ISA 1 maj 2020: Kapitalismen är viruset – Socialism det enda botemedlet

Fem skäl att kämpa för en socialistisk värld 2020 – fem skäl att att ansluta sig till ISA, den internationella organisation som Rättvisepartiet Socialisterna tillhör.

International Socialist Alternatives Första maj-uttalande

Första maj – arbetarnas internationella dag – har i år en särskild betydelse vid en tidpunkt då världen är i coronavirusets grepp och står inför den kanske värsta ekonomiska krisen på hundra år.

En våg strejker och protester hade redan innan viruset slog till svept fram över varenda kontinent i protester mot åtstramningar, auktoritärt styre och rättvisa löner. Det moderna klassamhällets natur har nu med coronaviruset avslöjats inför alla.
De ursprungliga kraven på Första maj, den internationella arbetarklassens dag, som växte fram för över ett århundrade sedan runt kravet på 8 timmars arbetsdag, internationell arbetarsolidaritet och fred, förblir lika relevanta idag. Det kapitalistiska systemet har visat sig vara alltmer inkapabelt att utveckla samhället.
International Socialist Alternative (ISA) uppmanar alla arbetare och socialistiska aktivister att delta på de sätt som är möjliga under covid-19-förhållandena för att markera och visa internationell arbetarsolidaritet på Första maj. Med tanke på den nuvarande situationen behöver vi mer än någonsin visa på anledningarna till varför vi anser att socialism är vägen framåt.

För det första: Socialismen skulle ha förberett inför coronakrisen!

Covid-19-viruset verkar vara en naturlig mutation. Givetvis kan inget system förhindra att sådana mutationer inträffar, även om det finns tydliga bevis på att sådana nya mutationer oftare än tidigare orsakar pandemier till följd av kapitalistisk urbanisering, skogsskövling och klimatförändringar. Författarna till 2019 Intergovernmental Science-Policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services sammanfattade faktiskt läget med orden:
”Pandemierna den senaste tiden är en direkt konsekvens mänskliga aktiviteter, i synnerhet av våra globala finansiella och ekonomiska system som till vilket pris som helst sätter ekonomisk tillväxt först”.
Detta var inte den första varningen om att en pandemi av det här slaget skulle kunna inträffa. Inte minst var fallet så i fråga om SARS covid-2-pandemin 2003. Forskning genomfördes för att ta fram ett vaccin för det coronaviruset, men det stoppades innan testförsök på människor kunde börja eftersom de berörda forskarna ”försökte som bara den att hitta investerare eller anslagsgivare (…) men vi kunde helt enkelt inte generera särskilt mycket intresse”. Om vaccinet hade funnits kunde det drastiskt ha minskat den nödvändiga tiden för att få fram ett sådant för covid-19.
Även det tyska Robert Koch-institutet varnade för en pandemi liknande den vi nu har.

Ett socialistiskt samhälle skulle ha stått rustat på ett annat sätt och smittvarningarna skulle ha följts av massiva satsningar på sjukvården. Istället för vapenlager skulle det ha funnits lager av respiratorer, nödvändigt material för att genomföra tester och antivirala läkemedel. Vi skulle inte ha ”just-in-time” (precis i tid och inga lager) och ett globalt race mot botten vad gäller löner, villkor och miljökrav. Istället för att hyras ut av personaluthyrningsfirmor och brist på sjuksköterskor och annan vårdpersonal skulle de ha anställts av staten till löner som går att leva på, med tillräckligt med tid för vidareutbildning.
Men kapitalistiska regeringar klarade inte av att planera för detta och försökte sedan dölja sjukdomens framväxt. Regeringar och statsledare dröjde inte enbart i Kina, utan också i många andra länder, med att vidta åtgärder med argument om att sjukdomen inte var allvarlig eller inte skulle påverka deras länder. Detta gjorde de för skydda kapitalistiska vinster och ofta den egna prestigen. I ett socialistiskt samhälle skulle informationsteknologins potential, istället för att slösas bort på militära eller underrättelsetjänsters verksamheter eller för att stödja bankväsendet, ha använts för att etablera ett tidigt varningssystem för att spåra nya fall av smittade och smittspridningskluster allt eftersom de växer fram så att akuta nödåtgärdsplaner snabbt kan tas fram och verkställas.
Sådana åtgärder skulle, om de genomfördes på ett effektivt sätt, inte bara ”platta ut kurvan”, utan ”krossa” den.

