Marxister diskuterar som alla andra utvecklingen i Kina, som blivit en central faktor i världens ekonomi och politik. En viktig aspekt av diskussionen är vår syn på den kinesiska staten. Staten (polisen, armén, domstolsväsendet och, i Kinas fall, det styrande kinesiska ”kommunistpartiet” – KKP) är, som Lenin förklarade ”ett organ för en klass förtryckande av en annan”. Vilken klass är i fallet Kina den förtryckande, och vilken är den förtryckta?Vår utgångspunkt är den brutala sociala kontrarevolution som under de två senaste årtiondena har fått den forna maoist-stalinistiska byråkratin att, i likhet med dess motsvarigheter i Sovjetunionen och Östeuropa, överge planekonomin och gå över till kapitalismen. Om vi frågar oss vilken klass som har dragit fördel av denna process, så är utan tvekan svaret kapitalistklassen, i Kina och globalt. Den kinesiska revolutionen 1949 innebar en förändring av styrkeförhållandena mellan klasserna internationellt. Idag har kontrarevolutionen förändrat styrkeförhållandena i den andra riktningen. Det finns inget som helst progressivt i den nuvarande kinesiska staten.
Dagens Kina är synonymt med stora låglöneindustrier och brutal utsugning av arbetskraften. Den ”nya” industriella arbetarklassens majoritet, mestadels invandrare från landsbygden – motsvarigheten till de ”papperslösa” invandrarna i Europa eller USA – jobbar tolv timmar om dagen eller mer för skrämmande låga löner på riskfyllda industriarbetsplatser under ett militärliknande förtryck. Denna superutsugning är uppbyggd runt enpartistaten, styrd av ”kommunistpartiet” KKP, som skoningslöst krossar strejker och alla försök att bygga fria fackföreningar.
Gruv- och fabriksägare som ständigt bryter mot lagen och förorsakar omfattande arbetsplats-”olyckor” (136 000 fall inträffade under 2004) skyddas av KKP-företrädare och polisen. När 123 gruvarbetare dödades i en olycka i en kolgruva i Guangdongprovinsen förra året, upptäcktes det att hälften av aktieägarna var lokala regeringsföreträdare. En polischef ägde aktier till ett värde av omkring 30 miljoner yuan (26 miljoner kronor) i gruvan.
Detta är gangsterkapitalism, lika brutal och laglös som i Ryssland. Topparna i den kinesiska staten, inklusive centralregeringen i Peking, är numera helt integrerade i det globala kapitalistiska systemet – genom den öppna dörr-politik som president Hu Jintao beskriver som ”hörnstenen” i Kinas ekonomiska utveckling. Kina har blivit uppochnedvänt och har gått ifrån att vara ett av världens mest jämlika samhällen till att bli ett av de mest ojämlika – med en rikedomsklyfta som är större än i USA, Indien och Ryssland.
”Den nyliberala politiken i Kina hör till den mest drastiska i världen”, förklarar den kinesiska skribenten Dale Wen. Hon jämför de senaste 20 årens kinesiska politik med IMF:s och Världsbankens program för de fattiga länderna, men påpekar att ”Den stora skillnaden är att den kinesiska regeringen villigt genomför åtgärderna”.
Under trycket från massorna efter revolutionen 1949 genomförde den maoistiska staten avsevärda sociala förbättringar inom områdena utbildning, sjuk- och hälsovård, bostäder och fattigdomsbekämpning. Denna politik var möjlig därför att de ekonomiska grundvalarna vilade på förstatligad egendom och planering, om än inom snävt nationellt-byråkratiska ramar.
