L och SD delar regeringsstol

Av Per Olsson

Liberalerna påstod sig ha dragit en röd linje mot att ge Sverigedemokraterna ministerposter, men blev istället det första av de traditionella borgerliga partierna som rakt ut sa att de vill sitta i samma regering som SD-rasisterna. Den så kallade röda linjen blev en ny dörröppnare till de brunas gäng.

På hösten förra året lovade Liberalernas partiledare Simona Mohamsson att partiet aldrig skulle sitta i samma regering som SD och rösta nej om Moderaterna och Ulf Kristersson skulle föreslå en sådan regering efter nästa val. Ett halvår senare lät det precis tvärtom. På olycksdagen, fredagen den 13 mars, meddelade L-ledaren att nu är partiet överens med SD – ”vi har samma värderingar” – och att båda partierna gärna regerar tillsammans. Liberalerna blev därmed det första partiet att bjuda in SD i regeringen. Kappvändningen var inte oväntad. Från först stund var Liberalernas ”löfte” lika tunt som när M-ledaren Ulf Kristersson år 2019 lovade Förintelseöverlevaren Hédi Fried att ”aldrig, aldrig” ha något samröre med Sverigedemokraterna. Några år senare, 2022, skröt Kristersson om han värvat SD till ”mitt gäng”.

”Att vara liberal är att vara kluven”, erkände redan en av partiets tidigare ledare. Och Mohamssons företrädare Johan Pehrson hade inga problem med att skriva under det Tidöavtal som gjorde SD:s politik till regeringens ledsaga. I Tidöregeringen har Liberalerna, som bara hade stödröster från främst M-väljare att tacka för att man inte åkte ur riksdagen i valet 2022, gått från kris till kris. I årets första opinionsundersökning nådde partiet en historisk bottennivå – 1,8 procent – och under årets första månader har råttorna i snabb takt lämnat det sjunkande skeppet.

Med uppgörelsen och kramandet med Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson hoppas L-ledningen belönas med stödröster från inte bara M-väljare utan också från SD-väljare. För de liberala pampar som finns kvar är inget viktigare än riksdagsarvodet (drygt 81 000 kronor i månaden idag) och ministerposter. Om det blir några nya stödröster återstår att se. Men en sak är dock klar – L-krisen fortsätter. Det finns helt enkelt inte plats för hur många högerpartier som helst som alla är kopior av SD, därav Liberalernas kris.

Förhoppningsvis förebådar den liberala dödsdansen Tidöregeringens fall.