| BOK | Kina vår tids drama |
| Författare | Börje Ljunggren |
| Förlag | Hjalmarsson & Högberg |
| BOK | Kina i globaliseringens mitt |
| Författare | Johan Lagerkvist |
| Förlag | Bokförlaget DN |
Den 14 augusti i år listade LO-Tidningen 11 nyskrivna böcker ”om hur människors livsvillkor förändrats i grunden av den auktoritära kapitalismens uppsving” i Kina. Två av böckerna på listan är Kina i globaliseringens mitt av Johan Lagerkvist och Kina – vår tids drama av Börje Ljunggren, som under 2002-2006 var Sveriges ambassadör i Kina.
Den sistnämnda boken kom ut strax innan startskottet för OS i Peking, vilket inte var en tillfällighet. Den förstnämnda gavs ut i fjol.
Båda böckerna kan läsas som en introduktion till dagens Kina. Kina i globaliseringens mitt är den kortare och mer lättlästa.
Den förre ambassadören Börje Ljunggrens bok är som en gedigen men lite torr lärobok som inte bara behandlar Kina idag utan även dess historia. Den innehåller även en rad reflexioner över Kinas framtid och hur Väst bör förhålla sig till den nya ekonomiska och politiska stormakten.
Båda böckerna tar upp den svenska kapitalismens förhållande till Kina. Det är inte förvånande att de eko- nomiska banden Sverige-Kina får ett stort utrymme i Ljunggrens bok. En ambassadörs jobb är att skapa goda affärsförbindelser länderna emellan.
Var fjärde dag etablerar sig ett svenskt företag i Kina. Många svensk-ägda eller svenskbaserade företag har sina största produktionsanläggningar i Kina.
Mer än en tredjedel av vad klädjätten H&M säljer i sina butiker världen runt är producerat i Kina. Där finns 400 fabriker som tillverkar de kläder som har gjort H&M:s ägare Stefan Persson till en av världens rikaste personer.
Kina är IKEA:s viktigaste uppköpsmarknad. IKEA har målet att öppna ett nytt varuhus i Kina var sjätte månad.
De svenska kapitalisterna har länge odlat goda förbindelser med de styrande i Kina. Jiang Zemin som var Kinas ledare under 1990-talet kallade exempelvis Peter Wallenberg för ”sin gamle vän”, enligt Ljunggren.
Det var också ”Wallenbergarna” som såg till att ro projektet Ostindienfararen Götheborg i hamn – symbolen för de nära banden mellan Sve- riges och Kinas makteliter. När Kinas nuvarande ledare Hu Jintao var i Sverige 2007, när Götheborg kom tillbaka efter sin färd till Kina, stod mötet med Wallenbergsfärens alla toppdirektörer högst på dagordningen.
Slavarbete – låga löner och minimalt arbetarskydd – samt det politiska förtrycket har utgjort den grund på vilken Kinas frammarsch vilar.
Svenska och andra kapitalister har haft svårt att dölja sin beundran för Kinas auktoritära kapitalism. Regimen, ”kommunistpartiets” diktatur och järnhand, ses som en garant för fortsatt tillväxt och vinster.
”Ur munnarna på de svenska, italienska och engelska företagare som gräver guld i dagens Kina, har jag ofta hört berömmande ord om Kinas kommunistiska parti”, skriver Lagerkvist. Själv benämner han Kina som en ”byråkratisk kapitalism”, där ”privat företagande och investeringar uppmuntras samtidigt som staten behåller en stark roll inom vissa sektorer”. Men Lagerkvists sätter bara ett annat namn på den mer precisa definitionen av Kina som en mycket säregen statskapitalistisk stat.
I år är det 30 år sedan Kina inledde marschen mot kapitalism.
Det var 1978 som Kinas dåvarande ledare Deng Xiaoping började genomföra ekonomiska förändringar för att landet ”var ohjälpligt på efterkälken och måste börja komma ikapp”, skriver Ljunggren och fortsät- ter: ”Idag har denna resa som inleddes i och med 1978 års ’milstensbeslut’ om reform och öppning pågått i snart 30 år och marknaden och dess institutioner har blivit det centrala”.