Det mesta av dessa sociala framgångar har likviderats till följd av den kapitalistiska kontrarevolutionen. Det enda som återstår för de kinesiska massorna är de värsta kvarlevorna av stalinism (polisterror och frånvaron av de mest elementära demokratiska rättigheter) kombinerat med kapitalismens värsta drag (extrem utsugning och avsaknaden av ett socialt skyddsnät):
• Utbildning: Det finns inte längre någon kostnadsfri utbildning. Skolavgifter står för 44 procent av utbildningskostnaderna i Kina, vilket är den högsta andelen i världen, bortsett från Chile. Normala skolavgifter på gymnasienivå ligger på cirka 2 000 kronor om året – två månadslöner för en vanlig arbetare. I Shanghai spenderar en genomsnittlig familj 25 procent av sin inkomst på barnens utbildning, jämfört med 10 procent i USA. Analfabetismen ökar med allt fler avhopp från skolan, i synnerhet på landsbygden och bland flickor.
• Hälsa: Kinas sjukvård var förr en förebild i resten av Asien. Idag är en större andel av sjukvården privatfinansierad än i USA. Fyrahundra miljoner kineser, nästan lika mycket som hela EU:s befolkning, har inte längre råd att söka läkarvård.
• En liknande process har ägt rum inom bostadssektorn och inom kollektivtrafiken.
Med en världsekonomi som är mer sammanknuten än någonsin kan inte frågan om den kinesiska regimens och statens klasskaraktär behandlas utifrån ett uteslutande nationellt perspektiv. Kina är mer integrerat i den kapitalistiska världsordningen än vad Ryssland och andra före detta stalinistiska stater är. Utländska kapitalister kontrollerar idag en fjärdedel av Kinas industriproduktion (OECD år 2005). KKP:s ekonomiska modell baseras på ”en ovanligt hög grad av öppenhet mot världsekonomin – utrikeshandeln utgör 75 procent av BNP”, förklarar Susan L Shirk i sin bok Fragile Superpower. Denna andel är dubbelt så stor som Indiens och mer än tre gånger så stor som den i Japan, Ryssland och USA.
Kinas regering sprider också nyliberalismen globalt. Kinesiska företag, många av dem statsägda, är hatade i stora delar av Afrika på grund av deras antifackliga, korrupta och miljöskadliga verksamheter. Kinas banker agerar precis lika parasitärt som alla andra i den kapitalistiska världen – genom att t ex ösa in miljarder dollar i USA:s subprimelån. I Irak och andra skuldsatta länder sluter kinesiska representanter avtal med exakt samma villkor – privatiseringar, avregleringar och annan nyliberal politik – som ställs av andra kapitalistiska makter. Utrikespolitiken är naturligtvis en förlängning av inrikespolitiken, de är inte åtskilda av en kinesisk mur.
Uppskattningsvis 70 miljoner bönder har drivits bort från sin jord under de två senaste årtiondena för att bereda väg för fabriker, vägar och lyxprojekt som hotell och golfbanor. Markaffärerna är oftast olagliga och utanför centralregeringens kontroll.
På 1950-talet förstatligade Maos regim jorden, en åtgärd som formellt inte rivits upp. Successiva ”reformer” har privatiserat bruket av jorden men inte ägandet. Men att jorden är förstatligad innebär i sig självt inte någon barriär mot kapitalismen, vilket alla markstrider vittnar om.
De nyliberala ”reformerna” och oplanerad kapitalistisk tillväxt har allvarligt undergrävt statens ekonomiska makt. Listan på de ekonomiska områden där Pekingregimen förlorat kontrollen är lång: fastighets- och byggsektorn, kredit- och det mesta av investeringsbesluten, mat- och läkemedelssäkerhet, miljöskyddet, arbetsmarknaden, större delen av tillverkningsindustrin och, som vi sett ovan, fördelningen av jordbruksmark.
