| FILM | It’s a free world |
| Regi | Ken Loach |
| I rollerna | Kierston Wareing, Juliet Ellis, Leslaw Zurek, m fl |
Ken Loach har aldrig använt sig av hollywoodska motsatspar som gott/ ont, svaga/starka, öst/väst. Även denna film är mer komplex än så och angriper hela systemet. Det gör den spännande.
Huvudpersonen Angie, spelad av Kierston Wareing, är en utnyttjad och hårt kämpande ensamstående mamma som försöker försörja sig och samtidigt en hårdhänt, hänsynslös, skattesmitande rekryteringsboss som bedriver den mest sviniga handel med människor.
Publiken (i detta fall jag) som lever på hoppet, ger Angie chans efter chans att bättra sig, att välja skydd för flyktingbarnen framför fördubblad vinst, sin sons behov av sin mor framför ett nytt flashigt kontor, köttets lust till en polsk arbetare och mänsklig närhet framför penningens kalla murar. Och ibland väljer hon rätt. Men det hjälper inte. Ju längre hon sysslar med att utvinna vinst ur andras arbete, desto längre in i systemet dras hon. Angie och hennes kollega Rosie turas om att häpna över den andres råhet för att nästa gång själv vara den som ”går för långt”. Det är systemets logik.
I kapitalismen räknas racet mot botten, men det finns ingen botten att nå.
Scenerna från den sunkiga bakgården där människohandeln bedrivs vill inte släppa taget om en. Angie skriker upp namn ur hopen av dagavlönade som infunnit sig. ”Till den gröna skåpbilen” eller ”Till den vita”. ”Du är för gammal”, ”Du är för lat, gå hem”, ”Prata inte slöfockar, skynda på”. Bilarna blir så överfulla av arbetare att dörrarna inte går att stänga, men de kör iväg ändå.
Vart? Mot tunga arbeten utan några rättigheter eller säkerhet där inte ens lönen är garanterad. Det är som om 150 år av facklig rörelse aldrig har existerat.
Angies far, den gamla arbetaren, uttalar sin dom i filmens tyngsta budskap: ”Det du kallar att trygga framtiden för din son innebär bara att han som vuxen kommer att få konkurrera med löner på albanska och ukrainska nivåer.”
Häromdagen såg jag en tidningsrubik som väckte intresse: ”Europeiska löneskillnader utjämnas”. Visst har det varit löneökningar i länder i Östeuropa, från en mycket låg nivå (minimilönen i Lettland är 1 650 kronor i månaden och i Bulgarien 900 kronor). Men det är också fråga om utjämning genom reallönesänkningar i många länder som Italien, Tyskland och Frankrike. Även i Slovenien, Tjeckien och Ungern har man upplevt reallöneminskningar (löneökningar under inflationsnivån).
Ändå handlar filmen inte i första hand om papperslösa, utan om invandrade arbetare med arbetstillstånd. Den förnedrande handeln och den uteblivna lönen drabbar redan dem. Hur de utan papper har det kan vi bara gissa oss till genom att höra en av chefernas klagosång över arbetare som tar sig ton. Han beställer papperslösa dagavlönade från Angies rekryteringsfirma för att ”De är rädda och tysta”.
Ken Loach har lyft fram en brännhet fråga när fackets toppar inte gör det – men socialister av alla nationaliteter kan verka för att It’s a free world blir till en grundutbildning bland förtroendevalda, med målet att verkligheten blir det filmen saknar; organi- sering över gränserna.
Elin Gauffin
