åt, att driva in kvinnor i hemmen för att exploatera dem ännu mer. Över 2 000 kvinnor dödas varje år. Detta sker inte bara av deras män och andra familjemedlemmar, utan även av poliser, Basij och andra säkerhetsstyrkor.
Under de senaste åren har en iransk #metoo-rörelse utvecklats, både offline och online, vilket har brutit alla farliga tabun kring de pågående våldtäkterna, våldet och övergreppen. Detta har varit en avgörande utveckling av medvetandet, som läggs till det faktum att kvinnor har stått i frontlinjen för revolutionära rörelser i hela regionen under den senaste perioden – från Sudan till Libanon.
Denna ökade feministiska medvetenhet har stått i skarp kontrast till regimens försök, sedan president Raisi kom till makten 2021, att ytterligare begränsa kvinnors rättigheter och trappa upp ”moralpolisens” kontroll av kvinnors klädsel.

Det finns också ett växande självförtroende bland arbetarklassen och unga kvinnor, vilket förstärks genom den pågående urbaniseringen och det faktum att en majoritet av landets studenter (vid universiteten) är kvinnor. Dessa förändringar i den kvinnliga befolkningens strukturer kolliderar ständigt med verkligheten där man tvingas tillbaka in i hemmen och konfronteras med begränsade rättigheter, våld och kvinnohat.
När kvinnorna reser sig är den islamiska regimen omedelbart hotad, eftersom deras ideologi bygger på kvinnohat, förtryck och exploatering av framför allt kvinnor. Att kontrollera kvinnors kroppar och hur de klär sig har varit en av regimens huvuduppgifter sedan den kom till makten efter att revolutionen 1979 blev stulen och förrådd.
Det är i ljuset av detta som man måste se den enorma betydelsen av att män och kvinnor i hela landet nu samlas för att skandera ”Kvinna, liv, frihet”, för att medvetet sätta kraven på kvinnors frigörelse i centrum för rörelsen.
En video har cirkulerat som visar hur en man slår en kvinna på gatan och hur en grupp, huvudsakligen män, attackerar honom för detta. Detta är inte bara exceptionellt, det är också en återspegling av vad som pågår i många, många stadsdelar, på arbetsplatser och i medvetandet.
Kvinnor accepterar inte längre det brutala kvinnohat, de trakasserier och det våld som de dagligen upplever. De gör motstånd och de inspirerar ofta de andra med sina individuella handlingar, vare sig det handlar om att ta av sig hijaben eller att försvara sig fysiskt.
År 2017, 2019 och i andra perioder av ökande omvälvningar spelade kvinnor som tog av sig hijaben en roll i rörelsen, men detta är nu en ny kvalitet med en utbredd vilja att riskera sina liv genom att göra det.

Oavsett hur den nuvarande rörelsen utfaller har den inneburit ett historiskt slag mot regimens auktoritet och ideologiska grundvalar, och situationen kommer aldrig att bli densamma igen. Detta är anledningen till att denna rörelse är så explosiv: att kräva ett slut på det obligatoriska bärandet av hijab och alla religiösa, reaktionära lagar och restriktioner är ett direkt krav på att hela den islamiska republiken ska upphöra.
Redan under de senaste åren har vi sett hur stödet för de religiösa institutionerna och själva islam har minskat allt mer i Iran, särskilt bland unga människor. Det faktum att dessa religiösa ledare också är de som är superrika, med revolutionsgardet som kontrollerar de största och viktigaste delarna av ekonomin, och som berikar sig på arbetarklassens exploatering, är en avgörande anledning till varför kampen reser såväl politiska som sociala och ekonomiska krav.
Denna omvälvning har en tydlig potential att utvecklas till en revolutionär massrörelse och dök inte upp från ingenstans. Under de senaste åren har regimen skakats om och om igen, från de största strejkvågorna på 40 år till arbetarklassens, ungdomarnas och de fattigas explosiva uppror mot vattenbrist, skyhöga mat- och energipriser och så vidare.
Sedan pandemin har denna generation upplevt kris efter kris och radikaliserats ännu mer. Redan 2019 hade de förlorat sin rädsla för konfrontationer med säkerhetsstyrkorna. Nu släpper rädslan än mer, och regimen och allt den representerar har ett allt mindre stöd.
Regimen använder alltid chauvinism, rasism och nationalism för att framställa alla dessa grupper som ”andra klassens” medborgare, vägrar dem alla slags rättigheter och diskriminerar dem i olika former.