Varje år producerar Heritage Foundation, en kapitalistisk tankesmedja, ett ”Index över ekonomisk frihet”, i vilket Kina regelbundet utklassar Ryssland och andra f d stalinistiska stater. Under kategorin ”Frihet från regeringar”, baserad på en översikt av statsutgifter och privatiseringar, bedömdes Kina vara till 88,6 procent ”fritt”, medan Ryssland var 71,6 procent och Ukraina bara 61,9 procent ”fritt”. I Kina motsvarade de totala statsutgifterna under år 2006 20,8 procent av bruttonationalprodukten (BNP), långt mindre än i Ryssland (33,6 procent), Ukraina (39,4 procent) och knappt en tredjedel av nivån i Sverige (56,7 procent).
Storleken på den statliga sektorn avgör inte i sig självt ett samhälles klassnatur. I sin analys av stalinismen i boken Den förrådda revolutionen förutspådde Leo Trotskij att en borgerlig kontrarevolution i Sovjetunionen skulle tvingas behålla en stor statlig sektor. I Kina är detta ännu mer fallet, på grund av den konfucianska traditionen av regeringsingripanden i ekonomin.
Enligt en rapport från den nationella statistikbyrån i september 2007, svarar nu utländska och privata företag för 53 procent av den totala industriproduktionen i Kina, en uppgång från 41 procent år 2002. De statsägda företagen spelar fortfarande en viktig roll och är dominerande bland de allra största företagen. De statliga företagen dominerar dock idag bara inom gruvnäringen, energisektorn och infrastruktur som el och tele. Enligt en OECD-rapport i december 2005, sysselsätter den privata sektorn två tredjedelar av arbetskraften och producerar två tredjedelar inom de återstående 23 stora industrisektorerna, från textiler och telekomutrustning till stål och bilar.
I städerna jobbar tre fjärdelar utanför den statliga sektorn. Detta är resultatet av den frenetiska takten i privatiseringarna och omstruktureringen av den statliga sektorn under det senaste årtiondet, accelererat av Kinas medlemskap i världshandelsorganisationen WTO. Som Zhou Tianyong, professor på KKP:s centralkommittés partiskola, förklarar: ”antalet anställda i de statliga och kollektivägda företagen har sjunkit från 130 miljoner i mitten av 1990-talet till 30 miljoner idag” (China Daily, den 8 oktober 2007).
Detta är utan tvekan det största privatiseringsprogram som har genomförts i något land vid någon tidpunkt. Genom att jordbruket privatiserades redan på 1980-talet är nu en stor majoritet av kineserna – över 90 procent – anställda inom den privata sektorn.
Den statliga sektorn är idag en hävstång för den kapitalistiska ekonomin, genom att erbjuda energi och kommunikationer, samt riktade investeringar, efter japansk och koreansk modell. Det vore fel att tala om ”kapitalistiska” och ”ickekapitalistiska” sektorer av ekonomin, som om den statliga sektorn fungerade på en alternativ, ickekapitalistisk grundval.
De statliga företagen har omvandlats genom våg efter våg av företags-”reformer” – samgåenden, omstruktureringar och olika grader av privatisering. Företagen har köpts upp av företagsledningar, värvat västutbildade företagsledare, noterats på aktiebörserna och utländskt kapital har köpt in sig. Även de företag som är helstatliga (en sällsynthet idag) agerar för att göra vinster på samma sätt som privata företag. I en kommentar om Thatcherregeringens attacker på statliga industrier i Storbritannien påpekade en kolumnist att ”omvandlingen av British Airways och British Steel på 1980-talet var inte resultat av privatisering – omvandling föregick privatisering och gjorde den möjlig” (John Kay, Financial Times den 26 september 2007).
Det är precis vad som har hänt i Kina – fast i större skala. De statliga företagen representerar en form av ”statskapitalism” liknande Gazprom, energikonglomeratet som ensamt står för 8 procent av Rysslands BNP.
