Den 13-14 april går Italien till val igen. Det är både parlaments- och lokalval. Det politiska landskapet är väldigt annorlunda jämfört med parlamentsvalet för två år sedan, då två megakoalitioner – högern, ledd av Silvio Berlusconi, och ”mitten-vänstern”, ledd av Romano Prodi – utkämpade striden i en starkt polariserad valkampanj. Denna gång är antalet partier och valallianser till underhuset och senaten gott och väl tvåsiffrigt.De flesta av de stora partierna har bytt namn, men valutgången kommer inte att innebära att attackerna på arbetarklassen lättar. Den italienska ekonomins extrema svaghet kommer tvärtom att innebära att dessa attacker intensifieras. Behovet av att bygga upp kämpande arbetarorganisationer är större än någonsin.
Entusiasmen inför valet är liten bland vanligt folk. År 2006 ville många desperat bli av med Berlusconi och röstade därför på Prodis Unionenkoalition (L’Unione). Det finns nu, efter två år av nyliberala attacker från Unionens sida, en utbredd känsla av att det inte spelar någon roll vad man röstar på – ”De är alla likadana”.
Till följd av det kommer sannolikt det historiskt sett höga valdeltagandet i riksvalen att bli lägre, med fler som avstår från att rösta och fler blankröster.
Två borgerliga partier
Berlusconis högerallians, Il popolo della libertà (Frihetsfolket), som inkluderar Berlusconis parti Forza Italia och Gianfranco Finis Alleanza nazionale i ett ”valtekniskt samarbete” med Umberto Bossis högerpopulistiska Lega Nord, ligger fortfarande före i opinionsmätningarna. Det nya Demokratiska partiet, lett av Walter Veltroni, har emellertid minskat klyftan. Veltroni, Roms förre borgmästare, försöker använda sig av Barack Obama i USA som modell, genom att plagiera dennes paroll ”Vi kan göra det!” och distansera sig från den diskrediterade Prodi och hans regering.Medan en seger för Berlusconi är det troligaste, kan möjligheten för ”oavgjort” eller till och med seger för Demokratiska partiet inte helt uteslutas. 60 procent av väljarna har ännu inte bestämt sig för vad de ska rösta på.
Medan väljarna uppmanas att ”rösta meningsfullt” – att med andra ord rösta på antingen Frihetsfolket eller Demokratiska partiet – står det inte klart hur många röster som kan komma att gå till andra partier som ställer upp.
Exempelvis kan den kristdemokratiska centerunionen UDC ta en del röster från Berlusconis valallians. En del högerröster kan också gå till La destra – det extrema höger/fascistiska alternativet, eller till Giuliano Ferraras reaktionära ”Ja till livet”-lista.
År 2006 backade storföretagen upp Prodi mot Berlusconi, vars stöd är starkast bland småföretagarna som utgör huvuddelen av den italienska ekonomin.
Denna gång har Confindustria, den stora kapitalistiska organisationen motsvarande Svenskt Näringsliv, inte kommit ut till stöd för vare sig Frihetsfolket eller Demokratiska partiet utan för fram sitt eget nyliberala manifest med skattesänkningar och budgetnedskärningar. Det är ett program som bägge de kapitalistiska partierna stödjer.
På Frihetsfolkets valsedel hittar man bland annat en kandidat som heter Pietro Ichino. Han är en ekonomijournalist som uttalar sig till förmån för fler tillfälliga, osäkra jobb och som vill avskaffa Artikel 18 som ger arbetare ett visst skydd mot orättvisa uppsägningar.
Partiet för också fram Massimo Calearo, en framträdande storföretagsledare i Venetoregionen och före detta överhuvud för Federmeccanica, arbetsgivarorganisationen inom metallindustrisektorn.
Berlusconi har även fört fram en affärsman, Giuseppe Ciarrapico, som öppet kallar sig fascist och säger sig beundra Mussolini.
Koalition efter valet?
