Krönika: Vårtal i Husby 2025

Av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Välkomna alla till valborgsmässoaftonens eld här vid Husby gård för att fira våren. Och kanske med den ett spirande hopp om en bättre framtid när solen börjar värma och allt i naturen åter grönskar, doftar och sjunger om nytt liv.

Eller, som poeten Anders Österling har uttryckt det i ett klassiskt vårtal:

Vår, du väcker viol och blåsippa,
liv som åter får färg och form.
Våren är den evigt unga,
den som aldrig kan bli gammal.

Våren är den stora förnyaren,
den som vågar och den som vill.
Allting skall på nytt begynna,
ingenting är omöjligt mer.

Vi lever ju annars i en så oroande och mörk tid av social och politisk vinter både globalt och i Sverige: – I en tid av fruktansvärda krig, som folkmordet i Gaza, krigen i Ukraina, Sudan, Kongo och andra länder där många av oss järvabor har sina rötter; – I en tid av stormaktsrivalitet och en militär kapprustning överallt som tränger undan välfärd och åtgärder för att rädda klimatet; – I en tid med stigande matpriser och hyror då makthavare ger till de rika men tar från de fattiga, deporterar papperslösa och skyller alla problem på dem som flytt för att ge sina barn ett bättre liv.

Ändå finns ljuspunkter, även här lokalt i Husby, som visar att ingenting är hopplöst, att vi faktiskt har makt att förändra när vi själva går samman.

Här i Husby konsthall finns just nu en underbar utställning om Husby från forntid till nutid. Den berättar om hur det moderna Husby på det mera jämlika 1970-talet byggdes som ett samhälle där människor inte bara skulle bo utan också kunna leva gott.

Mycket raserades av budgetnedskärningar och privatiseringar på 1990-talet när en stor del av våra bostäder och gemensamma välfärd såldes ut till riskkapitalister och hälften av alla fritidspedagoger försvann, liksom 80 procent av alla gemensamhetslokaler.

Det där var svek mot våra unga, som har bidragit till det utanförskap med kriminella gäng och skjutningar som vi också har lidit av.

Men det är heller inget som vi husbybor har stått passiva inför. När vi gått samman har vi, som utställningen i konsthallen också visar, visat att vi har kunnat vinna segrar. Några rätt stora, andra mindre, alla viktiga.

Det var med förenad kamp 2007-2008 som vi lyckades stoppa det så kallade Järvalyftets extrema planer på omfattande rivningar och ombyggnationer till nyproduktionshyror som vi aldrig skulle ha klarat av.

Likaså lyckades vi åren därpå med omfattande protester även stoppa planerna på att riva den trygga trafiksepareringen och Husbys gångbroar, liksom försöken att privatisera driften av Husbybadet som också det byggts som ett resultat av lokalt engagemang.

Under kravallerna 2013 var det vi boende själva mer än polisen som stoppade den missriktade vandaliseringen.

För bara några år sedan lyckades våra protester även stoppa de planer på en extrem förtätning av Husby som skulle ha skövlat våra skogsdungar längs Järvafältet och området här runt Husby gård. Det var också med ett stormöte här i Husby som den riksomfattande kampanjen mot marknadshyra i nyproduktionen fick sin avstamp i Stockholm.

Alla som vill veta mer om vår lokala kamphistoria är välkomna till Folkets Husby fredag kväll den 9 maj. Där ska vi i Norra Järva Stadsdelsråd tillsammans med huset visa den franska filmen De oönskade om förortskamp i Paris tillsammans med en utställning om Husbys egen kamp för respekt där vi också ska bjuda på mat, samtal och inspiration till nya tag.

Vi böjer oss inte i den kalla motvinden. Men så klart räcker inte lokalt engagemang. Efter Valborg följer den internationella arbetarrörelsens 1 maj då solidariteten världen runt kan lyftas med Gazas och andra lidande folk, mot krig och militära rustningar, för välfärd och klimatomställning och för bostäder och mat på bordet som vi har råd med.

Och som avslutningen av Anders Österlings sång till våren förklarar måste vi tro:

att intet är för sent
att allting kan förnyas
att våren är kommen,
att våren är kommen igen.