Iran: Tusentals dödade 

Kunde massrörelsen ha störtat regimen?

Många tusen döda i liksäckar på gatorna och ännu fler skadade eller gripna blev diktaturens svar på proteströrelsen i Iran. Utan att veta säkert, när nästan all kommunikation är nedstängd, verkar det som om protesterna avtagit.

Det betyder inte att regimen sitter säkert. Hatet mot den kapitalistiska islamistiska diktaturen finns kvar, liksom alla frågor som utlöste den stora protestvågen. Inte heller hotet om militärt ingripande från Trump eller Israel är borta, även om det just nu verkar avblåst.

Av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Hade proteströrelsen kunnat fälla regimen? Vilken roll spelade hoten om militärt ingripande från Trump? Det är frågor som socialister och alla som följt rörelsen ställer, behöver diskutera och vill ha svar på.

Mullornas diktatur, under ledning av ”högste ledaren” ayatolla Khamenei, var utan tvekan skakad. Det är en kraftigt försvagad regim, som på drygt ett år förlorat sina allierade i Syrien och Venezuela, medan Hizbollah och Hamas närmast krossats militärt av Israel. Under 12-dagarskriget i juni klarade Teheran inte att på allvar svara på Israels och USA:s attacker och bomber.

Rörelsen som startade den 28 december utlöstes av 70-procentig inflation på mat i en redan djup ekonomisk kris. Den utvecklades snabbt till en rörelse mot hela regimen – diktaturens förtryck, arbetslösheten, vattenbristen och mycket mer. På några dagar fick protesterna revolutionära drag, när polis och ”revolutionsgardet” (kontrarevolutionen) utmanades på gatorna. 

I en diskussion om budgeten i det så kallade parlamentet samma dag som protesterna inleddes sade presidenten, Masoud Pezeshkian, ”De säger att lönerna ska höjas, men kan någon tala om för mig var jag ska få pengarna ifrån?”. Men de som protesterade vet att han dels är ansvarig för deras lidande, dels lever på helt andra villkor än dem. Därefter försökte regimen beveka rörelsen genom att utlova ett bidrag på 70 kronor i månaden till alla medborgare, ett belopp som närmast vållade hånfulla skratt. Presidenten ville också skilja på de som ”bara protesterade” och de som pekades ut som våldsverkare, och senare som ”utländska agenter”. I slutänden spelade det naturligtvis ingen roll. 

Repressionens automatvapen riktades urskiljningslöst mot demonstranterna. Söndag den 18 januari varierar uppgifterna på antalet dödade från 3 000 till 16 000. Vittnen berättar vid sidan att med maskingevär från motorcyklar deltog prickskyttar som siktade på demonstranternas ögon. 

Massakern stoppade gatuprotesterna för denna gång, enligt de fåtaliga rapporterna från Teheran. De som demonstrerat stannade hemma. Det skoningslösa våldet gjorde att rörelsen inte kunde fortsätta på samma sätt. Den ekonomiska nöden tvingade säkert också många att återgå till arbetet.

Liksom under den stora rörelsen Kvinna, Liv, Frihet 2022-23 organiserades protesterna nästan helt via appar på internet. Det fick stora effekter när internet stängdes ner. Det fanns ingen organisering eller betrodd ledning som kunde ersätta den spontana kraften hos miljoner på gatorna. Det saknades en demokratisk organisering och samordning. Massornas mod och vilja till förändring visas gång på gång, men protester och demonstrationer räcker inte. 

Lärdomar från massrörelserna behöver diskuteras, om behovet av revolutionär demokratisk organisering och ett socialistiskt program mot staten, kapitalet och imperialismen. Det gäller i kampen för att fälla regimen, men också om regimen verkligen faller, som i Syrien.

Under rörelsen i Iran kom stor uppmärksamhet internationellt att riktas mot Trumps hot om att ingripa, men också mot den sista shahens son, Reza Pahlavi, som i snart 50 år levt i exil i USA. Båda försökte hycklande framställa sig som demokrater och en sorts ledare för protesterna. Pahlavis påstådda kontakt med rörelsen avslöjades när hans uppmaningar om fortsatta protester klingade ohörda. 

Trump var i ett läge mycket nära att ingripa, full av hybris efter kidnappningen av Maduro och försöken att styra Venezuela med fjärrkontroll, utan att behöva ha trupper på marken. Mot Iran var både bombningar och mord på regimens nyckelpersoner möjliga alternativ. Men både Netanyahu i Israel, som velat fortsätta kriget i somras, och regimerna i Saudiarabien och andra gulfstater, fruktade effekterna av en attack från USA.

Den iranska militären kunde då svarat med raketer och missiler mot Israel och mot USA:s allierade och baser runt Persiska viken. Lika mycket fruktade regionens styrande en total kollaps i Iran, efter att ha sett utvecklingen i Syrien och Irak. USA-imperialismens tidigare ingrepp i regionen har skapat extrema kriser, nöd och militära konflikter plus skapandet av ISIS och andra liknande väpnade grupper.

Varken USA, Israel eller gulfstaternas styrande vill se massrörelser som störtar regimer. De föredrar ”stabilitet” genom diktaturer. I Irans fall står hoppet till en lydregim, något Trump nu vill etablera i Venezuela och fler länder. När han avblåste planerna att ingripa, åtminstone tillfälligt, hänvisade han till att regimen i Teheran lovat att stoppa avrättningar, liksom att de försäkrat att antalet döda var lägre än vad andra uppgivit. Han verkade då inte längre tro på Pahlavi, liksom han misstrodde de venezolanska högerledarna i exil. Men utan ett starkt alternativ från vänster och arbetare finns ändå risken att Pahlavi blir den som fyller ett politiskt vakuum om mullornas diktatur faller.

Proteströrelserna i Iran har pågått i vågor under flera decennier. Kraften och modet är enormt. Den enda kraft de som protesterar kan lita på är arbetarklassen, i Iran, regionen och internationellt. Bara arbetarnas organisering och revolutionära kamp kan störta diktaturen och det kapitalistiska systemet. Så kan nöden avskaffas, och förtryckta nationer, arbetare, kvinnor och unga vinna demokratiska rättigheter.