Iran: Proteströrelsen växer

Samtidigt nya krigshot från Trump och Netanyahu

Den senaste proteströrelsen i Iran, som började den 28 december, har spridits till alla landets 31 provinser. Utlöst av en matinflation på 70 procent dominerar nu krav som är riktade direkt mot den islamistiska kapitalistiska diktaturen.

Det är en kraftigt skakad regim, efter sommarens 12-dagarskrig mot Israel och USA:s massiva bombningar, som samtidigt förlorat flera av sina viktigaste allierade. Torsdagen den 8 januari stängdes internet ner i hela landet.

Av Per-Åke Westerlund

Trots att protesterna ännu inte är lika starka som 2022 ”…verkar regimen mer skakad än man skulle kunna tro. Kravallpolis och vattenkanoner har satts in i bakgatorna i centrala Teheran. Civilklädda slagskämpar skingrar människor innan de hinner samlas vid korsningar. Skolor och universitet har stängts med luftföroreningar som förevändning, en taktik för att förhindra massaktioner.” (The Economist). Skolorna stängdes redan efter tre dagars protester.

Importvaror har ökat särskilt mycket i pris. För 10 år sedan kostade en svensk krona 4 500 iranska rial, idag är priset 117 000 rial, alltså 25 gånger högre. ”Irans befolkning växer, medan bruttonationalprodukten (bnp) stadigt krymper. 2010, med en befolkning på nära 75 miljoner, var bnp 600 miljarder dollar. I dag, med drygt 90 miljoner invånare, har bnp krympt till 355 miljarder dollar.” (Dagens Nyheter)

De första som gick ut i protest var försäljare av importerade elektronikvaror i Teheran, som följdes av butiksägarna i den stora basaren. Protesterna spreds sedan snabbt. Inflationen på matvaror är som sagt 70 procent, och mer på importerade livsmedel. Den officiella minimilönen är under 20 kronor per dag. Detta samtidigt som landets styrande elit lever lyxliv.

Den ekonomiska krisen utlöste protesterna, som snabbt blev politiska och riktade mot regimen. Det är bara 3,5 år sedan den massiva rörelsen efter mordet på Jina Mahsa Amini, som greps för att inte ha följt regimens klädkod för kvinnor. ”Kvinna, liv, frihet” blev en rörelse som startades av de unga, spreds till arbetsplatser och som även kom att omfatta kamp från förtryckta nationaliteter, som kurder och balucher. Rörelsen saknade till stor del demokratiska strukturer, ledning och en tydlig strategi för kampen mot regimen, vilket gjorde att den krossades av repressionen. Över 500 dödades och 20 000 fängslades. Ilskan mot regimen finns kvar bland de unga, och regimen har sedan dess tvingats till eftergifter vad gäller klädkoden. Studenter har snabbt anslutit sig till de nya protesterna.

Missnöjet växer också ur klimat- och miljökriser, särskilt vattenbristen. Så sent som i november uttalade presidenten, den så kallade reformisten Masoud Pezeshkian, att stora delar av storstaden Teheran kanske måste utrymmas på grund av vattenbristen.

Inte i något fall har regimen i Teheran fått verkligt stöd från sina allierade i Moskva eller Peking.

Regimens propaganda om sin egen makt i regionen har samtidigt underminerats. Dess allierade har dukat under, som Assadregimen i Syrien, eller till stora delar krossats, som Hizbollah och Hamas. Irans satsningar på att sponsra dessa organisationer har slagits i spillror. Israel, med uppbackning av USA, var överlägset i 12-dagarskriget i somras. Nu har ytterligare en allierad till Iran, Maduro i Venezuela, avsatts militärt av USA. Inte i något fall har regimen i Teheran fått verkligt stöd från sina allierade i Moskva eller Peking. Militarismen har inte gett trygghet.