I Kina kommer Merparten av investeringarna från den statliga sektorn, men så är fallet också i Ryssland. De oftast lokalt beslutade investeringarna för att locka privata ”investerare” är ett vansinnigt – ohämmat kapitalistiskt – slöseri med allmänna medel och röjer väg för en ekonomisk krasch liknande den som drabbade Sydostasien för tio år sedan. Det som skulle behövas är att utveckla Kinas hemmamarknad, men detta kan bara åstadkommas genom höjda löner och en stor satsning på offentlig sjukvård, utbildning och bostäder – områden där de lokala KKP-topparna vägrar att investera.
Banksektorn är majoritetsstatsägd i Kina. Men inte heller detta är unikt, i synnerhet inte i Asien. Kinas ”fyra stora” banker svarar för 71 procent av alla lån och för 62 procent av tillgodohavandena. Vid en jämförelse med Ryssland, svarar den största statsägda banken Sberbank för över 60 procent av hushållens inlåning och för 40 procent av all utlåning. I Indien står de statliga bankerna för 75 procent av alla kommersiella bankärenden.
Den kinesiska staten kan och kommer – som regeringarna i andra länder – att ingripa för att rädda banker eller strategiska företag som hotas av konkurs, och detta kan inkludera återförstatliganden. Återförstatliganden på kapitalistisk grundval representerar emellertid inte en återgång till en planerad ekonomi. Endast en revolutionär massrörelse av de förtryckta arbetarna och bönderna kan krossa vad som nu är mäktiga kapitalistiska ekonomiska grundvalar i Kina, vilka är tätt sammanknutna med den globala kapitalismen. En sådan rörelse kommer inte att vilja gå tillbaka till maoism-stalinismen, utan kommer att sträva i riktning mot en verkligt demokratisk socialistisk planering.
Kontrarevolutionen i Kina har ibland varit motsägelsefull, men den borgerliga kontrarevolutionens seger, om än i ”konfuciansk” form, står emellertid klar. En politisk – ”antibyråkratisk” – revolution är inte längre tillräcklig för att ge arbetarklassen makten. Det är inte heller så att en ny revolution kommer att kombinera den politiska och den sociala revolutionens uppgifter – i alla sociala revolutioner ingår en förändring av samhällets ekonomiska bas och oundvikligen också av den politiska överbyggnaden, staten. En kvalitativ förändring har inträffat, varigenom ett upphävande av Kinas kapitalistiska kontrarevolution inte längre är möjlig utan att arbetarklassen störtar dagens stat och konfiskerar tillgångarna hos dem som drar störst fördel av den, de kinesiska och utländska kapitalisterna.
Marxister baserar inte sina bedömningar av den kinesiska regimen på dess kvarvarande ”kommunistiska” (stalinistiska) symboler och även ibland fraser. Detta yttre skal är en helt och hållet sekundär faktor, precis som det finns socialdemokratiska och ”kommunistiska” partier på andra håll som fortsätter att demonstrera på Första maj och sjunga ”Internationalen” samtidigt som de genomför en heltigenom kapitalistisk politik. Klasskaraktären hos alla slags sociala organismer, regimer eller partier avgörs av vilka klassintressen de tjänar – deras sociala bas.
Maoistregimen förhindrade alla oberoende rörelser från arbetarklassens sida genom en blandning av slughet, manövrer och repression. För att upprätthålla de egna privilegierna och den egna maktställningen försvarade den emellertid samtidigt statsegendomen och revolutionens sociala landvinningar. Detta gav regimen en motsägelsefull karaktär – en kombination av reaktionära och progressiva drag. Så är inte längre fallet. Genom att införa kapitalism har den kinesiska staten förlorat denna dubbla, motsägelsefulla, karaktär.
Trotskij beskrev den stalinistiska byråkratin som en cancertumör på arbetarstatens kropp. Han förklarade att ”En tumör kan växa till en häpnadsväckande storlek och till och med kväva den levande organismen, men en tumör kan aldrig bli en självständig organism” (Sovjetstatens klassnatur, 1933).
