Krönika: ”Mäns våld mot kvinnor: ’F-n vad rädd jag var’”

av Ann-Christine Holmström // Artikel i Offensiv

Hon förklarade att en av de vita apparaterna bredvid telefonen var ett alarm och om jag tryckte på den gröna knappen kommer polisen direkt. Jag behöver inte säga mitt namn eller adressen. Numret 90 000 var fasttejpat på en lapp bredvid telefonen. Om han kom in i lägenheten skulle jag trycka på den gröna knappen. Han kom in någon gång och jag fick trycka på den gröna knappen, men det kändes som 7 timmar innan polisen kom och jag var så rädd. 
Andra gånger när han inte kom in bankade han på dörren och skrek. En gång krossade han två rutor så han kunde klättra in genom fönstret. Jag var tio år när jag stod upp mot honom, fan vad rädd jag var. Han hade en kniv i handen och hotade att göra illa henne, men då gick jag framför henne och sa något, han skrek och vevade med kniven, och lämnade sedan lägenheten. Mina ben var så skakiga och det kändes som att jag stod utanför min egen kropp och hade upplevt något som hände nån annan.

Mäns våld mot kvinnor drabbar så många andra i familjen. Barn som blir traumatiserade av sina upplevelser. Det här en av de stora samhällsfrågorna som vi måste prata mer om. Sätt skulden och skammen på förövaren och inte ställa frågor som ”Varför lämnar hon inte?”, utan ”Varför slår han?”. 
Straff kan vara en näsbränna, men ofta är det inte en tillräcklig åtgärd. Kvinnan ska inte behöva flytta till ett skyddat boende, barn ska inte behöva rivas upp från skola, vänner och familj för att det finns en våldsam man. 
13 kvinnor dog år 2020 av mäns våld. Det är en minskning, men 13 är för många. Många barn miste sin mamma det året och jag är väldigt glad att jag fick ha kvar min.