För det andra: Socialism skulle på ett effektivt sätt ha tagit itu med covid-19!

Men såna sjukdomar uppstår ändå. I ett socialistiskt samhälle skulle befolkningen intressen, inte vinstintresset, sättas först. Nationella intressen skulle inte stå i motsättning till nödvändigheten av internationellt samarbete. Tack vare ett tidigt varningssystem skulle all nödvändig information kunna distribueras i tid, samt på ett transparent och effektivt sätt, vilket skulle möjliggöra för samhället i dess helhet att planera och för befolkningen att erhålla korrekt medicinsk rådgivning om nödvändiga förebyggande åtgärder.
Alla hittillsvarande bevis indikerar att nyckeln till minska antalet sjukdoms- och dödsfall under en sådan pandemi är tidig masstestning av befolkningen för att möjliggöra smittspårning, självdistansering och att det finns ett tillräckligt antal bemannade intensivvårdsplatser.
I ett socialistiskt samhälle skulle tillräckligt med resurser vara ett stöd till ett offentlig sjukvårdsnätverk, som i normala fall skulle vara inblandat i sjukdomsförebyggande hälsovård och främjande av ett hälsosamt leverne, och skulle under pandemihot snabbt genomföra masstestning på skolor, arbetsplatser och resecentra.
Nationell sjukvårdsservice skulle vara statligt finansierat och fullständigt integrerat. Det skulle tillhandahålla högkvalitativ sjukvård från ”vaggan till graven”. Inga fler privata kliniker för de rika som snor åt sig gräddan av resurserna, medan ekonomiskt svältfödda statliga sjukhus behandlar resten.
Inga fler avgifter för tester och behandling. Inget mer av att lägga bördorna på kvinnor och deras obetalda arbete för att ta hand om de sjuka. Inga fler läkare som måste besluta om vem som ska få behandling och vem som ska skickas hem för att dö. Inga fler privatägda äldreboenden med minimal vårdpersonal, där de äldre lämnas för att dö – istället högkvalitativa, statligt finansierade boenden för de gamla som får förbli en del av samhället och som får leva i värdighet.

Ett socialistiskt samhälle skulle ha stått rustat på ett annat sätt och smittvarningarna skulle ha följts av massiva satsningar på sjukvården. Istället för vapenlager skulle det ha funnits lager av respiratorer, nödvändigt material för att genomföra tester och antivirala läkemedel. Vi skulle inte ha ”just-in-time” (precis i tid och inga lager) och ett globalt race mot botten vad gäller löner, villkor och miljökrav

