Irland: Enad arbetarkamp mot splittring

av STEPHEN RIGNEY // Artikel i Offensiv

Nordirland framhävs ofta som ett exempel på hur våldsamma nationella konflikter kan lösas genom demokratiska överenskommelser. Men den nationella frågan på Irland är långt ifrån löst.

Snarare än att lösa motsättningarna har avtalet från 1998 (Good Friday Agreement, GFA) istället institutionaliserat den sekteristiska segregeringen. I Nordirlands lokala regering delas ministerposterna upp baserat på maktbalansen mellan de olika sekteristiska partierna (unionistiska partier med bas bland protestanter och nationalistiska/republikanska partier med bas bland katoliker). Partierna har ofta samarbetat och drivit en hård nedskärningspolitik, men under 40 procent av tiden sedan 1998 har motsättningar gjort att det inte har funnits någon regering.
Även geografiskt och socialt har segregeringen stärkts. De så kallade fredsmurarna – stora stängslar mellan katolska och protestantiska bostadsområden – är både fler i antal och högre idag än för 25 år sedan. Skolorna är nästan uteslutande uppdelade efter religion och de flesta bostadsområden domineras oftast av den ena eller den andra gemenskapen.
Liksom andra delar av världen är konflikten i Nordirland en produkt av den brutala ”sönder och härska”-taktiken som flitigt har använts av kapitalismen för att försvara sina intressen. Att spela katoliker och protestanter mot varandra var länge en favorittaktik från både den brittiska imperialismen och även de lokala politiker vars politiska överlevnad var baserad på fortsatt sekteristisk uppdelning.
I början av 1900-talet var såväl arbetarkamp och revolutionära stämningar som ökade krav på självständighet på uppsving på båda delar av ön. Svaret från imperialismen blev då att dela ön i två.

Socialister på den tiden var emot uppdelningen som ett sätt att skapa klyftor mellan arbetare och varnade för vad den skotsk-irländska marxisten, James Connolly, beskrev som en ”karneval av reaktion” i öns båda delar. Resultatet blev skapandet av två religiöst-sekteristiska stater.
Både högerpolitiker och så kallade vänsternationalister betonar fortfarande idag frihetskriget 1919-22 som ett militärt nederlag för den brittiska imperialismen som tvingades att förhandla om självständighet. Snarare var eftergifterna till självständighet i söder ett tidigt exempel på hur imperialismen fortsatte utöva kontroll. De mer framsynta delarna av den härskande klassen insåg att de kunde fortsätta utnyttja sina kolonier genom ekonomisk makt utan alla de kostnader, både ekonomiskt och politiskt, som en direkt ockupation innebar.
Särskilt i det fattiga och mindre industrialiserade södra Irland var det fördelaktigt att tillåta en viss nivå av självstyre, under kontroll av konservativa nationalistiska politiker med stöd av den katolska kyrkan, då ekonomin ändå helt dominerades av den brittiska.

Läget var dock annorlunda i vad som nu är Nordirland. Med sina viktiga textil- och varvsindustrier var norra delen av ön strategiskt viktigt i en tid när kontroll av haven var avgörande för både handel och krig. Istället skapades en stat med en garanterad majoritet för ”unionisterna” (de som var för en fortsatt union och lojala till Storbritannien).
Unionisterna gavs fria händer och katoliker diskriminerades öppet både vad gällde arbete och bostäder. Valkretsar ritades om för att säkerställa att politiker från de ”katolska” partierna inte fick en majoritet, även i områden där katoliker utgjorde en tydlig majoritet. I kommunvalet 1967 vann exempelvis unionisterna två tredjedelar av mandaten i kommunfullmäktige i Derry, trots att det fanns nästan dubbelt så många katoliker som protestanter i staden.

