Med attacken mot Hamas huvudkontor i Doha, Qatar, eskalerade den israeliska regeringen ytterligare sitt regionala krig. Det var en attack utan motstycke mot ett land som är nära allierat med USA och där den största amerikanska militärbasen i Mellanöstern ligger. Det var den sjätte huvudstaden som attackerades av israeliska missiler i år.
Av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv
Netanyahus högerextremistiska regering räknar med Trumps stöd oavsett vad den gör. Effekten blir en upptrappning av oändliga krig i regionen, ytterligare instabilitet och lidande. Trumps halvhjärtade klagomål – ”Ensidiga bombningar (…) främjar inte Israels eller USA:s mål” – liknade hans kommentarer när Israel attackerade Iran, där fredsropen slutade med amerikanska bombningar.
Målet var Hamas huvudkontor, som upprättades i Qatar på begäran av Washington 2011 och som är beläget i ett bostads- och affärsområde i Doha. Israel använde tio missiler som avfyrades från stridsflygplan på långt avstånd. Trumpadministrationen, som hävdar att man inte hade förvarnats, säger att man istället informerades av sin egen militär och att denna information sedan vidarebefordrades till Qatars regering. Detta skedde bara tio minuter före attacken.
Den israeliska armén och Netanyahu tog fullt ansvar. Målet var Hamas delegation som kallats samman för att diskutera ett möjligt avtal om vapenvila. Fem av dem dödades i attacken, men inte chefsförhandlaren Khalil al-Hayya eller Zaher Jabarin som är en annan högt uppsatt Hamasledare.
Hamasdelegationen hade just träffat Qatars premiärminister Sheikh Mohammed bin Abdulrahman al-Thani för att diskutera det senaste förslaget om vapenvila i Gaza. Förslaget sägs ha kommit från Trump och godkänts av Israel.
Sedan den 7 oktober 2023 – för snart två år sedan – med Hamas attack och starten på Israels folkmordskrig, har de auktoritära regimerna i Qatar och Egypten använts av USA som ”förhandlare” för vapenavtal, med regelbundna rapporter om framsteg och att man är ”nära en överenskommelse”.
Historien om Qatars inblandning döljs i amerikansk och israelisk propaganda. Den olje- och gasrika autokratin – med 2,5 miljoner invånare, varav endast cirka 10 procent är medborgare, resten migrantarbetare – har länge varit en huvudaktör när det gäller Hamas. USA underlättade för Hamas att etablera sitt huvudkontor i Doha 2011, och Israel accepterade att Qatar var den huvudsakliga finansiären av Hamas administration fram till den 7 oktober. Vid sitt besök i maj hävdade Trump att han hade undertecknat avtal med den qatariska staten om flera tusen miljarder dollar och att han hade fått en uppgraderad Air Force One i gåva.
Under folkmordskriget har förhandlingar pågått i Kairo och Doha. Det senaste eldupphöret, från den 19 januari i år, bröts ensidigt av Israels regering, först med en total blockad av leveranser av mat, mediciner och förnödenheter, sedan från den 18 mars med en eskalerad militär attack.
Ett förslag till avtal i augusti accepterades av Hamas, medan Netanyahu vägrade att ens ta upp det på dagordningen i sitt krigskabinett. Istället fullföljde hans regering planen att ockupera hela Gaza.
Den israeliska regeringen har också avsevärt intensifierat sina planer på total kontroll över Västbanken.
Attacken mot Doha är naturligtvis kopplad till folkmordskriget i Gaza. Under 23 månader har den israeliska staten misslyckats med att uppnå sitt mål att utplåna Hamas och få gisslan frigiven. Under samma period skickade Netanyahu delegationer till påstådda vapenförhandlingar.
Med händelserna i år har detta förändrats. Trump lanserade planen att deportera hela Gazas befolkning, vilket uppmuntrade Netanyahu och hans extremhögerministrar att gå vidare med full ockupation, fortsatta bombningar, skjutningar för att döda vid de så kallade matstationerna och tvinga Gazas befolkning till ännu sämre läger. Washingtons planer för Gaza inkluderar konkreta planer för vilka länder (Somalia, Libyen, Sydsudan, Somaliland, Etiopien) befolkningen ska deporteras till.
Även regionalt har den israeliska regeringen satsat allt. Sedan juni har det pågått ett 12 dagar långt krig mot Iran och regelbundna attacker mot Syrien och Libanon, inklusive Damaskus och Beirut. I båda länderna har den israeliska armén etablerat baser och varnat respektive regering. I Syrien vill Israel utvidga sin så kallade säkerhetszon nära Damaskus och längre in i södra delen av landet. Dagen efter bombningen av Doha dödades 35 personer i en ny attack mot Jemen. Israels militära kapacitet används för att etablera landet som en regional supermakt, kapabel att nå vilket mål som helst.
”Israel kan i stort sett göra vad som helst. De har de militära medlen, den politiska viljan och USA:s politiska skydd, så de är mycket mer villiga att ta risker oavsett konsekvenserna”, säger Emile Hokayem vid International Institute for Strategic Studies i London. ”Ett fästningsliknande Israel kanske fungerar på kort sikt, men det skakar om och stör regionen som ingen annan aktör har gjort under den senaste tiden” (Financial Times den 11 september).
Netanyahus regerings agerande skapar nya skarpa motsättningar. Trumps huvudplan är, som alltid, affärer. Han vill ha ett avtal mellan Israel och Saudiarabien, en fortsättning på Abrahamavtalen som redan finns mellan Israel och Förenade Arabemiraten, Sudan, Bahrain och Marocko. De regionala krigshandlingarna, det pågående folkmordet i Gaza och planerna för Västbanken sätter dock käppar i hjulet.
Av rädsla för massreaktioner och uppror måste regimerna i regionen, som är nära allierade med USA, fördöma Israels militära åtgärder och folkmordet. Både Förenade Arabemiraten och Saudiarabien fördömde Israels attack i Doha. Regimerna själva kommer troligen också att ifrågasätta hur pålitlig Trump är, efter hans uteblivna reaktion.
Folkmordskriget i Gaza är redan en dominerande faktor i global politik och massrörelser. Ilskan mot Israels handlingar och USA ökar. Ökar gör också protester mot regeringar runt om i världen som idag hycklande kritiserar Israel, efter att länge ha stöttat alla dess handlingar. Samma regeringar fortsätter också att utöva förtryck mot solidaritetsaktivister och demonstrationer för Gaza. Dessa regeringars roll kommer länge att bli ihågkomna.
Även i Israel stödjer en majoritet ett slut på kriget. Till och med de högst rankade officerarna i den israeliska armén har protesterat mot ockupationen av Gaza stad. Där är den viktigaste uppgiften nu att bygga upp en verklig generalstrejk mot krig, ockupation och regeringen.
Samtidigt växer motståndet och solidariteten globalt. Den största insatsen av fartyg som försöker bryta blockaden pågår nu i Medelhavet, Global Sumud Flotilla, med hundratals aktivister, däribland Greta Thunberg. Fartyg och båtar med mat, medicin och vatten har lämnat Barcelona och Tunis efter kraftfulla demonstrationer.
Europeiska hamnarbetare diskuterar att följa uppmaningen från hamnar i Italien och Spanien att blockera all transport om flottiljen attackeras, vilket skett.
Det är arbetande massor i regionen och globalt som kan stoppa det folkmordsliknande kriget. Kampen mot Israels krig är en kamp mot imperialismen och kapitalismen.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.