Seger för högern, ledd av Silvio Berlusconi, och ett katastrofval förr Sinistra arcobaleno (Regnbågsvänstern).Detta är valutgången efter nästan två år av ”mitten-vänster”-styre under Romano Prodi, under vilken lönerna har fallit till bland de lägsta i Europa, antalet otrygga jobb har blivit allt fler, pensioner och offentliga tjänster har attackerats och basvarupriserna skjutit i höjden. Nu, när en ekonomisk nedgång hotar och än mer skoningslösa attacker förbereds, står Italiens arbetarklass utan politisk representation. För första gången sedan andra världskriget finns det inga ”kommunistiska” eller ”socialistiska” parlamentsledamöter eller senatorer. Deras platser i parlamenten och senaten gick från 150 till noll!
Under valkampanjen försökte Walter Veltroni, ledaren för Demokratiska partiet (Pd), att distansera sig från misslyckandet för Prodis koalitionsregering och framställa sig som något ”nytt”. Men eftersom Pd varit koalitionens dominerande parti lyckades han inte övertyga väljarna och hämta in avståndet till Silvio Berlusconis valkoalition Frihetens folk (Pdl).
I slutänden vann Berlusconis koalition med en 9-procentig marginal samt en klar majoritet på 100 mandat i underhuset och 30 mandat i senaten.
De fyra partier som ingick i Sinistra arcobaleno (Regnbågsvänstern) – Prc (Partiet för kommunismens återgrundande), Pdci (Italienska kommunisters parti), Sd (Demokratiska vänstern) och de Gröna – fick betala ett högt pris för sitt stöd och deltagande i Prodis kapitalistiska regering och sitt misslyckande med att försvara arbetares och ungdomars intressen. Sinistra arcobaleno fick bara lite drygt 3 procent av rösterna – ett katastrofalt röstetal som är lägre än vad Prc ensamt fick i det föregående valet år 2006. Sammanlagt tappade dessa partier nästan 75 procent av sitt tidigare röstetal.
De två klart antikapitalistiska partierna som ställde upp i valet – Kommunistiska arbetarpartiet (Pcl) och Sinistra Critica (Kritiska vänstern) – fick tillsammans omkring 1 procent av rösterna.
I protest mot politikens likriktning stannade många andra helt enkelt hemma och brydde sig inte alls om att rösta. Valdeltagandet föll kraftigt och mest i så kallade ”röda” områden som Liguria (5,4 procent) och Emilia Romagna, vilket återspeglade vreden, frustrationen och demoraliseringen bland många arbetare som känner sig fullständigt förrådda av ”vänster”-partierna.
Upprepar tidigare misstag
Efter att ha fört en katastrofal politik av samarbete med Prodi och Pd, har Fausto Bertinotti avgått som ”ledare” för Sinistra arcobaleno. Han har dock ingenting lärt av denna erfarenhet. Han har inte förkastat fortsatt deltagande i kapitalistiska regeringar. Han och de runt omkring honom är fortfarande beslutsamma i att gå vidare med ett ”enat” parti. Men frågan är: enighet med vem?Pdci brydde sig inte ens om att visa sig på valnattens presskonferens och förbereder sig helt tydligt på att ”gå sin egen väg”. Valkatastrofen kommer att förstärka de skiljelinjer som redan finns inom och mellan Sd, de Gröna och Prc.
Valresultatet är en allvarlig varning för alla de som försöker bilda nya arbetarpartier. Såvida ett sådant parti inte förblir självständigt, håller sig borta från koalitioner med kapitalistiska partier och kämpar på för en verkligt alternativ socialistisk politik, kan det snabbt förlora sin bas och falla sönder, eller till och med försvinna in i kapitalistiska formationer.
Kris och instabilitet
Italien har haft 62 regeringar på 63 år och Berlusconi är den enda premiärminister som har suttit vid makten under en hel femårig mandatperiod. Detta påverkade utan tvekan en del av dem som röstade på honom. Berlusconi har själv tillkännagett att han kommer att styra i ytterligare fem år. Detta kommer emellertid, trots hans tydliga och klara majoritetsställning, sannolikt att bli en krisregering som kan komma att falla i förtid.Den italienska ekonomin ligger illa till redan innan följderna av den ekonomiska nedgången i USA har drabbat Europa.
