KAN KLIMATAKTIVISTERNA GÖRA COP30 TILL EN VÄCKARKLOCKA?

Artikel i Offensiv

Det stora, trettionde, FN-ledda klimattoppmöte som hålls den 10-21 november i Belem mitt i Brasiliens Amazonas, COP30, kommer åter att belysa hur långt efter den kapitalistiska världen är, trots alla varningar från forskarna, ifrån att nå de klimatmål som kan förhindra katastrofala konsekvenser.

I en tid då världens kapitalistiska regeringar är helt upptagna av rivaliteten mellan de imperialistiska stormakterna, den militära kapprustningen, krigen i Ukraina och Gaza, nationalism, handelskrig och en spektakulärt auktoritär och vetenskapsfientlig utveckling i USA, hör klimatfrågan till de första offren.

USA har med Donald Trump vid makten gjort allt för att visa fingret åt klimathotet. Under mantrat ”Drill, baby, drill” har Trump, som i presidentvalet stöddes av enorma bidrag från oljebolagen, sett till att USA lämnat Parisavtalet och i sitt beramade tal inför FN:s generalförsamling i september förklarat klimatfrågan vara ”en bluff ”.

Trots att 70 procent av världens utsläpp kan spåras till 100 globala storföretag har Trump inte bara öppnat för oljeprospektering i naturparker och havsbottnar. Han har också på hemmaplan avskaffat 31 miljöskyddsregleringar och stoppat miljöskyddsmyndigheten EPA från att ens rapportera om utsläppen från USA:s största utsläppskällor.

Trumps handelskrig har också säkrat en rad avtal om ökad export av olja och naturgas från USA, inte minst till Europa.

Efter Trumps frontalattack på allt vad klimatpolitik heter har de banker, olje- och gasbolag, som under några år efter Parisavtalet 2015 låtsades spela med, snabbt och brutalt återgått till ”business as usual”. Trots att det internationella energirådet IEA slagit fast att inga nya olje- och gasfält alls kan öppnas om Parisavtalets mål ska klaras, sker åter en rejäl ökning av investeringar i fossila bränslen med stöd av världens banker.

Strax innan invigningen av COP30 har har bara en tredjedel av världens stater ännu lyckats presentera sina nationella bidrag till uppdaterade mål som för länge sedan skulle ha lämnats in. Av dem som gjort det och räknas in har USA dragit sig ur.

Till dem som ännu inte klarat av det hör EU, som i årtionden har paraderat som den kapitalistiska världens klimatledare, samt Kina och Indien. Om de nya klimatplaner som hittills lämnats in genomförs, vilket är osannolikt, kan världens utsläpp minska med 17 procent till 2035 jämfört med 2019, enligt en purfärsk FN-rapport.

Men för att nå Parisavtalets mål om att begränsa uppvärmningen till två grader behövs en minskning på 60 procent. Inte i något av FN-chefens förslag på fem prioriterade åtgärder har framsteg skett som kommer i närheten av vad som krävs.

Av Guterres uppmaning till en ”supercharge” av omställningen från fossila bränslen till förnybar närheten av målet att ”stoppa avskogningen till 2030”, förstörelsen av de landbaserade ekosystemens största kolsänkor. I Europa ökar avverkningen. Stora bakslag präglar utvecklingen av ny teknik för stål, cement och tunga transporter.

Av den ”klimaträttvisa” för utvecklingsländerna med finansiellt stöd till skuldlättnader, bidrag till förlust- och skadefonden eller klimatanpassning som blir en central fråga för världens fattiga länder under COP30 syns minimala utsikter sedan USA lämnat Parisavtalet och avvecklat USAID. Trots energi i linje med uttalandet från COP28 i Dubai om en övergång (”a transition away”) från fossila bränslen syns nästan inget. Trots en snabb utveckling av sol, vind och elbilar i främst Kina, som dock samtidigt bygger många nya kolkraftverk, förmår detta inte att bryta den kapitalistiska världens beroende av fossila bränslen. Lika dyster är bilden när det gäller ”drastiskt minskade utsläpp av metan”.

Världen kommer heller inte i allt tätare och allvarligare klimatkatastrofer, som senast har manifesterats av orkanen Melissas framfart i Jamaica, Kuba och Haiti, skärs i kapprustningens skugga biståndet kraftigt ned även från europeiska länder som Tyskland, Frankrike och Sverige.

COP30 var tänkt att bli en särskilt viktig etapp i de årliga förhandlingarna inom ramen för FN:s klimatkonvention, där nya och upptrappade nationella klimatplaner skulle tas fram, ett globalt ramverk för klimatanpassning tas fram och en ny fond för att skydda tropisk skog (TFFF) bildas. Men i takt med att 1,5-gradersmålet redan har missats har inte minst de fattiga ländernas regeringar flyttat sitt fokus till krav på finansiellt stöd för anpassning och återuppbyggnad efter klimatkatastrofer.

Men även på den punkten lär de bli besvikna. Som den pakistanske klimatexperten Ali T. Sheikh kommenterat, är klimatet militarismens första offer. ”Yxan kommer att falla på klimatfinansiering”, sade han. ”Det kommer att ställa världen upp och ner och upphäva 30 år av klimatsamarbete sedan den första COP.”

Där regeringarna sviker kan ändå forskarnas nya larm och de tusentals deltagarna från klimatrörelserna och urfolken, som för första gången på flera år kommer att bana sig fram till förhandlingarna mitt i det centrala Amazonas, bli en slags väckarklocka efter flera år av slutna toppmöten i auktoritära stater och bidra till nytt liv i klimatprotesterna, där Fridays for Future avbröts av pandemin.

Tydligt inspirerade av Gazaflottiljen har urfolksledare från hela Latinamerika har gått ombord på en flottilj från Napoflodens stränder i Coca, Ecuador, på väg till Belém, Brasilien, med målet att nå fram till FN:s klimattoppmöte. Medlemmar av den så kallade Yaku Mama Amazonflottiljen kräver enligt Democracy Now ett slut på fossila bränslen, skydd för urfolksterritorier och ekosystem från olja, gruvdrift och industriellt jordbruk, samt ett förbud mot utvinning av fossila bränslen i Amazonas regnskog.

För dem är det ett nytt rött skynke att Brasiliens president Lula da Silva själv har gett hyckleriet ett nytt ansikte genom att försvara tillståndet för ny oljeprospektering nära Amazonflodens mynning med argumentet att det är nödvändigt för att finansiera övergången till grön energi.

I krigshetsens och högerradikaliseringens skugga kommer medvetenheten förr eller senare att växa om nödvändigheten av en antikapitalistisk massrörelse av rörelser som kan förena unga och gamla klimat- och fredsaktivister, fackföreningar, ursprungsfolk och sociala rörelser.

Allt fler kommer att inse nödvändigheten av att utmana bankernas, storföretagens, miljardärernas och krigshetsarnas makt över ekonomin för att påbörja en demokratiskt planerad och fundamental omställning av såväl produktionen som hur vi bor och lever i balans med naturen. Den socialistiska insikten kommer att växa om att vi inte kan kontrollera och demokratiskt planera vad vi inte äger tillsammans.