Klimatkampens svar till COP30: Vår natur är ingen handelsvara

Av Marcus Kollbrunner, LSR (ISA i Brasilien) // Artikel i Offensiv

”Vår natur är ingen handelsvara”, var ett av slagorden som hördes på den stora ”Globala marschen för klimatet” den 15 november i Belém, Brasilien, där FN:s klimattoppmöte COP30 hålls.

Demonstrationen hade ett stort deltagande från urfolken i Amazonasregionen, som kämpar mot avskogning, gruvdrift som förgiftar vattnet med kvicksilver, utvinning av fossila bränslen, privatisering av floder och stora byggprojekt, som hotar deras liv, territorier och klimatet.

Marschen organiserades av ”Folkens toppmöte” som ägde rum parallellt med COP30, och som samlade 25 000 deltagare från 65 länder.

För första gången sedan 2021 ordnas FN:s klimattoppmöte i ett land där det är möjligt att hålla protester och kritiken är hård mot att det förhandlas över urfolkens huvud.

”COP är en förhandling, och vad de förhandlar om är våra territorier. Det går inte att tala om klimatet utan att höra oss”, sade Auricélia Arapiun, en urfolksledare från Tapajós vid en protest den 12 november, då demonstranter tog sig in på COP30:s blå zon (där de officiella klimatförhandlingarna äger rum).

Protesterna hade sin udd mot olika projekt från socialdemokraten Lulas regering som hotar Amazonasregionen.

Lulas regering utfärdade nyligen ett privatiseringsdekret som hotar att öppna nya vattenvägar för varutransporter i tre floder i Amazonas. Dessutom byggs det nya järnvägar genom urskogen för att transportera soja, majs och annat till export. Regeringen har också tryckt på för att miljömyndigheterna ska ge tillstånd för att provborra efter olja i havet utanför Amazonflodens mynning, där man hoppas finna nya stora oljefyndigheter.

Enligt koalitionen Kick Big Polluters Out har 1 600 lobbyister för fossila bränslen registrerats för att delta i COP30, den högsta andelen hittills.

”Även om länderna uppfyller sina mål för att minska utsläppen av växthusgaser – och det är ett stort ’om’ – kommer världen att värmas upp med 2,3 °C till 2,5 °C fram till slutet av seklet”, skriver FN:s miljöprogram. Faktum är att utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka.

Tonen från regeringar och etablissemanget har också ändrats. Även om de flesta regeringar inte anammat Trumps klimatförnekelse rakt ut och fortfarande ger läpparnas bekännelse om behovet att bekämpa klimatförändringar, så är betoningen mer på att anpassa sig till klimatförändringarna, inte att förhindra dem.

Samtidigt försöker regeringarna hitta lösningar som ska vara lockande för ”marknaden”.

I Brasilien försöker Lula få gehör för att lansera en investeringsfond för att rädda urskogarna, ”Tropical Forest Forever Facility” (TFFF), ett förslag som ursprungligen kom från Världsbanken.

Ett upprop från drygt 170 miljöorganisationer och sociala rörelser med titeln ”NEJ till TFFF, JA till skogens rättigheter” konstaterade med rätta: ”TFFF betraktar felaktigt och missvisande avskogning som ett marknadsmisslyckande som kan lösas genom att sätta ett pris på tropiska skogars ekosystemtjänster för att locka privata investeringar. Den ekologiska kollaps som kapitalismen orsakat kan inte lösas med mer kapitalism.”

Klimatprotesterna har varit på en lägre nivå sedan höjdpunkten 2019, men protesterna i Belém visar att det finns en potential för att återuppta kampen och knyta samman den med andra brännande kampfrågor i en kamp mot grunden till alla dessa problem, det kapitalistiska systemet.

”Folkets toppmöte” antog ett uttalande som ger viktiga bidrag i den riktningen. Den konstaterar att ”Det kapitalistiska produktionssättet är den främsta orsaken till den växande klimatkrisen” och lyfter fram behovet av att ”motverka falska marknadslösningar. Luft, skogar, vatten, mark, mineraler och energikällor får inte förbli privat egendom eller tillägnas, eftersom de är gemensamma tillgångar för alla folk”.

Uttalandet lyfter också fram kampen mot alla förtryck, för fackliga rättigheter och mot imperialism och krig.

Det är därför nödvändigt att kämpa för ett socialistiskt alternativ, där de stora företagen, bankerna och rikedomarna tas över av arbetare världen över, vilket möjliggör en demokratisk planering och hushållning för att tillfredsställa verkliga sociala behov och återställa miljön, inte för att skapa vinster åt en liten elit.