Trump ”sa till oss att kurderna måste välja sida i denna kamp – antingen med USA och Israel eller med Iran”, enligt Washington Post den 5 mars. Nästan en vecka in i kriget mot Iran ökar den amerikanske presidenten trycket på kurderna att ställa upp med marktrupper, eftersom han är mycket ovillig att använda amerikanska soldater.
Per-Åke Westerlund, ISA:s internationella politiska kommitté
Trump gillrar en dödlig fälla för kurderna. Han vill ha kanonmat, inte kurdisk befrielse. Detta visades senast i hans stöd för den islamistiska al-Shaararegimen i Syrien som förstör den autonoma Rojavaregionen under kurdisk styre.
Trumps uppmaning och hastiga rapporter om att kurderna mobiliserade möttes omedelbart av iranska missiler i norra Irak, riktade mot kurdiska läger och högkvarter. Denna eskalering, i ett krig som ständigt expanderar, kan leda till ökade bombningar, missilattacker och även landstrider i Kurdistan, både i nordvästra Iran och norra Irak. Om kurdiska trupper blir inblandade kan även turkiska trupper gå in mot dem.
Efter en veckas krig och extrema nivåer av bombningar är det tydligt att Trump inte har kunnat utropa en snabb seger som i juni 2025 års ”12-dagars krig”, Venezuela eller hans andra felaktigt benämnda ”fredsavtal”. USA:s enorma militära överlägsenhet har inte hindrat Irans vedergällning från att få effekt.
Trump har medgett att han hoppades kunna genomföra en mer begränsad regimförändring, baserad på delar av den iranska diktaturen. Planen var att undvika alternativet med kaos, inbördeskrig och massrörelser från gräsrotsnivå. Det scenariot var också anledningen till varför olika regeringar i USA motsatte sig Netanyahus långa kampanj för ett krig mot Iran.
Trump inser gradvis behovet av markstyrkor utöver bombningarna för att åstadkomma ett regimskifte. På grund av den allmänna opinionen i USA, efter Vietnam, Afghanistan och Irak, har han inte på allvar övervägt att sätta in stora antal amerikanska trupper. Det är anledningen till att han nu sätter press på kurderna och baluchierna i söder, i hopp om att deras handlingar ska få andra att gå till offensiv. Det är ett vågspel som utsätter fler liv för fara. I Irakkriget förberedde sig den amerikanska alliansen i månader och mobiliserade nära 300 000 soldater. Nu uppmanar Trump kurdiska miliser, som uppskattas bestå av ett par tusen beväpnade soldater, att attackera med mycket kort varsel.
Enligt dessa mycket vaga planer ska kurdiska styrkor ta kontroll över områden i Iran, med stöd av bombinsatser från USA.
Autonoma KRG i Irak
Trump ställde sina ultimatum i telefonsamtal med Masoud Barzani och Bafel Talabani, partiledare för KDP respektive PUK, de två partier som har dominerat södra Kurdistan/norra Irak i årtionden. De styr den kurdiska regionala regeringen (KRG) som inrättades som en semiautonom region i Irak 1992. Båda partierna spelar också en viktig roll i irakisk politik.
Kurdiska trupper deltog entusiastiskt i det första Gulfkriget 1991, i hopp om befrielse från det extremt förtryckande irakiska regimen under Saddam Hussein. Men den amerikanska imperialismen tillät vid den tiden Saddam och hans armé att stanna kvar vid makten och ingrep inte när han hämnades med massakrer på kurder efter kriget. KRG bildades då för att hålla kurderna under kontroll, som en regional regering som både samarbetade med och motsatte sig Saddams regim.
Å andra sidan vill de också undvika att reta upp Trump, precis som alla andra regeringar.
Den amerikanska imperialismen har ett nära förhållande till KRG-regeringen, inklusive militärbaser, varav den viktigaste ligger utanför huvudstaden Erbil, inte långt från den iranska gränsen. KRG-regeringen, som påstår sig vara försvarare av alla kurder, har tillåtit Iran-kurdiska och Turkiet-kurdiska grupper att ha läger inom sina gränser. För de iranska grupperna har detta skett under förutsättning att de inte använder dessa baser för militära attacker mot Iran. På detta sätt kunde KRG ha en fredlig relation med Teheran. Detta underlättade också dess förbindelser med den irakiska regeringen i Bagdad, där Iran har varit mycket inflytelserikt.