Den kinesiska byråkratins ”tumör” kan inte få ett eget liv i förhållande till produktionsmedlen, och den är definitivt inte själv bärare av de socialt progressiva drag som skapades av revolutionen 1949. Snarare gäller motsatsen. Under stalinismen och maoismen fanns dessa landvinningar i arbetarnas och de fattiga böndernas masstryck och medvetenhet. Det förhåller sig som Trotskij också förklarade, så att ”Existensen av en byråkrati, i alla dess varierande former och olikheter i specifik vikt, karaktäriserar varje klassregim. Dess makt är av en återspeglande karaktär. Byråkratin är oupplösligt förbunden med en härskande ekonomisk klass, göder sig själv med hjälp av dess sociala rötter och står och faller med den” (Sovjetstatens klassnatur, 1933).
Vilken är den ekonomiskt härskande klassen i dagens Kina? När den planerade ekonomin avskaffats är det inte längre arbetarklassen. Ett skikt av den forna maoistiska byråkratin har genom ”reformprocessen” omvandlat sig till en ägande klass.
KKP-regimen och byråkratin utgjorde aldrig i sig själva någon barriär mot kontrarevolutionen. Liksom i Ryssland var arbetarklassens motstånd det enda verkliga hindret mot en kapitalistisk kontrarevolution. Detta motstånd – som tidvis antog massproportioner – övervanns emellertid i Kina på grund av en kombination av faktorer.
Det besinningslösa våld som användes för att krossa den gryende revolutionära rörelsen 1989 var en avgörande faktor. En snabb ekonomisk tillväxt (på i genomsnitt 10 procent per år under det senaste årtiondet) har också gett regimen en slags ”säkerhetsventil”.
För Trotskij var hotet om återupprättande av kapitalismen inte avhängigt av om det stalinistiska partiet störtades eller inte. Det var bara ett av flera möjliga perspektiv:
”Men borgerlig restaurering, allmänt talat, är endast tänkbar antingen i form av en avgörande och skarp omvälvning (med eller utan [militär] invasion) eller i form av flera successiva förändringar…” (The Challenge of the Left Opposition, 1926-27).
”Successiva förändringar” är en utmärkt beskrivning av vad som hänt i Kina. En kapitalism med kinesiska kännetecken har återupprättats. Detta började i slutet av 1970-talet som en empirisk reflex hos stalinistregimen, som sökte en utväg ur den politiska och ekonomiska kris, med element av inbördeskrig, som den ärvt av Mao. I början var detta ett försök att införa vissa marknadsmekanismer inom ramen för en stalinistiskt statsägd ekonomi.
Sådana processer har dock en egen inneboende logik, i synnerhet på grund av den socialistiska världsrevolutionens fördröjning, stalinismens internationella kris och kollaps i världsskala och den nyliberala globaliseringens våldsamma frammarsch.
Till skillnad från Sovjet ägde det inte rum någon ”big bang”-kollaps av enpartistaten och KKP sitter kvar vid makten. Men för Kinas framväxande kapitalistklass var ett fortsatt KKP-styre – för att upprätthålla ”ordningen” och hålla ihop landet – den mest fördelaktiga grundvalen för kapitalismens utveckling.
Vilka kräver idag regimförändring i Kina? Inte kapitalisterna, som förstår att dagens regim, med dess undertryckande av Kinas massiva arbetarklass, är det bästa som de kan hoppas på. Inte heller de ”demokratiska” borgarna – och de utgör en minoritet – strävar efter KKP-regimens fall, utan snarare efter dess ”reformering”. Detta ger det tydligast möjliga svaret på frågan om vilka klassintressen som den kinesiska staten tjänar idag.
Vincent Kolo
www.chinaworker.info
(Översättning av debattartikel i december 2007/januari 2008-numret av Socialism Today. Fler artiklar i debatten finns på www.socialismtoday.org och www.socialistworld.net. Offensiv kommer att publicera fler inlägg.)