För storföretagens del skulle den bästa valutgången bestå i en Tysklandsliknande storkoalition av Frihetsfolket och det Demokratiska partiet.Detta är en möjlig valutgång. Berlusconi har sagt att han är beredd att gå in i en koalition med Veltroni om han inte vinner en klar majoritet i senaten och Veltroni har inte uteslutit en sådan möjlighet. Det skulle troligen lanseras som en kortsiktig överenskommelse för att kunna ändra på vallagen och grundlagen. Naturligtvis skulle det dock troligen inte begränsas till enbart detta.
Båda partierna är eniga i att förespråka skattesänkningar och stöd till kapitalistklassen, minskade offentliga utgifter, fler privatiseringar och ett länkande av lönerna till produktivitetsökningar.
”Vänsterregnbågen”
Den ”radikala vänsterns” partier, Prc (partiet för kommunismens återfödelse), Pdci (Italienska kommunisters parti), de Gröna och Sd (demokratiska vänstern) ställer gemensamt upp på en separat lista – Sinistra arcobaleno (Vänsterregnbågen). Det är emellertid inte något de gör helt frivilligt. De skulle ha föredragit att stå tillsammans på en gemensam lista tillsammans med det kapitalistiska Demokratiska partiet, men Veltroni förkastade dem!Fausto Bertinotti, som leder Sinistra arcobaleno-listan, gillar att jämföra den nya organisationen med tyska Die Linke (det nya vänsterpartiet i Tyskland som bildats efter sammanslagning mellan PDS och WASG).
De båda partierna har emellertid tillkommit under helt olika omständigheter.
Die Linke (vänstern), som är ett reformistiskt parti, utvecklades efter att den förre socialdemokratiske kanslern Schröders nyliberala Agenda 2010-politik provocerade fram såväl en utbredd opposition som en dramatisk nedgång i socialdemokraternas väljarstöd.
Die Linke har, med alla sina svagheter och begränsningar till trots, vunnit ett visst väljarstöd bland grupper av arbetare och ungdomar som ser det som ett steg framåt och som ett radikalt alternativ till vänster om socialdemokratiska SPD. Die Linke är enligt opinionsmätningarna för närvarande Tysklands tredje största parti.
Sinistra arcobaleno är däremot resultatet av Prc:s politiska urartning.
Strax efter bildandet 1992 blev Prc en referenspunkt för tiotusentals italienska arbetare och ungdomar, förespråkande en revolutionär samhällsomvandling.
Men efter att under två års tid ha deltagit i Prodis nyliberala regering, håller nu Prc:s strukturer på att falla sönder. Partiet står inför en väljarhärdsmälta och dess band till arbetarklassen och sociala rörelser ligger i spillror.
Sett i det sammanhanget, representerar Sinistra Arcobaleno ett steg tillbaka för den italienska arbetarklassen. Det är en organisation som på ett byråkratiskt och odemokratiskt sätt har formats av ledarna för de ingående organisationerna i ett desperat försök att återta några av parlamentsmandaten.
Sinistra Arcobaleno har kommit till världen i en tid av dysterhet och pessimism inom vänstern. Samtidigt har få arbetare självförtroende att kämpa utan ledning från dessa politiska partiers och de stora fackliga organisationernas sida.
Utan politisk udd
Att läsa Sinistra arcobalenos valmanifest (antaget av ledarna själva) känns som en hunddag på jobbet. De skriver att de är emot osäkra anställningar, men när de satt med i regeringen röstade de igenom ett förslag som ger fler tillfälliga jobb! De opponerar sig emot byggandet av en USA-bas i Vicenza, men röstade för samma bas i parlamentet!Inom Prc, Sinistra arcobalenos huvudkomponent, har det inte förts någon demokratisk diskussion. Man har varken debatterat eller dragit lärdomar av erfarenheterna av att sitta med i en kapitalistisk regering i två år. Partiet befinner sig i uppror över avsaknaden av interndemokrati och hur Prc:s identitet har inordnats i den nya valformationen.
Det står klart att delar av Prc-ledningen, inklusive Bertinotti, vill gå ännu längre och helt och hållet upplösa Prc i Sinistra arcobaleno. För Bertinotti handlar det också om att förbereda sig för en framtida framtida koalition med Pd. Bertinotti säger att hans mål är att använda val för att bygga en stor vänsterpolitisk formation som sedan kan definiera ett nytt ”fält av allianser”.
