Kan kraftsamlingen för Palestina inspirera till klassuppror för rättvisa?

Av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Kraftsamlingen den 7 juni i Stockholm gav besked om att vi nu har en bred och landsomfattande rörelse som inte längre nöjer sig med att knyta näven i fickan inför det israeliska och USA-stödda folkmordet i Gaza och de svenska makthavarnas tysta medansvar. Inte bara från Stockholm och Mälardalen utan från hela landet kom folk, i tåg, bilar och hyrda bussar. När de första under marschen genom Stockholm vällde förbi Sergels torg, hade de sista av de  tiotusentals demonstranterna ännu inte lämnat samlingsplatsen på Odenplan.

Den 7 juni var också en historiskt mäktig protest, inte bara mot den blåbruna högerregeringens vägran att ta klart avstånd från den israeliska ockupationsmakten, utan också mot den svaga oppositionen i riksdagen som genom att i bästa fall mumla något ohörbart ger ett indirekt stöd till den israeliska och USA-stödda terrorn.

Både den breda uppslutningen och den radikala stämningen tyder även på att vi är nära en tippunkt där medvetenheten ökar om hur allt hänger ihop, att terrorn mot det palestinska folket också är ett uttryck för den alltmer auktoritära statliga rasismen och militarismen.  

Som till exempel filmaren Maj Wechselmann kommenterade på Facebook: ”Här [den 7 juni] fanns föreningar och organisationer, människorättsgrupper och fredsrörelser, men inte ett enda riksdagsparti, inte en enda partiledare”. 

Det som världen runt har vuxit ut till en massrörelse mot folkmordskriget måste fortsätta att trappas upp ända tills det upphör. 

Men detta kommer utan tvekan även att inspirera till en rörelse mot hela det rivaliserande kapitalistiska och imperialistiska systemets onda spiral av rasism, krig, nykolonialism och militär kapprustning.

Just detta är också vad som sedan mer än ett år motiverar aktiva i nätverket Tillsammans Mot Rasism och som bjuder in till en ny och bred demonstration inför riksdagens öppnande den 9 september. 

Allt hänger ihop. Kampen mot krig, militär kapprustning, inskränkt demokrati och rasism är en kamp för välfärd, klimat och jämlikhet. 

På Natos toppmöte i Haag den 24-25 juni spikades det att höja målet om militär upprustning för krigsmakterna från dagens minst 2 procent till 5 procent av BNP, inklusive det så kallade civilförsvaret. 

Regeringen, i skön förening med oppositionen, planerade redan innan Natos nya mål på 5 procent att nå 3,5 procent 2030, delvis finansierat av lån på 300 miljarder kronor. 

Att höja utgifterna för totalförsvaret till 5 procent skulle för Sveriges del betyda ungefär 10 procent av statsutgifterna och kräva en politik som förenar gigantisk upplåning med sociala nedskärningar!

”Köp, köp, köp”, har S-ledaren Magdalena Andersson uttalat och anklagat regeringen för att agera för långsamt. Men nya stridsflygplan JAS 39E Gripen, stridsvagnar, artilleri, Patriotrobotar, patrullbåtar, Black Hawk-helikoptrar, Global Eye-spaningsflyg, luftvärnsbataljoner, marinbaser, beredskapssjukhus, skyddsrum, broar som kan bära stridsvagnar, 17 amerikanska militärbaser och militära satelliter, betyder att det blir Sveriges resurser till skola, vård, omsorg och socialförsäkringar som får betala miljardrullningen till krigsindustrin. 

De socialdemokratiska ”Reformisterna” gläds åt ett genombrott för lånefinansiering av statliga utgifter, men detta gäller bara för upprustning av militären, och som Tidöregeringen vill, ny kärnkraft. 

Inte med ett enda ord nämnde Magdalena Andersson i sitt tal på S-kongressen något om klimatomställningen, Northvoltkraschen eller det som nyss var ett löfte att Sverige skulle spela en ledande roll i världens gröna industriella omställning, som nu överallt krackelerar. 

Inte ett knyst har hörts om att såväl Nordea som SE-banken har återupptagit en finansiering av oljeprospekteringen i Arktis. Jakten på sällsynta jordartsmetaller kommer att trappas upp, men mer för industrins militära omställning än för en grön omställning.

Vi har ett läge där vare sig regeringen eller den svaga oppositionen är beredda att ändra på den omvända Robin Hood-politik som har gjort Sverige till ett skriande ojämlikt skatteparadis för rika, med avskaffad skatt på arv, fastigheter och förmögenheter, låga skatter på kapitalinkomster, jobbskatteavdrag och en uppsjö av ROT-, RUT- och ränteavdrag. Då blir det finansieringen av välfärden, kulturen och klimatomställningen som får prutas ned, liksom stödet till bygget av hyresbostäder och renoverad infrastruktur. 

Som finansanalytikern Ruchir Sharma, tidigare finansstrateg hos Morgan Stanley och nu Rockefeller Foundation, har beskrivit i en uppmärksammad artikel i Financial Times, har Sverige blivit ett av världens mest ojämlika länder och ett paradis för de extremt förmögna. Med sina 45 dollarmiljardärer har Sverige ungefär 1,5 gånger fler dollarmiljardärer per capita än USA. Deras samlade rikedom motsvarar 31 procent av Sveriges BNP, efter den största ökningen bland världens 20 största ekonomier.

Det är bara en tidsfråga innan resten av befolkningen upptäcker det – och gör något åt saken, varnar han, och går ut på gatorna som i Frankrike 2023 och Chile 2019. ”Dessa klassuppror kan blossa upp som skogsbränder, och förändras snabbt med de politiska vindarna”, skriver Ruchir Sharma. 

Trots ökade ekonomiska klyftor har den politiska debatten hittills främst handlat om brottslighet och invandring i Sverige – inte om ojämlikheten. Att skylla alla samhällets fel och brister på invandrare eller andra minoriteter är ett klassiskt verktyg, som makthavare i alla tider har använt sig av för att bemöta ett växande socialt missnöje genom att dölja sitt eget ansvar, splittra motståndet och uppvigla till att sparka neråt. 

Kanske har vi nått en tippunkt? När riksdagen öppnar den 9 september är det ett år till nästa val. Då är det hög tid att med kraftsamlingen för Palestina som inspiration mana till en förenad antirasistisk och antikapitalistisk massrörelse av rörelser som inte nöjer sig med ett val inom det krisande systemets ramar, mellan Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson eller Magdalena Andersson.