Financial Times publicerade nyligen en ekonomisk ”väderkarta” för Europa, baserad på IMF-prognoser. För Italien visade den hällregn, med en beräknad tillväxt på bara 0,3 procent i år – den lägsta i Europa.
Enligt OECD är de italienska lönerna lägre än de grekiska och dess produktivitet på samma nivå som Mexikos!
Även Berlusconi har tvingats medge de problem som den italienska kapitalismen står inför, med tillkännagivandet att ”den ekonomiska krisen kommer att innebära uppoffringar” och att hans regering kommer att behöva göra ”impopulära saker”. Det kommer naturligtvis att bli arbetarklassen som förväntas göra de största uppoffringarna, med nedskärningar av de offentliga utgifterna, fler privatiseringar och ökad ”produktivitet”.
Representanter för storföretagen pressar redan på för snabba och djupgående ”reformer”. De blev besvikna på den föregående Berlusconiregeringen, som enligt deras uppfattning ägnade det mesta av sin tid till att genomföra lagar för att skydda Berlusconis egna affärsintressen och hindra honom från att slängas i fängelse, snarare än att skydda den italienska kapitalismens bredare intressen.
Kapitalistklassen fruktar att utan någon representation i parlamentet kommer arbetarnas vrede och frustration att explodera på ”piazzorna”.
Det var vad som skedde under de två senaste Berlusconiregeringarna, med generalstrejker och miljontals ute i demonstrationer mot hans ekonomiska och utrikespolitik.
Valsegern för Berlusconi kommer sannolikt till en början att förstärka de oros- och osäkerhetskänslor som finns bland många arbetare och ungdomar, men dessa kan snabbt ge vika vid en explosiv händelseutveckling.
I Frankrike vann högern och Sarkozy fjolårets val. Sarkozy sveptes fram till seger som en ”stark”, beslutsam ledare som skulle styra in landet på en bättre kurs. Bara några få månader senare gick arbetarna ut i opposition och hans siffror i opinionsmätningarna rasade.
Detta visar hur snabbt stämningar kan förändras.
Om ledarna för de tre stora fackföreningsfederationerna i Italien fortsätter med sin ”concertazione”-politik (samarbetspolitik) kan de komma att kringgås av arga arbetare som vidtar spontana och inofficiella kampåtgärder.
Rörelser kan också bryta fram runt sociala frågor som kärnenergifrågan, frågan om att skicka fler trupper till Afghanistan eller attacker på rätten till abort och preventivmedel.
Återuppbygg vänstern!
Det kommer att vara på grundval av sådana rörelser, av vilka många kan dra in helt nya grupper av arbetare och ungdomar i kamp, som vänstern kommer att kunna återuppbyggas i Italien.Många av dessa kommer att vara öppna för ett nytt antikapitalistiskt arbetarparti för att kämpa mot Berlusconis attacker och för en radikal samhällsomvandling.
Det finns fortfarande tusentals aktivister inom Prc och de andra delarna av Sinistra arcobaleno som opponerar sig mot att deras partier upplöses inom vad som klart och tydligt är ett misslyckat politiskt projekt.
Somliga kommer inte att ha ork till att kämpa efter ett så formidabelt valnederlag, men andra kommer att vara beredda att kämpa för ett verkligt arbetarparti. Det kommer också att finnas många andra arbetare och ungdomar inom existerande rörelser som kan komma att dras in i kampen för ett nytt parti.
För ett nytt arbetarparti
Maningen att bilda ett sådant parti måste vara bredare än den maning till bildandet av ett ”avantgardeparti” som Kommunistiska arbetarpartiet står för.Det senare innebär att i stort sett alla ska gå med i det och acceptera dess program och strukturer. Det borde vara baserat mer uttalat på arbetarklassen, med inriktning på genuint socialistiska idéer snarare än på den vaga ”antikapitalistiska församling” som Sinistra Critica förespråkar.
Bygget av ett nytt arbetarparti kommer inte att bli någon lätt eller rätlinjig process efter den senaste tidens erfarenheter av fackliga och politiska reträtter och nederlag.
Den är dock av livsavgörande betydelse och behöver påbörjas nu av alla de som inser dess vikt och som är beredda att kämpa för det.
CWI-medlemmar i Italien kommer att ta aktiv del i denna process, i kampen mot Berlusconi och i kampen för ett revolutionärt socialistiskt program.
Christine Thomas
Lotta (CWI Italien)