Jordbruket blev det första att marknadsanpassas och av det följde att marknaden började sätta priserna. Planekonomin vittrade sönder i takt med att marknaden började dominera och statsföretagen blev konkurrerande enheter.
”I mitten av 1990-talet inleddes en andra våg av industriella reformer. Då kom en period av nedläggningar, bolagiseringar och, längre fram privatiseringar. Inte sällan var det fråga om försäljning av olika delar av verksamheten s k asset stripping, där partifunktionärer, företagsledningar och anhöriga till dessa inte sällan drog nytta av sin ställning”, skriver Ljunggren och refererar till att årligen tvingades 5 miljoner arbetare lämna sina jobb i denna väldiga våg av nedläggningar eller privatiseringar av statliga företag. Vissa delar av Kina blev industriella kyrkogårdar, det enda som återstod var föroreningarna.
Jämsides med detta slogs det gam- la sociala skyddsnätet sönder. Marknaden hade inget till övers för fortsatta offentliga satsningar på utbild- ning och sjuk- och hälsovård. Anställningsskyddet försvann när staten avvecklade eller sålde ut sina industrier. Samtidigt blev Kina ett land där alla stora globala företagsjättar investerade och byggde fabriker.
Detta i sin tur innebar att Kina blev världens verkstadsgolv och största handelsnation. Förra året svarade landet för nästan en tiondel av världens samlade export.
Under Ljunggrens tid som ambassadör i Peking nästan tredubblades Kinas export. ”De årliga ökningarna [kurs i texten] var större än det snabbväxande Indiens totala export.”
Det är denna exceptionella ekonomiska utveckling, unik i kapitalismens historia, som både placerat Kina i globaliseringens mitt och som givit upphov till nya motsättningar. Kina är en oerhört instabil och skör stormakt.
Det vill säga långt ifrån det ”harmoniska samhälle” som dagens kinesiska ledare säger sig vilja forma. Ki- nas extrema beroende av export och därmed av världsmarknadens tillväxt gör att landet inte kan undgå att drabbas hårt av den kris som nu utvecklas för den globala kapitalismen.
Trots den faktiska utvecklingen och den politik som förs vill Ljunggren inte beteckna de styrande som ”marknadsliberaler”, utan som ”pragmatiska”.
Han beskriver även ”kommunistpartiet” (KKP) som ett ”leninistiskt”, ”demokratiskt centralistiskt parti”, vid ett tillfälle använder han till och med termen ”leninistiskt politiskt system”.
Men det finns inget ”leninistiskt” eller socialistiskt i KKP, utan partiet är en klubb för eliten. En tredjedel av Kinas 800 rikaste är med i KKP och en studie från 2005 visade att över 90 procent av de 20 000 rikaste hade släktingar som var höga partipampar.
Det är med nykonfucianism och nationalism som nytt ideologiskt kitt som KKP ”försöker bromsa upp de ökade förändringskraven i samhället”, som det så riktigt poängteras i Kina i globaliseringens mitt.
”Nationalistiska idéer breder ut sig inte minst bland de unga”, noterar Ljunggren, men i övrigt skriver han förvånansvärt lite om hur regimen försöker använda nationalismen för att mobilisera inhemskt stöd. Ibland är han för mycket diplomat och för lite rakt på sak.
Under trycket av tilltagande ekonomiska och sociala problem samt missnöje kommer den kinesiska regimen att tendera bli allt mer nationalistisk. Reaktionen på protesterna i Ti- bet och demonstrationerna i väst mot OS-facklan samt inte minst själva OS är en tydlig förvarning om vad som kommer.
Både Ljunggren och Lagerkvist noterar att det inte är den ”urbana medel- och överklassen”, vad borgare brukar benämna som ”de upplysta skikten” i samhället och demokratins bärare, som står beredda att utmana de styrande. KKP är ett med dessa grupper.