Medicinsk forskning skulle inte längre vara beroende av små startup-firmor som vanligen finansieras via statliga anslag och subventioner, där upptäckter skyddas av patent och köps upp av de stora läkemedelsbolagen för att öka deras vinster. Forskning skulle bedrivas av statligt finansierade organ med öppen delning av all information. Nya mediciner skulle produceras av offentligt ägda och demokratiskt styrda organisationer. Slut på prishöjningar av privata företag och spekulanter, som gör orimliga vinster på bristen på munskydd och ventilatorer.
Vi kan idag se att alla myter om att mänskliga varelser är alltför själviska för ett socialistiskt samhälle är fel. I synnerhet i arbetarklassområden ser vi utbredda solidaritetskänslor och -handlingar. I ett socialistiskt samhälle är samarbets- och solidaritetskulturen mycket starkare, uppmuntrade av allas involvering i att styra samhället på alla nivåer. Nya bostadsprojekt med integrerade rekreationsområden skulle hjälpa till med att få slut på den rådande förskräckliga trångboddhet som gör självisolering så besvärligt för många.
Självdistansering baserad på tillit och en förståelse för varför den behövs, snarare än på de tvångsåtgärder som vidtas i många länder idag, vore mycket mer effektivt. Modern teknik för spårning, vilket kan blir nödvändigt, skulle användas under offentligt överinseende för att garantera att den inte missbrukas för att begränsa andras frihet.
Oviktigt arbete skulle stoppas – punkt slut. Alla, inklusive egenanställda tillfällighetsarbetare, skulle erhålla full kompensation för inkomstbortfallet. vilket drastiskt skulle minska det ekonomiska trycket att inte stanna hemma vid sjukdom eller att för tidigt återgå till jobbet. De som fortfarande jobbar skulle garanteras fullständig tillgång till personlig skyddsutrustning. Beslut om återgång till jobben skulle tas på en demokratisk grundval av samhället och av de berörda arbetarna, med medicinsk rådgivning från experter.
I ett socialistiskt samhälle skulle prioriteringarna av offentliga utgifter vara annorlunda. Istället för att slösa bort enorma resurser på vapen och finansiella spekulationsaffäre, skulle sjukvård, utbildning och livskvalitet prioriteras.

För det tredje: En socialistisk ekonomi skulle lösa den ekonominska krisen och hälsokrisen!

Den kapitalistiska marknaden klarar inte av att ens att tillhandahålla det mest grundläggande för kampen mot covid-19. Detta ligger inte bara i kapitalismens DNA, utan årtionden av åtstramningar och privatiseringar har dessutom gjort systemet helt oförberett på de behov som skapas av pandemin. Nationalstaterna kämpar med varandra om knappa tillgångar. Snåla penningräknande bossar levererar undermåliga och bristfälliga produkter, som i många fall är oanvändbara. Nya vågor av grotesk spekulation och svarta börs-handel genereras av dessa brister.
Viruset och åtgärderna som har vidtagits för att bekämpa det har dessutom utlöst en katastrofal global ekonomisk kris – den värsta på hundra år. Tiotals miljoner människor har mist sina jobb, hundratals miljoner har drabbats av lönesänkningar och nu förutspås det att hundratals miljoner kommer att svälta ihjäl. Mer av det slaget är att vänta. Tala om ett utdömande av ett ekonomiskt system som har dominerat världen i århundraden!
En socialistisk ekonomi skulle eliminera den konstanta drivkraften för kortsiktiga vinster och skoningslös konkurrens om otillräckliga marknader genom överförandet i offentlig ägo av ekonomins ryggrad – bankerna, de stora industrier, byggföretag, mat- och läkemedelssektorn samt information- och handelssektorn. De tio största multinationella företagen har lika stora rikedomar som de 180 fattigaste länderna; de stryper för närvarande världsekonomin.