”Allt eller inget” uttrycker stämningen bland massorna i Iran, Kurdistan och utanför (Foto: Darafsh Kaviyani).

Det är uppenbart att Jinas mord var en gnista som framkallade ett uppror även mot denna typ av förtryck. Genom att ta upp den berömda parollen för den revolutionära kampen i Rojava, ”Kvinna, liv, frihet”, och översätta den till farsi har rörelsen redan visat sin potential att bygga upp en enad kamp.
Det är av avgörande betydelse att rörelsen utvecklar ett tydligt program med krav som kan förena – att rätten till nationellt självbestämmande sätts i centrum.
Medan den iranska regimen försöker placera sig själv inom ramen för det nya kalla kriget har Västimperialismen, särskilt USA, rört sig mot ett mer normaliserat förhållande till regimen och närmat sig ett kärnenergiavtal.
Å andra sidan visar försöken att inkludera Iran och Argentina i BRICS (alliansen mellan Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) hur de olika blocken i samband med nya imperialistiska spänningar och det ökade krigshotet anstränger sig än mer för att stärka sina allianser och bygga upp nya.

Medan stämningen av solidaritet sprider sig över hela världen behöver rörelsen på plats ett konkret perspektiv och ett politiskt program för att gå vidare. För närvarande är den fortfarande mycket spontan, explosiv, heterogen och förvirrad när det gäller konkreta krav och perspektiv.
Om kamprörelsen inte kan ta nya steg finns risken för att den pressas tillbaka. Trots det kurdiska folkets heroiska uppoffringar står det klart att regimen inte kommer att övervinnas genom militär kamp, utan genom massaktioner från arbetarklassen.
Tidigare protestvågor som de 2017 eller 2019 har visat att spontana utbrott av ilska snabbt kan slås ner om rörelsen inte trappas upp ytterligare och om det inte finns ett program som kan förena arbetarklassen.
Medan regimen talar om att utreda Jinas fall är det uppenbart att det inte går att lita på någon av dess institutioner. De är uppbyggda för att försvara kapitalistklassens intressen i Iran, som är djupt rotade i religiös fundamentalism, kvinnohat och reaktionär ideologi, samt för att stabilisera systemet.
En verklig utredning kan endast genomföras av demokratiska strukturer inom arbetarklassen, som växer fram ur en revolutionär rörelse. För att få slut på denna form av statligt våld mot kvinnor och kvinnomord måste hela systemet för kvinnoförtryck störtas. Kvinnor måste ha lika rättigheter, valfrihet när det gäller kläder, inklusive rätten att bära hijab om de vill, var de vill arbeta och bo – men inte bara på pappret.
Under pandemin var det främst kvinnor i Iran som förlorade sina arbeten. I samband med den djupa ekonomiska krisen och fattigdomen har många kvinnor inget perspektiv på att kunna leva ett självständigt liv. Istället tvingas de in i äktenskap och ekonomiskt beroende, där de dagligen upplever våld och extremt låga löner.

Krav som ett slut på alla former av diskriminering av etniska, nationella eller religiösa minoriteter, fullständiga demokratiska rättigheter och kvinnors rättigheter, upplösning av moralpolisen, frigivning av alla politiska fångar, mötesfrihet och så vidare är alla kopplade till krav som reser frågan om makten över ekonomin.
Stora delar av landets ekonomi är statligt ägd eller i händerna på enskilda religiösa institutioner eller personer som är ansvariga för mord som det på Jina. De är också direkt ansvariga för arbetarnas och de fattigas desperata situation. Det är de första som bör exproprieras, och deras rikedomar måste användas för anständiga bostäder, arbetstillfällen för att få slut på hunger och fattigdom, för att finansiera sociala tjänster, utbildning och så vidare.
Potentialen för ett sådant ledarskap finns där om vi till exempel tittar på det militanta arbetarfacket Haft Tappeh, där arbetarna inte bara har kunnat leda viktiga strejker, utan faktiskt också har vunnit en massiv seger – återförstatligandet av den massiva sockerfabriken förra året. Samtidigt visar exemplet med arbetarna i Haft Tappeh också att det är nödvändigt att kämpa för verklig arbetarkontroll över ekonomin.
Kapitalismens system tjänar endast intressena hos en liten minoritet av de superrika i Iran.
Rörelsens enorma önskan om självbestämmande och frigörelse är oupplösligt förknippad med behovet av demokratiska strukturer och samordning – bygget av ett verkligt, revolutionärt parti och ledarskap för att störta den islamiska republiken och forma ett demokratiskt, socialistiskt Iran.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!