Kampen mot fascismen – vad lär historien?

Lördagen den 14 november ägde en studiedag rum i Socialistiskt Alternativs regi, som samlade ett tiotal deltagare och, som rubriken lyder, handlade om vad bonapartism och fascism är och hur dessa bekämpas.

Av Christer Rydén // Artikel i Offensiv

Studiedagen inleddes av Gio, som tog upp om vad fascism i grunden är och hur den bäst bekämpas. Därefter tog Per Olsson över med en genomgång av den italienska fascismen och dess framväxt i början av 1920-talet. Fascismens mål är att krossa arbetarklassen och dess organisationer. Fascismen hämtar sitt stöd från småbourgeoisin (mellanskikten), som ruinerats av storkapitalet.

Per förklarade hur mellanskiktens (de grupper som står mellan samhällets två huvudklasser, arbetarklassen och kapitalistklassen) många gånger berättigade raseri över samhällstillståndet av fascisterna efter första världskriget, med Benito Mussolini i spetsen, kunde riktas in mot de upproriska industri- och lantarbetarna, som under hösten 1920, i praktiken hade samhällsmakten. De saknade dock ett massförankrat beväpnat revolutionärt parti som kunde ha slutfört den socialistiska revolutionen i Italien och på ett effektivt sätt kunnat slå undan fötterna på den växande fascistiska rörelsen.

Priset för revolutionens nederlag blev högt, men det tog ändå flera år för fascisterna att helt och hållet upprätta sin fascistiska diktatur.

Den tyska nazismen kom till makten under Hitler ungefär ett årtionde senare, efter år av revolution och kontrarevolution. Kapitalismens sammanbrott och den globala ekonomiska världsdepressionen på 1930-talet resulterade i monstruösa arbetslöshetssiffror – inte minst i Tyskland – på 25-30 procent. De småborgerliga tyska mellanskikten, som efter att på 1920-talet i stor utsträckning hade vänt sig till arbetarrörelsens organisationer i hopp om vägledning ur kriserna, ruinerades och började nu alltmer vända sig till nazisterna eftersom den tyska arbetarrörelsens huvudorganisationer – kommunistpartiet och det socialdemokratiska partiet – inte kunde ge en konstruktiv vägledning i kampen mot det nazistiska hotet och förenas i en enhetsfront för att stoppa Hitler.

I Tyskland blev priset för arbetarklassens politiska nederlag ännu högre än i Italien.

Efter att Hitler med stöd av de övriga borgerliga partierna blev Tysklands diktator i mars 1933 dröjde det bara några månader innan varje som helst ansats till oberoende arbetarklassorganisering hade likviderats. Detta frigjorde den tyska kapitalismen och imperialismen från alla dess hämningar och röjde vägen först för politiska massmord och senare för etniska sådana; den industriella förintelsen av cirka 6 miljoner europeiska judar och minst 500 000 europeiska romer, samt sedermera det andra världskriget, som kostade åtminstone 60 miljoner människor livet.

Under den efterföljande diskussionens gång togs frågeställningarna upp om ifall något liknande nu hotar att hända igen. Sammanfattningsvis konstaterades att dagens bonapartistiska hot (diktatoriska krisregimer som styr med svärdet) kan komma att växa över i ett fullt ut fascistiskt hot. Det finns heller inte hur mycket tid som helst, vilket understryker behovet av organisering och kamp för världssocialism.