Krönika: “Plugga hemifrån…”

Samuel Kostov skriver om hur det är att inte kunna gå till skolan under coronakrisen (Foto: Joanna Chichelnitzky).

av Samuel Kostov // Artikel i Offensiv

Av alla förändringar som coronaviruset har lett till är det som påverkat mig och min vardag mest när skolorna stängdes ner, eftersom jag går på gymnasiet. 
Jag kommer ihåg när jag och mina vänner fick höra nyheterna och hur nästan alla reagerade med: ”Va fan gör vi nu?”.
För mig, en person som knappt kan hålla sig till en enkel morgonrutin och får beslutsångest med varje sekund av oplanerad tid, var detta extremt läskigt och är det fortfarande.

Lyckligtvis har det varit lite bättre än jag förväntade mig. För det första tog min skola snabba åtgärder för att samla ihop alla lärare och se till att alla förstod hur distansundervisningen går till. 
Dessutom har lärarna varit väldigt bra och anpassade undervisningen väldigt smidigt, kanske för att vi redan jobbade mycket digitalt. I min skola hade vi redan väldigt få ”prov” som man satt och skrev i klassrummet i en timme och skulle lämna in på slutet av lektionen. Istället har vi större skrivuppgifter, och alla vanliga ”prov” som vi skulle ha haft ska genomföras på ett liknande sätt. 

Jag har dock hört från vänner i andra skolor att det inte har gått lika bra för dem. En person berättade om hur hens lärare vill att de filmar sig själva separat med en telefon, medan de skriver provet på datorn, för att ”se till att ingen fuskar”.
Jag tycker att det är väldigt dumt att sådana lärare skapar extra krångel för eleverna (och ärligt talat sig själva), bara för att de vill utsätta sina elever för stressen som ett vanligt prov innebär genom att få dem att lida hemma!

Jag kan inte föreställa mig hur det har varit för elever som har särskilda behov. Som jag nämnde har jag problem med rutin- och ”time management”, men klarar mig ganska bra med bara en genomgång eller förklaring för att förstå uppgiften.
Distansundervisningen har säkert varit jäkligt tuff. Samtidigt har tillgången till specialpedagoger också minskat, vilket är ytterligare något som drabbar de som kräver mer hjälp i skolan.

En sak jag saknar, förutom att träffa folk varje dag är skollunchen. Åhhhhhh, vad man saknar skollunchen! Inte för att det är gott, utan eftersom man inte behövde tänka på mat. Ofta lagar jag lunch under lunchrasten och äter till slut när skoldagen är över, så hela min matrutin har gått åt skogen. 
Värsta är att det kostar skitmycket och kommer att vara ett stort ekonomiskt bekymmer för särskilt de med låg inkomst. 
Dessutom har min skola inte nämnt någonting om lunchleveranser, temporära lunchkort eller finansiellt stöd och att staten inte heller tänkt på det är en stor besvikelse eftersom många redan nu påverkas.

Som jag sa, distansundervisning har varit bättre än jag förväntade mig, fastän jag suger på rutinförändringarna. Samtidigt har min skola hanterat situationen väl jämfört med andra. 
Jag har skämtat runt lite grann under den här krönikan, mest för att lätta på stämningen, men önskar verkligen all lycka till de som drabbas av coronaviruset och förändringarna det har medfört!