Kravallerna: Vad hände och varför?

Helgens kravaller började i Skäggetorp i Linköping. Magdalena Andersson varnar för ”minskad sammanhållning”, men klyftorna har inte skapats i helgen, utan under årtionden (Foto: Patrick Strandberg / Flickr CC).

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Påskhelgens kravaller har fått stor uppmärksamhet och är oroväckande. De som bor i ”utsatta områden” utsätts för våld och förstörelse, utlösta av den extrema rasisten Rasmus Paludans koranbränning.

De ”lösningar” som föreslås politiker och polis är mer av samma åtgärder som lett till dagens situation. De försvarar också Paludans ”rätt” till rasistiska provokationer, där han ska skyddas av stora och dyra polisinsatser. Den verkliga frågan bland de många som oroas av Paludans framfart är naturligtvis hur den allt grövre rasismen ska stoppas.
Oron efter helgen är stor bland boende där kravallerna ägde rum. 14 civila och 26 poliser skadades i förorter i sex kommuner (Linköping, Norrköping, Stockholm, Örebro, Malmö och Landskrona). 44 personer har gripits av polisen, tre av dem med skottskador från polisens varningsskott. Polisbilar och civila fordon har förstörts och brunnit.
Hårdare straff och fler poliser med kraftigare vapen är svaret från politiker och media, sammanfattat av statsminister Magdalena Andersson som ”De ansvariga ska gripas, dömas och avtjäna sina straff”. Polisminister Morgan Johansson försvarar sig med att polisen har fått rekordstora tillskott de senaste åren.
Rasister på sociala media jublar och trappar upp sin kampanj för utvisningar och sin hets mot alla som försvarar en human flykting- och migrationspolitik.

Inget av detta är nytt. De som bor i de 61 områden polisen betecknar som utsatta har under många år sett ständiga försämringar parallellt med ökad kriminalitet. De enda stegen i positiv riktning är lokala initiativ, nätverk och organisering.
De som vandaliserar eller langar droger har inte begränsats av Morgan Johanssons poliser, utan när det skett har det varit av lokal organisering, till exempel i Husby i Stockholm, Jordbro i Haninge och Hammarkullen i Göteborg. Nu i helgen har lokala media rapporterat om initiativ i Örebro och Jönköping. I Rosengård släckte lokalt boende flera bränder.
De som bor i utsatta områden har inte valt att i genomsnitt vara fattigare, ha osäkrare jobb och lägre utbildningsnivå. Att klyftorna ökat dramatiskt i Sverige är ett resultat av medveten politik. I ena änden rekord i miljardärer, och i den andra unga människor utan framtid.
Helgens kravaller började i Skäggetorp i Linköping. Där är andelen med ”låg ekonomisk standard” 47,4 procent mot 15,3 i resten av kommunen. Andelen med hög ekonomisk standard är 0,4 procent jämfört med mer än tio gånger större andel i Linköping som helhet. Arbetslösheten i Skäggetorp är över 20 procent. Av en befolkning på drygt 10 000 är 1 778 barn som lever i relativ fattigdom (Fakta om Skäggetorp här).

Utsatta områden har en hög andel som är födda utomlands eller har två föräldrar som är det. Bakom detta finns ingen ”etnisk förklaring”, utan det är helt enkelt frågan om klass – invandrade arbetare med låg­avlönade jobb eller som är arbetslösa bor i förorterna.
Av 556 000 boende i utsatta områden har 411 000 utländsk bakgrund. Över hälften har bott där 10 år eller längre och 76 procent är svenska medborgare (som ”utländsk bakgrund” räknas födda utomlands eller med två föräldrar födda utomlands. I hela landet bor 2 543 420 personer med utländsk bakgrund. Fakta om 61 ”utsatta områden” finns att läsa i Fakta för förändring – rapport från Global Village).

Rasisternas roll är ett splittra oss ”här nere” för gynna den enda procent av befolkningen som har den ekonomiska makten.

På flera platser verkar polisen snarare än den danske rasisten Paludan ha varit måltavla för maskerade grupper. Ett ögonvittne från en av platserna berättar för Offensiv:
”Mellan 25 och 50 yngre män, svartklädda med huvor, stod i en grupp. De samlade stenar och gatstenar i en hög, men stod bara stilla. Vi var en grupp boende som stod vid sidan av och hoppades att inget skulle hända. Efter ett tag kom två polisbussar. Gruppen maskerade gick då direkt till anfall mot poliserna. När polisen spred ut sig backade gruppen tillbaka till sin ‘bas’. Konfrontationen fortsatte någon timme.”
Den våldsamma gruppen där verkade inte ha något politiskt eller religiöst syfte – här spreds ingen information, varken muntligt eller skriftligt. De eftersträvade ingen lokal förankring.

Magdalena Andersson varnar för ”minskad sammanhållning”, men klyftorna har inte skapats i helgen, utan under årtionden. En rapport från Brottsförebyggande Rådet sammanfattar: ”I vissa bostadsområden är brottsligheten och otryggheten högre än i övriga landet. Det rör sig då ofta om områden som också utmärks av andra sociala problem som låg socioekonomisk status, hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå och höga ohälsotal.”
BRÅ:s forskare drog bland annat följande slutsatser om polisens insatser:
• Resultaten blir bättre när repressiva polisiära insatser kombineras med insatser av social karaktär.
• Renodlat avskräckande och straffande åtgärder mot ungdomar från rättsväsendets sida kan snarare ha negativa effekter.
• Lokalt dialogbaserat polisarbete, i samverkan med andra, kan öka de boendes förtroende för polisen.

Rasmus Paludan är en rasistisk provokatör, med ett program för etnisk rensning via tvångsutvisningar. Men de som likt V-ledaren Nooshi Dadgostar beskriver helgen som att han med kravallerna fick ”exakt det han var ute efter” ger inget alternativ till vad som borde ha gjorts. Ansvaret läggs på polisen, samma polis som gett honom tillstånd och skyddat honom.
Rasisterna har utan tvekan stärkts och går nu längre än tidigare. Det är ett allvarligt hot om ökat rasistiskt våld, inklusive från staten, och fortsatt högerpolitik med ännu större klyftor.
Vänstern, antirasister och fackföreningarna har ett ansvar att agera mot både Paludan och mot det meningslösa våldet. Att bränna fordon och byggnader, samt att agera maskerat och våldsamt är ett större hot mot de lokalt boende än det är mot ”landets demokrati” som politikerna betonar. Antirasismen måste organiseras.

Det behövs en total kursändring som ställer behoven av likvärdig bra utbildning, upprustade bostadsområden, välfärd och säkra jobb för alla i fokus. Det finns resurser som aldrig förr – låt miljardärerna och bankerna betala.
En rörelse för en sådan kursomläggning måste ha kamp mot rasism och sexism högt på sin dagordning. Alla försök att utse invandrare och muslimer som syndabockar måste bemötas. Rasisternas roll är ett splittra oss ”här nere” för gynna den enda procent av befolkningen som har den ekonomiska makten.
Samlingar och manifestationer med ett tydligt budskap mot högerpolitikens nedrustning, mot rasism och mot helgens våld är vägen framåt.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!