Svaret på Trumps uppmaning var ganska kyligt. ”Iraks utrikesministerium sade i ett uttalande på torsdagen (den 5 mars) att Bagdad ’inte kommer att tillåta att dess territorium används som utgångspunkt för fientliga handlingar mot grannländerna’”. Och KRG förklarade att de ”inte deltar i någon kampanj för att utvidga kriget och spänningarna i regionen”. (Washington Post den 5 februari). Det verkar som om Trump kräver att de inte ska hindra Iran-kurdiska styrkor från att använda sina baser i KRG-områden från att förbereda och genomföra attacker. Men båda regeringarna fruktar repressalier från Iran och beväpnade miliser i Irak som är allierade med Teheran, särskilt när krigets utgång är oklar. Å andra sidan vill de också undvika att reta upp Trump, precis som alla andra regeringar.
En vecka innan kriget började bildade fem iranska partier i exil i Irak en koalition för att störta regimen i Teheran. De visste eller kände troligen att kriget var nära. Det är oklart vilka styrkor de kontrollerar, men vissa kurdiska grupper verkar vara beredda att engagera sig. ”Hana Yazdanpana, talesperson för Kurdistans frihetsparti (PAK), som har varit i kontakt med Washington, sa att dess styrkor var i beredskap och redo att korsa gränsen, men att ingen operation hade godkänts.” (Financial Times den 5 mars).
Om någon attack involverar PJAK, den kurdiska organisationen i KRG som står PKK närmast, kommer det sannolikt att leda till turkiskt ingripande mot en sådan styrka.
Kurdernas långa befrielsekamp
Tio miljoner kurder bor i Iran, en av de största etniska minoriteterna i landet och den som är mest känd för sin kamp. Kurderna spelade en nyckelroll i 1979 års arbetarrevolution, som senare kapades av mullorna, men också i efterföljande massrörelser och i organiseringen av oberoende fackföreningar. Den enorma rörelsen Women, Life, Freedom, som spred sig över hela Iran 2022, hade sitt ursprung i Kurdistan, där Jina Masha Amini dödades av sedlighetspolisen.
I mer än ett sekel har kurdiska proxystyrkor många gånger utnyttjats av olika imperialistiska krafter för sina egna syften. I Syrien var det kurdiska PYD avgörande för att besegra Islamiska staten, IS, i kriget 2015-2019. Under en period levererade USA:s imperialism vapen och accepterade att Rojava blev autonomt. Assadregimen föll i december 2024 och ersattes av al-Sharaas islamistiska styrkor, som vände sig till USA, Turkiet och Gulfstaterna för stöd. Trump drog då tillbaka sitt stöd till den kurdiskledda SDF-armén och al-Shaara fick grönt ljus för att attackera Rojava. De kurdiskledda styrkorna retirerade från stora områden medan deras IS-fångar befriades när al-Shaaratrupperna anlände.
Detta sker också i allians med Turkiet, vars armé ockuperar delar av norra Syrien i sitt krig mot kurderna. Ledarna för kurderna i Syrien har undertecknat avtal med regeringen om att avskaffa självstyret och integrera sina väpnade styrkor i armén. Detta är den typ av kapitulation som inga kurder, arbetare eller förtryckta människor kommer att gynnas av. I verkligheten kommer dessa avtal inte att genomföras och striderna kommer att fortsätta.
Historien om kurdernas kamp visar att deras enda verkliga allierade är arbetare och ungdomar internationellt. Att vädja till regeringar och FN har alltid lett till nya nederlag och bakslag. Det är inte förräderi, som vissa säger, eftersom de aldrig riktigt stod på kurdernas sida.
USA-imperialismen, den israeliska regeringen och deras anhängare i Gulfstaterna har diametralt olika intressen än kurderna, arbetarna och alla förtryckta i Iran. Deras krigsvilja handlar inte om befrielse utan om imperialistisk makt.
Socialisterna stödjer den kurdiska nationella kampen, inklusive rätten att upprätta en egen stat. För att uppnå detta är det nödvändigt att vädja till och samarbeta med arbetare över hela Iran och internationellt.
För att försvara sig mot diktaturen och imperialismen kommer vapen att behövas. Men de bör kontrolleras demokratiskt, av arbetare och lokalt. En begränsad militärstyrka under USA:s befäl kommer inte att räcka för att störta regimen i Teheran och kommer inte att ha några demokratiska strukturer.
Kurdernas och alla förtryckta folks kamp är en kamp mot den nuvarande islamistiska och kapitalistiska regimen samt en kamp mot imperialismen och det kapitalistiska systemet.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.