Demokratisk planering skulle innebära att företagsstrategierna inte längre skulle avgöras av aktieägarnas intressen. Internationella och nationella organ, kontrollerade av arbetarna själva, skulle planera fördelningen av resurser för varje sektor. Onödig eller skadlig produktion, till exempel av vapen, skulle ställas om till produktion av nödvändigheter. Distributionskedjor skulle omskapas för göra dem hållbara med löner som går att leva på och trygga arbetsvillkor för de som arbetar inom dem.
Småföretag, som för närvarande går i konkurs i hundratusental, skulle kunna få billiga krediter, på villkor att de betalar sin personal riktiga löner.
Priser och kvalitetsnivåer skulle regleras av demokratiskt valda konsumentorgan. Priserna skulle bli lägre, då de inte längre behöver täcka kostnaderna för slöseriet och de enorma vinster som för närvarande tas ut av kapitalisterna. Produktionsanläggningarna skulle skötas av valda arbetarkommittéer, stödda av tekniska experter vars jobb inte längre skulle gå ut på att öka vinsterna, utan att tillgodose folks behov.
Om ekonomin planerades demokratiskt på detta sätt skulle inga penninghungriga bossar kunna tvinga arbetare att fortsätta jobba under osäkra arbetsvillkor, vare sig i Italiens industriella hjärtland eller i Amazons dystopiska varuhus. Ekonomin skulle inte längre vara beroende av arbetarklassens, särskilt av arbetarkvinnornas, underbetalda arbete.
Vid den första indikationen på att en epidemi utvecklar sig skulle resurser omedelbart mobiliseras och nödvändiga material produceras, utan några patentrestriktioner, affärshemligheter och höga priser samt kniven på strupen-konkurrens mellan privata ägare.
Sjukvårdspersonal och forskningspersonal skulle istället för att ignoreras och bestraffas befinna sig i hjärtat av styret av den globala sjukvårdssektorn under offentlig och demokratisk kontroll.
En demokratiskt planerad ekonomi skulle i en större skala inte befinna sig på randen till en global kris. Den skulle inte ha byggt upp omfattande spekulationsbubblor från kvantitativa lättnader – den skulle ha en planerad produktiv kapacitet för att undvika överproduktion och överkapacitet, och den skulle ha undvikit utvecklingen av handelskriget. Den skulle ha fungerat på ett hållbart sätt, så att klimatet och miljön inte längre skadas. Det skulle vara ett samhälle baserat på att möta mänskliga behov snarare än privat vinst, med ett slut på människors exploatering av människor, på undertryckande av kvinnors rättigheter och på samhällets splittring längs köns-, etniska eller nationella gränser.

För det fjärde: Socialism skulle möjliggöra ett verkligt internationellt samarbete!

En global pandemi kräver en samordnad global respons. Inte desto mindre var även innan coronaviruset ”globaliseringen” på reträtt och har efterträtts av en ny era av global antagonism. Gränser stängs och nationalstater grälar om kritiska tillgångar. Alla skyller på alla-spelet har redan börjat, med USA-imperialismens och dess allierades fördömanden av ”Kinaviruset”. EU står inför en ny fragmentiserad tryckvåg då idén om ”solidaritet” mellan nationella regeringar visar sig vara en fantasi. Trump har tillkännagivit att USA inte längre kommer att finansiera Världshälsoorganisationen (WHO) och den står inför hotet om att kollapsa!
Även om kapitalismen är ett globalt ekonomiskt system kan det aldrig helt och hållet övervinna en av sina fundamentala motsättningar, att nationalstaten är dess grundläggande ekonomiska och politiska organisationsform. När regeringarna nu tjänar sina kapitalistiska eliters intressen förväntas arbetarna och de fattiga stå för notan.
Den globala kapitalismen har misslyckats med att lösa problemen med coronakrisen och den ekonomiska kollapsen. Den driver på klimatkrisen på grund av bankernas, olje- och gasbolagens omättliga girighet. Nästan 800 miljoner människor har inte tillgång till rent vatten och nästan 2 miljarder människor har inte tillgång adekvata sanitetsmöjligheter. Det pågår nu dubbelt så många aktiva väpnade konflikter i världen jämfört med för 50 år sedan, vid Kalla krigets höjdpunkt, till följd av imperialistmakters och lokala eliters kamp för resurser. Den nationella frågan, med etniska grupper som förtrycks och berövas sina rättigheter, fortsätter att göra sig gällande på världens alla kontinenter.

Varje år dör 850 000 människor, en tredjedel av dem under 5 års ålder, på grund förorenat vatten och otillräcklig sanitet. Ändå skulle det bara kosta 100 miljarder dollar om året att tillhandahålla rent vatten och tillräcklig sanitet – bara en tjugondel av vad som spenderas varje år på vapen!