Utan de som visar sitt missnöje är ”de som känner sig marginaliserade i dagens hårda verklighet, bönder som berövats sin mark, människor som utsatts för partikadrernas arrogans, maktmissbruk och korruption, migrantarbetare utan rättigheter, människor vars hus rivs, offer för miljöför- störelse, familjer som bestraffats för att de satt för många barn i världen, människor vars petitioner inte hörsammats. Det är i huvudsak de som protesterat”, skriver Ljunggren och pekar på att myndigheterna 2005 registrerade 83 600 massincidenter, i vilka inkluderas olika former av protester som demonstrationer, strejker, blockader o s v.
Men det är långt ifrån alla protester som registrerades som massincidenter, vilket bland annat framgår av att det enligt miljöexperten Elizabeth Economy förekom hela 51 000 miljörelaterade protester år 2005.
”Organisering och strejker är också växande tendenser i dagens Kina”, skriver Ljunggren och tillägger att det ”händer att arbetare organiserar underifrån” eller i ”sociala ar- betarföreningar” för att på arbetsplatsen kunna utmana det statskontrollerade ”facket” ACFTU.
Ljunggren hyser förhoppningen om att ACFTU är på väg att bli en ”trovärdig företrädare för de anställda”.
Men så är inte alls fallet, ACFTU är regimens verktyg på arbetsplatserna och har som uppgift att förhindra arbetarnas självständiga organisering och uppkomsten av genuina fackföreningar.
Kina har sedan 1978 blivit ett av världens mest ojämlika länder. Klassklyftorna är enorma. Samtidigt som det fortfarande finns hundratals miljoner kineser som lever i svår fattigdom finns kanske så många som 200 dollarmiljardärer i dagens Kina. och de regionala skillnaderna är förmodligen de största i världen.
Under de senaste hundra åren har medeltemperaturen stigit mer i Kina än globalt. Om nuvarande trender fortsätter kommer Kinas utsläpp av växthusgaser per capita (invånare) år 2050 att vara fyra gånger högre än idag. Med en sådan fyrdubbling skulle Kina vara ikapp USA vad gäller utsläpp per capita. Redan idag har Ki- na gått om USA vad gäller den totala mängden utsläpp och snart är man världens största energikonsument.
Uppgifter tidigare i år gör även gällande att Kinas utsläpp av växthusgaser ökar två till fyra gånger snabbare än vad FN:s klimatpanel räknat med (Vetenskapsradion den 11 mars).
Extrema väderförändringar blir allt vanligare, vinterovädret i januari-februari i år var för vissa delar av Kina det värsta på 100 år.
Varje år dör minst 400 000 i Kina till följd av förorenad luft. Sexton av världens tjugo mest förorenade städer ligger i Kina.
”Enligt vissa studier har föroreningarna förkortat den förväntade livslängden med flera år”, skriver Ljunggren. Vattenbristen är akut.
Stressen och den dåliga arbetsmiljön innebar att 101 000 arbetare dog i arbetsplatsolyckor 2007, enligt officiella siffror som säkert är i underkant. Myndigheterna är i desperat behov av att visa på att antalet dödsolyckor på jobbet minskar. Kinas gruvor är som den tidiga kapitalismens mördarekulor.
Kina är naturligtvis inte ensamt ansvarigt för att de globala utsläppen av växthusgaser har ökat med 70 procent under tidsperioden 1970-2004. Men att klimatförändringarna är marknadens största och mest långtgående misslyckande någonsin (som t ex den brittiska Sternrapporten konstaterat) märks kanske tydligast i Kina.
Den kapitalistiska omdaningen – en koldriven ekonomisk tillväxt – och diktaturen har förvärrat problemen.
Brist på verklig demokrati, kontroll underifrån, och en demokratisk plan för hållbar utveckling och produktion för behov är en akut nödvändighet, inte minst i Kina.
Bara genom att arbetarna och Kinas fattiga förenas i en kamp för demokrati och socialism kan den nuvarande onda cirkeln hejdas och omställning ske mot ett ekologiskt håll- bart samhälle.
Per Olsson