Men trots alla försök att splittra arbetare efter religiösa och sekteristiska linjer uppstod ändå flera viktiga tillfällen där klyftorna överbryggades i kamp. Ett av de mest slående exemplen är kampen av de arbetslösa 1932 då uppemot 30 000 personer i Belfast demonstrerade och strejkade mot låga ersättningsnivåer och det kränkande sätt som fattiga och arbetslösa behandlades.
Mot brutala attacker från polisen kämpade katolska och protestantiska arbetare sida vid sida. Rädda för den växande solidariteten gav regeringen order att skjuta skarpt, men bara i katolska områden i hopp att det skulle öka sekterismen.
Istället hade det motsatt effekt – när arbetare från det protestantiska Shankill Road-området hörde om polisattackerna i det katolska Falls Road skyndade de dit för att kämpa tillsammans med sina arbetarbröder. Över 100 000 deltog på begravningarna av de två arbetare som dödades. Idag är dessa två områden i stället synonyma med den sekteristiska konflikten och avgränsade från varandra med fredsmurar.
Så oroliga var de lokala politikerna för vad denna enighet innebar att de gjorde vissa eftergifter för att avleda rörelsen. Eftergifterna gällde dock bara gifta och inte ensamstående, men fackbyråktrin accepterade ändå och politikerna lyckades att splittra och försvaga kampen. Inom ett par månader kunde de till med, om inte helt upphäva eftergifterna, kraftigt begränsa dem.
Trots det blev det början på en viktig period av enad kamp där de sekteristiska krafterna fick svagt gehör. Men när kampvågen inte lyckades var det möjligt för dessa krafter att återigen vinna inflytande. Inom ett par år, 1935, skedde den största pogromen mot katoliker sedan staten bildats nästan 15 år tidigare. Och denna process – där sekterismen tvingas tillbaka i perioder av kamp bara för att återkomma i allt starkare form – är ett återkommande tema i Nordirlands historia. Det syns allra tydligast i perioden innan åren av våld (de så kallade ”Troubles”) började i slutet av 1960-talet.

Mot bakgrund av vänstervågen och ökad kamp runt om i världen i slutet av 1960-talet fanns en enorm potential för enad klasskamp även i Nordirland. Den 5 oktober 1968 kallade Derry Housing Action Committee, med stöd av Labourpartiet i staden och ungdomsförbundet Young Socialists, till en demonstration där bostadsfrågan var en huvudfråga. Med paroller som ”Working class, unite and fight” (Arbetarklassen – enas och kämpa) och ”Orange and Green Tories out” (Ut med högerpartierna – orange = unionisterna, gröna = republikanerna), och ett flygblad som hängde ut ett par slumvärdar – en katolsk och en protestantisk – samlades 400 till en demonstration som möttes av ett brutalt våld från polisen som sändes på tv och hade en elektrifierande effekt på medvetenheten i Derry och andra städer.
Hade rörelsen fortsatt med de tydliga klasskraven som lyftes på demonstrationen fanns det en stor potential att vinna över ett bredare skikt av protestantiska arbetare. Istället agerade medelklass- och småborgerliga nationalister snabbt för att installera sig som ledning för den växande rörelsen. Redan vid den nästa demonstration som de kallade till den 16 oktober hade parollerna försvunnit och fokus riktades bara mot den protestantiska slumvärden.

Trots deras påståenden om att vara icke-sekteristiska var det en återkommande trend bland de olika nationalisterna att bara fokusera på rättigheter för katoliker. Därmed blev det möjligt för reaktionära krafter att öka sitt inflytande bland de protestantiska arbetare som till en början försiktigt avvaktat rörelsens utveckling, men som hade kunnat vinnas över.
Priset för detta blev the Troubles, en blodig 30 år lång konflikt där tusentals dödades som ett resultat av kapitalismens och imperialismens närsynta politik för att försvara sina intressen. Trots det gjorde arbetare och deras enighet sig känt vid flera tillfällen mot alla försök från reaktionära krafter att upprätthålla klyftorna. Inte en enda strejk bröts av sekterismen, och det enda som förhindrade utvecklingen av konflikten till ett fullskaligt inbördeskrig var arbetarklassen som satte stopp genom att strejka mot sekteristiska mord.

Fredsprocessen i Nordirland har varit ett viktigt politiskt projekt för kapitalisterna i både södra Irland och Storbritannien, och även USA. Trots det har kapitalismen inte lyckats med mer än en bräcklig fred där en återgång till väpnad konflikt inte är utesluten, om än osannolik på kort sikt. Samtidigt är de lokala politiker nöjda med att fortsätta som vanligt med sekteristiska utspel som ett verktyg för att behålla sina positioner.
Socialist Party på Irland (Socialistiskt Alternativs systerorganisation) står för arbetarenhet över de religiöst-sekteristiska gränserna mot kapitalismen och dess politiker på båda sidor. Under hela dess historia har bara en kraft i Nordirland kunnat skapa en verklig enighet mellan katoliker och protestanter – arbetarklassen – och det är bara arbetarklassen som kan lösa den nationella frågan i Nordirland. ■