Under internationell socialism skulle det demokratiska offentliga ägandet av rikedomar eliminera grundvalen för nationella motsättningar, som i slutändan alltid återspeglar motsättningar mellan rivaliserande horder av kapitalister. Detta skulle inte bara få slut på krigets gissel, på reaktionär nationalism och främlingsfientlighet, utan skulle också öppna upp outsägliga ekonomiska möjligheter.
Varje år dör 850 000 människor, en tredjedel av dem under 5 års ålder, på grund förorenat vatten och otillräcklig sanitet. Ändå skulle det bara kosta 100 miljarder dollar om året att tillhandahålla rent vatten och tillräcklig sanitet – bara en tjugondel av vad som spenderas varje år på vapen! Enligt Morgan Stanley behöver världen spendera 50 biljoner dollar fram till år 2050 för att stoppa klimatförändringarna. Det är mindre än vad världen kommer att ha lagt ut på vapen fram till den tidpunkten eller troligen omkring samma summa som kapitalisterna kommer att ha fått som räddningspaket till bankerna och storföretagen från år 2008 fram till slutet på den nuvarande krisen.
Världen måste helt klart förändra sina prioriteringar och hur den använder sina rikedomar. Vi; arbetarklassen, de fattiga och förtryckta, måste stoppa den styrande eliten från att förstöra planeten och dess ekonomi för vinstintressets skull. Vi måste förändra hur rikedomarna, som vi har skapat, används.
Men man kan inte kontrollera det man inte äger. Alltså måste vi ta över ekonomins ryggrad.
ISA står för en frivillig socialistisk konfederation av alla regioner, nationer och nationaliteter, med rätten till självbestämmande för alla. På så vis kan en internationell demokratisk ekonomisk plan som sammanför världens arbetskraft och resurser till gemensamt arbete utvecklas, som skulle eliminera den globala ekonomiska konkurrensen och det enorma slöseriet och dubbelproduktionen som existerar under kapitalismen.

För det femte: Kampen för socialism behöver dig!

Verkligheten med den globala pandemin och nedstängningar har en stor inverkan på miljontals människors sätt att se på världen, vilket avslöjar de verkliga styrkeförhållandena mellan klasserna i samhället. Det grundläggande marxistiska påståendet att hela ekonomin och samhället är beroende av arbetarklassens arbete står allt mer klart som riktigt. Börsmäklare, affärsmän, bankirer och högerpolitiker som alltid arrogant har hävdat att de är oumbärliga och är samhällets stöttepelare har under denna kris mer än någonsin tidigare visat att de är och alltid har varit absolut inkompetenta och överflödiga. De som verkligen är viktiga är vård- och omsorgsanställda, handelsanställda och andra. I ett socialistiskt samhälle skulle det vara just dessa människor, arbetarna och deras allierade som styr.
Folk håller redan nu på att dra politiska slutsatser. Det kommer att komma ett överväldigande stöd inte bara för de som kämpar för att rädda liv under denna kris, utan också för en ordentlig finansiering av sjukvården. När den ekonomiska krisen gör sig mer kännbar för allt fler kommer frågan om makten över ekonomin och kravet på förstatligande att få ett ökat stöd – ett verkligt förstatligande som gör företagen till samhällsegendom under demokratisk anställdas demokratiska kontroll och styre, inte kapitalistiska förstatliganden för att rädda systemet. Massarbetslöshet, samtidigt som de rika blir rikare, kommer att leda till att folk frågar: varför inte dela på jobben?
Men kampen för att i grunden förändra ekonomin och skapa ett nytt samhälle kräver organisering. Vi behöver kämpande fackföreningar. Vi behöver mobiliseringar för att kunna stå emot attackerna från topparna på arbetsplatserna, universiteten och skolorna samt bostadsområdena. Vi behöver kämpa för allt som är nödvändigt för att förbättra våra liv. Kapitalisterna kommer inte att bara ge upp. De är oerhört organiserade i fråga om att försvara sina intressen. Så vi måste vara ännu bättre organiserade, i kämpande fack och massarbetarpartier som är beväpnade med ett socialistiskt program och strategi, sammanlänkade med sådana organisationer i andra länder så att vi en gång för alla kan få ett slut på kapitalismens fasor.

Så den slutsats som bör dras denna Första maj, den internationella arbetarklassens dag, när världen går in i en av de värsta kriserna i sin historia, är att trappa upp vårt kampanjande. International Socialist Alternative är beslutsamt i att göra det. Om du håller med oss om det, bli medlem nu!

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!