Krigspresidentens ”fredsråd” – ett fiasko

Kanske är det fortfarande för tidigt att helt avfärda Trumps så kallade fredsråd, men man kan i alla fall konstatera att det inte blev det storslagna projekt han verkade hoppas på. Snarare verkar det vara ytterligare ett fåfängt utspel i ett försök att hävda sin dominans och och USA-imperialismens dominans.

Av Miranda Schenk

Det ursprungliga fredsrådet presenterades i september 2025 som en del av Trumps fredsplan för Gaza. I samband med resolution 2803 gav FN:s säkerhetsråd detta nya råd legitimitet och ett internationellt mandat till att övervaka vapenvilan och överse återuppbyggnaden av Gaza. Men i de stadgar som kom fram i januari nämns inte Gaza en enda gång.

Istället har fokuset vidgats: nu ska fredsrådet påstås verka för varaktig fred i alla krigshärjade områden.  

Trump står som ordförande för rådet på livstid, även efter att han slutat att vara president. Han väljer själv sin efterträdare, har ensamrätt på att bjuda in och kasta ut medlemsländer och kan lägga veto i alla frågor. Han är även den som bestämmer när möten ska hållas och vad som ska diskuteras.

Runt 60 länder bjöds in till rådet, varav ungefär 20 tackade ja, bland annat Argentina, Belarus, Ungern, Israel och Turkiet, som alla har det gemensamt att de styrs av krigiska och/eller auktoritära regimer. Många av deras överhuvuden var på plats i Davos vid signeringen av stadgarna, med några undantag, som exempelvis Israels premiärminister Netanyahu som är efterlyst för krigsbrott av den internationella brottsmålsdomstolen.

Runt 60 länder bjöds in till rådet, varav ungefär 20 tackade ja…

Kanada övervägde att tacka ja, men fick sin inbjudan tillbakadragen efter att landets premiärminister Carney hållit ett tal i Davos om att USA inte längre går att lita på. Frankrike, som tackade nej, hotades med 200-procentiga tullar på champagne och franska viner. Andra länder som tackat nej är bland annat Sverige, Norge, Spanien, Tyskland och Storbritannien, där den sistnämnde hänvisar sitt nej till att även Ryssland blivit inbjudna.

För att bli en permanent medlem av rådet krävs en inbetalning på en miljard dollar. Pengarna ska hanteras av en exekutiv styrelse, även den självklart utsedd av Trump själv, i vilken bland andra Steve Witkoff, Marco Rubio, Jared Kushner samt den före detta brittiske premiärministern och krigshöken Tony Blair ingår. Enligt en talesperson ska pengarna till största delen gå till återuppbyggandet av Gaza, men hur, och under vems kontroll, är oklart.

På tal om Gaza så har ansvaret nu hamnat på ett underliggande råd, kallat Gazas verkställande råd. Men hur har det egentligen gått med Trumps så kallade fredsplan?

Fredsplanen trädde i kraft i oktober 2025 med fas ett och en vapenvila, som kantats av fortsatt våld. Under vapenvilan har minst 480 palestinier dödats och Israel kontrollerar fortfarande hälften av Gaza, samtidigt som våldet från bosättare mot palestinier i Västbanken har fortsatt att öka och den israeliska regimen genomfört återkommande bombangrepp mot Libanon.

Enligt USA har fas två nu inletts, där Hamas ska avväpna sig, Israel dra sig tillbaka ytterligare och återuppbyggnaden av Gaza påbörjas. Problemet är bara att de båda parterna faktiskt bara skrivit under fas ett av vapenvilan, och Hamas vägrar att lägga ner sina vapen så länge ockupationen fortgår, vilket Israel använder som en förevändning att inte dra sig tillbaka utan snarare avancera.

Trots detta presenterade Jared Kushner under World Economic Forum upp de framtida planerna för Gaza, han meddelade att området ska bli ett nav där både industri och människor kan blomstra. På bilderna syntes futuristiska skyskrapor och skilde sig inte helt från idén om att bygga en ”Mellanösterns Riviera”, även om det denna gång inte nämns om någon fördrivning av den palestinska befolkningen.

Samma dag som denna återbyggnadsplan presenterades dödades fem palestinier i israeliska anfall.

Varken Trumps fredsplan eller fredsråd är till för att tjäna palestinier eller deras rätt till självbestämmande. Istället tjänar de hans egna och USA-imperialismens intressen att stärka både de ekonomiska och militära banden med diktaturer i Mellanöstern och säkra Israels dominans i området.