Kommer S att byta kurs under Juholt?

2011-03-16 13:48:42




Nya ledare för ett parti på nedgång kan nästan automatiskt räkna med ökat stöd.
Den här gången är Socialdemokraternas kris extrem, med under 25 procent i flera opini­onsmätningar. Flera månader av tomgång i partiledarfrågan sluta-de med att den hemlighetsfulla valberedningen ställde resten in­för fullbordat faktum genom att utse Håkan Juholt, plus Carin Jämtin som partisekreterare.
”Det är första gången socialdemokraterna väljer en partiledare som i någon mening kan räknas till vänsterfalangen”, kommenterade Åsa Linderborg i Aftonbladet, även om hon lade till brasklappen att ”Juholt är en Nato-vän med kolonialkrig i blicken”. Men Linderborg påstod lika fullt att beslutet är ”… ett trend­brott som har internationell motsvarighet. I Storbritannien, Norge och Tyskland har socialdemokratin valt att gå till vänster.” Hon avslutade med en förhoppning: ”För första gången på länge kanske medlemmarna kan kän­na igen sitt parti”.
Vänsterpartiets Lars Ohly ­uttryckte något liknande: ”Det känns hoppfullt. Jag har tidigare kritiserat Socialdemokraterna för att sakna självförtroende och allt för mycket närma sig högerkanten. Jag har själv hört socialdemokrater anamma högerns idé- er. Jag menar att Håkan Juholt markerat tydligt att man inte ska gå till höger för att vinna val, ut­an stå för en idé om vilket samhälle man vill skapa”.
I en tid av fortsatta attack-
er från högerregeringen och Svenskt Näringsliv direkt efter en djup ekonomisk kris är det naturligt att hoppas på något som är mindre dåligt. Men hoppet om det mindre onda riskerar att bygga enbart på önsketänkande och därmed grusas så fort en ny regering har tillträtt. Barack O­bamas löften om ”förändring” var perfekta för att sva­ra mot missnöjet med George W Bush.
Men vilken förändring har O­bama åstadkommit? Kriget i Af­ghanistan har trappats upp, ar- betslösheten är rekordhög me­dan bonusarna på Wall Street är tillbaka, delstater och kommuner genomför massiva nedskärningar o s v.
På samma sätt fanns det stora förhoppningar när de grekiska socialdemokraterna, Pa­sok, vann valet på hösten 2009. Även inom vänstern fanns det grupper som trodde att Pasok skulle bryta med högerpolitiken.
Istället blev det Papandreous S-regering som attackerar pensioner, offentliganställdas löner o s v hårdare än någonsin i Grekland. Att tala om vänstervridning av Labour i England är att bortse från de stora nedskärningar som Labour genomför i kommunerna.

Den svenska socialdemokratins förvandling till att inte längre va­ra ett parti för arbetare rivs inte upp av personbyten i toppen. Det var under 1990-talets första hälft som S definitivt förvandlades, men processen hade pågått under lång tid dessförinnan. I korta drag betydde det att:
a) Partiet rev ner sin egna reformer. Pensionerna sänktes och knöts till aktiebörsen. Priva­ta skolor och sjukhus acceptera-des, liksom bemanningsföreta- gen.
b) Partiet gav även på pappret upp allt motstånd mot kapitalismen. Ett socialistiskt sam- hälle var efter 100 år inte längre målet.
c) Partiet tappade sin bas in­om arbetarklassen, som inte längre såg S som ”vårt parti”. I motsvarande grad tog ledande socialdemokrater allt lättare steget till att bli direktörer. Folksam-chefen och den f d S-ministern Anders Sundström – med över tre miljoner kronor i årslön – hör­de till dem som nominerades av Aftonbladets ledarsida till partiledarposten.

Visst finns det skillnader mellan S och högeralliansen – men de är inte större än de mellan demokrater och republikaner i USA. I S-styrda kommuner som Göteborg och Luleå märks ingen skillnad för arbetare och ungdomar.
Den socialdemokratiska extrakongressen har att ta ställning till ett dokument som både kallas ”Nystart för tillväxt och rättvi­sa” och ”Ett Sverige för morgon- dagen”.
Det är inte ett material som talar för en kursändring. Här finns ingen konkret kritik av högerregeringen eller löften om att riva upp Reinfeldts attacker på sjuka och arbetslösa. Kapitalismens globala kris, med just nu förödande åtstramningsprogram i en rad europeiska länder, nämns överhuvudtaget inte. Dokumentet konstaterar däremot att S ”välkomnar globalisering­en” och talar apropå revolutionerna i Nordafrika och Mellanös- tern om en ”…demokratiseringsvåg som går över hela världen”. Men vilken roll spelar Socialdemokraterna i detta? Även Moderaterna kan hylla en globalise- ring som sker på de multinationella storföretagens villkor och samtidigt – i efterhand – uttala sig mot diktatorer (som i både Tunisien och Egypten var med i partier anslutna till Socialdemokraternas internationella organisation).

S-dokumentet är ”blågult”, med målet att ”trygga konkurrenskraft och stödja företagen att växa genom att vara framgångsrika, göra vinst och anställa fler. Småföretagen ska ha goda förutsättning att växa sig större”. Socialdemokraterna betonar att ”Många små och medelstora företag behöver insatser för att komma ut på exportmarknader­na”, hoppas på ”produktivitetstillväxt” i en växande tjänste- sektor som ska samspela med ”den konkurrenskraftiga industrin”.
För offentliga sektorn är grundbulten i kongressdokumentet precis som under Göran Persson ”starka och sunda statsfinanser”. Det är denna de­vis som används av EU, Internationella valutafonden och S- märkta regeringar i Spanien, Portugal och Grekland för att rättfärdiga de extrema nedskärningarna på arbetares villkor. Irlands socialdemokrater, Labour, går nu in i en regering med sam­ma högerpolitik.