Det finns en verklig oro för att kriget återupptas, en fråga som står högt på dagordningen för Netanyahu i Israel. Även Trump har uttalat nya hot den senaste veckan. I juni kunde inte Israel/USA hitta anhängare inne i Iran. Arbetare och fattiga som är emot regimen såg inte bombmakterna som ett alternativ och ville få slut på kriget. Men efter kidnappningen i Venezuela och med ökad desperation kan vissa skikt kanske tro att USA kan ge hjälp.

Den nya protestvågen har vuxit trots risken för repression. I stad efter stad sprids filmer på internet med folkmassor, till exempel flera stora demonstrationer med kvinnor, som skriker ”Död åt diktatorn”, det vill säga den högste styrande ayatolla Khamenei. Polisstationer och kommunhus har stormats i flera städer, inklusive den heliga staden Qom.

Regimen är uppenbart oroad. President Pezeshkian uttalade snabbt att det var skillnad på demonstranter och ”bråkmakare”. De förstnämnda har rätt att protestera – de senare ska attackeras som regimen vanligen gör – med vattenkanoner, skarp ammunition och arresteringar. Redan har ett 40-tal dödats och över 2 000 demonstranter gripits.

Regimen har också försökt göra eftergifter. Alla medborgare ska få ett nytt bidrag på motsvarande 70 kronor i månaden, en summa som inte räcker särskilt långt för familjer som svälter. Man har också bytt ut chefen för centralbanken.

Iran har sett flera stora massrörelser de senaste drygt 25 åren – studentprotesterna 1999, motståndet mot valfusk med miljoner på gatorna 2009, mot ökade bränslepriser 2019 och senast Kvinna Liv Frihet 2022-23. Flera stora strejker, senast bland lärare, har organiserats trots att oberoende fackföreningar är olagliga. Den islamistiska regimen har överlevt med hård repression när rörelserna utmattats eller vunnit tillfälliga eftergifter.

Rörelserna har saknat demokratiskt organiserad ledning, ilskan och demonstrationer som saknat samordning har inte räckt. Oppositionen har inget revolutionärt socialistiskt alternativ som kunnat visa en väg framåt, där arbetarklassens kamp är ryggraden för att samordna protesterna från alla förtryckta. 

Bristen på ett revolutionärt alternativ och med ökad desperation finns också risken att till och med Reza Pahlavi, arvtagaren till shahen (kungen) som störtades 1979, kan få utrymme trots att han levt i exil i snart 50 år och inte precis står för ett demokratiskt alternativ eller för förbättringar för de fattiga.

Hoten från Netanyahu och Trump måste tas på allvar. De bådas hybris kan utlösa ett nytt krig. Trumps uttalande att USA:s armé är ”laddad och klar” är ett oemotsvarat hot och har naturligtvis inget att göra med att skydda demonstranter som Trump påstår. Det handlar, precis som i Venezuela, om naturresurser och makten i världen. Ett nytt krig i Mellanöstern skulle ske på bekostnad av regionens folk och riskera att spridas om Iran skulle svara med missiler mot Israel och Gulfstaterna.

Alternativet för regimen i Teheran är ett förnedrande avtal på Trumps villkor, med förhoppningen att upphäva de sanktioner som starkt bidrar till den ekonomiska krisen. Det ingick i president Pezeshkians löften när han tillträdde för 1,5 år sedan. Det skulle också ligga i Trumps intresse att regimen kan fortsätta hålla arbetare och demonstranter i schack. Imperialismen vill inte ha massrörelser på gatorna som de inte kan kontrollera.

Den nya proteströrelsen i Iran är ingen överraskning. Den avslöjar på nytt den brutala diktatur som styr. Nu behöver lärdomarna från tidigare rörelser, och arbetarkampen internationellt nå till de kämpande. Demokratiskt organiserade strejker runt om i landet på väg mot en obegränsad generalstrejk av hela arbetarklassen är det som behövs för att få regimen på fall. 

• Stöd arbetarnas och de ungas kamp i Iran. Kamp mot diktaturen och kapitalismen, för en socialistisk samhällsomvandling.
• Nej till krig mot Iran. Stoppa Netanyahus och Trumps hot.