”Vänstern”, säger han, ”är strategiskt avgörande för att påverka Demokratiska partiets kurs”. På lokal nivå fortsätter Sinistra arcobalenos allians med Pd, inklusive i kampanjen för borgmästarposten i Rom, där man stödjer Rutelli som befinner sig på Demokratiska partiets yttersta högerflank.
Opinionsmätningarna placerar stödet för Sinistra arcobaleno på mellan 5 och 8 procent. Vid det senaste valet i april 2006 fick Prc ensamt 5,8 procent. Då det nu står självständigt från Demokratiska partiet, är det möjligt att den nya formationen kan fånga upp en del stöd från arbetare och ungdomar som vill rösta på ett radikalt alternativ och som av misstag tror att partiet har vänt ryggen åt nationella allianser med Demokratiska partiet.
Det kommer dock att finnas många andra som tidigare har röstat på den ”radikala vänstern” och som inte kommer att göra det igen på grund av erfarenheterna av dessa partier i regeringsställning.
Det är möjligt att Sinistra arcobaleno kan komma att sluta utan några mandat alls i senaten, där det krävs att partierna får åtminstone 8 procent av rösterna för att överhuvudtaget komma in.
Den nya organisationen har praktiskt taget inga lokala strukturer och många Prc-medlemmar är så desillusionerade över det rådande läget inom partiet att de vägrar att delta i valkampanjen.
Prc:s framtid
Det står inte klart vad som kommer att hända med Sinistra arcobaleno efter valet; mycket kommer att bero på valresultatet. Det är möjligt att organisationen faller sönder. Sd har redan genomgått splittringar och kan komma att splittras ytterligare om valutgången blir väldigt dålig.Det är också möjligt att de Gröna splittras, där en sektion går över till Pd. Pdci, vars ledning verbalt har varit mer radikal än Prc:s, kan till och med komma att besluta sig för att lämna Sinistra arcobaleno helt och hållet.
Även om Sinistra arcobaleno överlever valet, gör prioriteringen av regeringsinnehav snarare än kamp och att man fortsätter med att ingå i koalitioner med kapitalistiska partier att det är osannolikt att det utvecklas till någon betydande kraft med arbetsplats- och lokala rötter, ens i opposition mot en Berlusconiregering.
Tiden efter valet kommer också att bli avgörande för Prc:s framtid. Partiet har redan genomgått en rad utsplittringar parallellt med en allmän individuell medlemsflykt.
”Majoritets”-ledningen runt Bertinotti har skjutit upp den nationella kongressen till slutet av året. Genom denna odemokratiska metod har man kunnat utnyttja utnämnandet av den nya formationens valkandidater som ett sätt att avlägsna oppositionsanhängare och ”icke önskvärda”.
Nya utsplittringar att vänta
Även om Prc just nu har omkring 80 platser i parlamentet så kommer antalet sannolikt att drastiskt falla på grund av minskat röstetal och därför att mandaten kommer att delas upp mellan fyra partier.Nya utsplittringar från Prc är troliga, men det står ännu inte klart om ett embryo till ett nytt antikapitalistiskt arbetarparti kan växa fram ur tumultet, som knyter band med sociala och lokala rörelser, ”basfacken” (fackliga gräsrotsrörelser) och andra krafter utanför Prc.
Bildandet av en enad vänsteropposition inom partiet, som ”Lotta” (CWI i Italien) stödjer, kan möjligen representera ett steg i denna riktning men dess framgång är inte garanterad.
Nödvändigheten av ett nytt klasskampsparti står emellertid klart. Den växande världsekonomiska krisen kommer att drabba Italien hårt och arbetarna behöver kämpande organisationer som kan försvara deras intressen och föra fram ett revolutionärt, antikapitalistiskt alternativ.
Antikapitalistisk vänster
Två antikapitalistiska listor finns representerade i valet, till vänster om Sinistra arcobaleno – en runt Sinistra Critica (den italienska sektionen av den internationella organisation som Socialistiska partiet i Sverige tillhör) som nyligen lämnade Prc, och den andra runt Pcl (Kommunistiska arbetares parti) som bildades efter att Prc gick med i Prodis regering.CWI i Italien stödjer en antikapitalistisk röst i valet samtidigt med förståelse för att vissa arbetare och ungdomar som söker ett radikalt alternativ fortfarande kan komma att rösta på Sinistra arcobaleno.