Det finns några vaga löften om satsningar på infrastruktur och bostäder, samt åtgärder mot lönedumpning. Om privatiseringar sägs att ”Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att privata ägare tar ut vinster genom att göra avkall på kvaliteten i välfärden..”. Det vill säga, inte ett rakt nej till vinster. Men vilka vinster till privata ägare skulle inte kun­na användas till att förbättra kvaliteten? Privatiseringarna försvaras också indirekt med den vanliga borgerliga formuleringen om de ”växande kraven på val­frihet”. Men på vilket sätt har ”valfriheten” (läs: privatiseringar­na) förbättrat kollektivtrafik, sko­la el­ler äldreomsorg?
Den vänstersväng som Linderborg tycker sig ha sett hos S-partier i Tyskland och Storbritan- nien bygger på att partierna, liksom i Sverige, är i opposition. Li­te radikalare retorik från Juholt kan säkert öka opinionssiffrorna. Men i den praktiska politiken kommer fler uppgörelser med högerregeringen liknande den som gjorts om Afghanistan, som har hört till Julholts ansvarsområde.
Även i kommuner och lands­ting kommer S fortsätta att acceptera budgetramar och där- med nedskärningskrav. För partiet som helhet väntar ingen inströmning av medlemmar, sär- skilt inte bland arbetare.
I Sverige idag finns ett utbrett missnöje med högerpolitiken, växande klyftor och en otrygg arbetsmarknad. Utan klassalternativ kan detta missnöje utnyttjas både av rasisterna i Sverige- demokraterna och diverse ansiktslyftningar i andra partier, inklusive S.

De som knyter sina förhoppningar till S försöker hitta en genväg när det på ytan kan ver­ka som om gräsrotsrevolterna är långt borta.
Men, som vi tidigare har förklarat i Offensiv, det finns speciella förklaringar till dagens lugn i Sverige. Det handlar dels om att den fortsatt höga konsumtionen – som upprätthålls med skattesänkningar och ökade skulder – döljer den underliggande svagheten i svensk ekonomi. Dels handlar det om fackföreningstopparnas vägran att ta strid mot nyliberalism och orättvisor. De höga tillväxtsiffrorna just nu ger sken av att bättre tider är på väg. Men det är en situation som inte kommer att hålla.
För bara några år sedan låg Irland och Island i topp i Europa vad gällde BNP per capita, d v s ekonomins storlek per invånare. Politiker, bankdirektörer och ekonomer predikade att de hade funnit en modell för fortsatt tillväxt. Idag domineras båda länderna av krisen och dess förö- dande verkningar, samtidigt som båda länderna snart har S-parti­er i regeringen.
Sverige såg en långvarigare radikalisering bland t ex arbetslösa, ungdomar  och fackligt aktiva på 1990-talet. Men även på senare år har t ex lagerarbetare, sopgubbar och hamnarbetare tagit strid. Inom Pappers och Kommunal har trycket underifrån tvingat fram konflikter. Om LO hade pressats till att utlysa den politiska strejk mot försämringarna av a-kassan som vi och t ex gruvfacken krävde på hösten 2006 hade situation i ett slag förändrats. Reinfeldts regering hade pressats på defensiven, vilket hade öppnat för mer kamp och radikalisering underifrån.

För socialister gäller det att visa att arbetarklassen behöver ett parti. Rättvisepartiet Socialis­terna satsar på det egna partibygget parallellt med att vi tar initiativ till och deltar i rader av nätverk som kan föra kampen framåt och som samlar dem som idag vill vara aktiva.
Septemberalliansen har samlat aktivister och flera lokala fack till demonstrationer mot högerregeringen och senast i oktober 2010 mot Sverigedemokraterna och rasism.
Jobbupprorets upprop fick starkt stöd och flera aktioner genomfördes under avtalsrörelsen våren 2010. Nätverk mot utvisningar och rasism har samlat till blockader och demonstrationer. Även en del aktiva socialdemokrater har deltagit i nätverk och protester. Lokala nätverk mot nedskärningar visar också upp vilka som skulle kunna samlas runt ett nytt arbetarparti, om det fanns ett slagkraftigt alternativ på riksplanet. Rättvisepartiet Socialisterna har också tagit initiativ till vänstersamlingar i EU-valen 1995 (Rättviselistan) och 2009 (ArbetarInitiativet) som ett försök att ta ett steg på vägen.

Ett nytt arbetarparti kommer inte att uppstå fixt och färdigt. Dagens nätverk, allianser och existerande organisationer behöver växa och få starkare förankring. Framför allt behövs ett stort tillskott av de som ännu inte är politiskt aktiva och som kommer att aktiveras av nya händelser i Sverige och internationellt. Många som idag är fackligt aktiva eller medlemmar kommer också att dra slutsatsen att det behövs ett parti som tar strid mot arbetsgivare – inklusive socialdemokratiska kommunledningar.
Kapitalismens kriser, spekulationsaffärer och miljardvinster bäddar för socialistiska slutsatser. Arbetarklassen i bred mening – inklusive unga aktivister, pensionärer, kvinnokämpar o s v – behöver ett eget kämpande parti.
Per-Åke Westerlund

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!