Läget i sjukvården efter två års pandemi

Redan innan pandemin var situationen inom vården under all kritik på grund av nedskärningspolitiken, något som bara blivit än värre de senaste två åren (Foto: Oscar Segerström).

av Johan Sand, sjuksköterska // Artikel i Offensiv

Även om sjukdomen covid-19 kommer att finnas kvar i många år ser det ut som om pandemin som den orsakat nu är på sluttampen. Så hur är då läget i sjukvården efter dessa två omskakande år?

Alla trender som fanns innan pandemin har fortsatt. Än så länge har inget ändrats i praktiken. Sverige gick in i pandemin med lägst antal vårdplatser per 1,000 invånare i Europa. De har inte blivit fler.
I Sverige finns cirka 2 vårdplatser per 1 000 invånare inom somatisk (kroppslig, ej psykiatrisk) slutenvård på sjukhus.
Motsvarande siffra för Danmark är 3,2, Norge 3,1, Finland 3, Holland 2,8, Portugal 3, Frankrike 3,8, Storbritannien 3,6 och i Tyskland 6,3 per 1,000 invånare.

Att detta låga antal vårdplatser inte främst beror på medicinska framsteg och bättre organisation visas av det faktum att överbeläggningar och utlokaliseringar båda har ökat stadigt sedan 2013.
Överbeläggning innebär att fler patienter än personalstyrkan är beräknad för läggs in på en enhet. Det innebär att vårdpersonalen får mindre tid för varje patient, vilket ökar risken för att man missar försämringar i patienternas tillstånd, felbehandlar och förväxlar.
Utlokaliseringar innebär att patienter vårdas på avdelningar som inte är specialiserade på den diagnos eller tillstånd som patienten lades in för. Exempelvis att patienter med invärtesmedicinska åkommor hamnar på ortopedavdelningar, eller att manliga hjärtpatienter hamnar på en gynekologisk avdelning.

År 2013 uppgick överbeläggningarna i snitt i Sverige till 2,57 per 100 vårdplatser – 2021 var den 5,4. Motsvarande siffra för utlokaliseringar var 2013 1,29 per 100 vårdplatser och 2,7 2021.
Siffrorna illustrerar att tillgängligheten till vård för den som är så sjuk att den behöver läggas in på sjukhus försämrats. Läget är olika i olika regioner, men trenden är densamma överallt.
Vad beror denna ökade press på vårdorganisationen och vårdpersonalen på? Det är inte brist på pengar som är den största orsaken. Pandemiåret 2020 gick samtliga svenska regioner med ekonomiskt överskott, tack vare generösa statsbidrag på grund av pandemirelaterade kostnader. Regionerna fick helt enkelt mer pengar än de gjorde av med.
Slutsatsen av det är att sparbeting och nedskärningar inom sjukvården är ideologiskt motiverade. Även om ekonomin är god gör de politiska beslutsfattarna allt för att hålla igen på vården. Oavsett partifärg tillämpar de den nyliberala ideologin att offentlig vård i första hand är en kostnad, som bör hållas så låg som möjligt.

När kostnaderna ska hållas så låga som möjligt går detta ut över såväl primärvård som sjukhusvård.

Men allt i regionernas verksamhet är inte nedskärningar och besparingar. Något som tvärtom har expanderat sedan 2008 är byråkratin. Av nya tjänster inom regionerna sedan 2008 är i genomsnitt för hela landet 33,6 procent administratörer, handläggare eller ledningsarbetare (chefer).
I denna statistik sticker region Stockholm ut, där 62 procent av alla nyanställningar utgörs av administrativ personal och/eller chefer (SvD den 16 januari 2022).
Förklaringen till denna expansion av byråkratin i regionerna antas vara den ökade privatiseringen, där Stockholm har gått längst med ca 40 olika vårdval. En sjukvård som drivs av privata företag, men finansieras av skattepengar från regionerna, kräver en stor administrativ apparat i form av avtalsskrivande, fakturahantering, kontroll och uppföljning.

När kostnaderna ska hållas så låga som möjligt går detta ut över såväl primärvård som sjukhusvård. Politiker och högre tjänstemän med ett ensidigt företagsekonomiskt synsätt tror att de ägnar sig åt effektiviseringar när de minskar bemanningen eller antalet vårdplatser. I själva verket är det tvärtom.
Den ökade pressen gör att personal inte orkar jobba kvar särskilt länge, och måste ersättas med nya inskolningar och i värsta fall hyrpersonal. I ett sådant läge blir fastlagda rutiner lidande och etablerade arbetssätt glöms bort. Verksamheten blir mer tungrodd och ineffektiv, vilket ytterligare ökar pressen på kvarvarande personal.

Nödropen hörs nu från flera håll. I Region Stockholm finns Stockholms sjukvårdsupprop som protesterat i över två år mot de ständiga nedskärningarna på både sjukhusvård och primärvård. I Region Skåne anmäldes hela sjukhusförvaltningen för Skånes universitetssjukhus (Malmö-Lund) till arbetsmiljöverket av Vårdförbundet för bristande arbetsmiljö.
På Sundsvalls sjukhus har 28 chefer gått ut offentligt och uttryckt sin oro att hela sjukhuset är på väg mot en katastrof på grund av överbeläggningarna och den därmed undermåliga arbetsmiljön.
För att vända denna negativa utveckling krävs kamp från samtliga fackliga organisationer i vården, men också från patientföreningar och olika lokala organisationer som behöver samarbeta.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!