Det är emellertid osannolikt att Sinistra critica eller Pcl kommer att bli en katalysator för utvecklingen av ett antikapitalistiskt arbetarparti kapabelt att sänka djupa rötter i arbetarklassen och växa till en masskraft.
Sinistra Critica hävdar att man vill bygga en nytt brett antikapitalistiskt alternativ, men har varit oförmöget att attrahera krafter utanför den egna lilla gruppen.
Även om dess senator, Franco Turigliatto, har en viss renommé på grund av att han uteslöts ur Prc för att ha röstat emot krig i Afghanistan, har han inte den ställning som till exempel Olivier Besancenot har inom LCR (Ligue Communiste Révolutionnaire) i Frankrike (LCR är ett vänsterparti som tillhör samma internationella organisation som Socialistiska partiet i Sverige, LCR vann stora framgångar i franska kommunvalet i mars).
Sinistra Critica, som är mycket mindre och som inte har den förankring som franska LCR har, kommer att finna det mycket svårare än LCR att lansera en ny bred organisation (senare i vår ska LCR lansera vad man kallar ett nytt brett och kämpande antikapitalistiskt parti, mer om det i kommande nummer av Offensiv).
I likhet med LCR skulle Sinistra Critica föreslå ett upplösande av den egna organisationen in i en större formation och därmed överge behovet av att upprätthålla det revolutionära partiets existens.
Pcl har å andra sidan förkastat en enad antikapitalistisk lista med Sinistra Critica för att istället ställa upp själva och tillkännage som sin uppgift att bygga ett revolutionärt ”avantgarde”-parti. Även om Pcl kanske kan fånga upp en del röster från före detta Prc-väljare, kommer dess roll om det fortsätter med sin sekteristiska inställning att bli försumbart.
Det står klart att bygget av ett nytt massparti i Italien inte kommer att vara någon rätlinjig process.
Hur det än går i valet så kommer perioden efter valet att förbli komplicerad. Den föränderliga världsekonomiska situationen kommer emellertid att ge upphov till ny kamp och friska krafter ur vilka ett sådant parti kan byggas.
Lotta (CWI i Italien)
Valen i Italien den 13-14 april – en bakgrund:
ITALIEN I januari i år förlorade den italienska regeringen under Romano Prodi en förtroendeomröstning i senaten.Dagarna innan hade Prodis Unionenkoalition, som bestod av 9 partier, spruckit och en minister avgått efter att ha varit inblandad i ännu en korruptionsskandal.
Direkt efter omröstningen i senaten lämnade Prodi in regeringens avskedsansökan. Detta efter att ha suttit vid makten i ett år och åtta månader.
Prodis regering blev efter valet alltmer impopulär och möttes av flera stora strejker. Bland annat lamslogs landet av en storstrejk den 30 november 2007. Massiva demonstrationer har även genomförts mot regeringens utrikespolitik och högerns samt kyrkans attacker mot aborträtten.
Prodis regering var den 61:a sedan andra världskrigets slut 1945.
I valet deltar bland annat följande partier:
Frihetsfolket En högerallians mellan Berlusconis Forza Italia och Gianfranco Finis Nationella Alliansen, ett f d fascistiskt parti. Frihetsfolket samarbetar i valet med det högerpopulistiska Lega Nord.
Demokratiska partiet Ett parti som bildades i oktober 2007 genom en sammanslagning av vänsterdemokraterna (socialdemokrater) och kristdemokrater. Partiet leds av Walter Veltroni, Roms förre borgmästare.
Sinistra arcobaleno (Vänsterregnbågen) som består av Prc (partiet för kommunismens återfödelse), Pdci (Italienska kommunisters parti), de Gröna och Sd (demokratiska vänstern).
Det finns två vallistor med uttalad antikapitalistisk profil: Sinistra Criticas och Pcl:s (Kommunistiska arbetares parti). Bakom båda dessa listor står vänstergrupperingar som tidigare ingick i Prc.
Sedan finns en rad andra partier som ställer upp.
