”Liv och öde” ett mästerverk av en reporter i krig

2008-05-15 15:26:39




BÖCKER
Titlar: Liv och Öde, Reporter i krig.
Författare: Vasilij Grossman.
Förlag: Historiska media.
Vasilij Grossman var andra världskrigets mest kände och populäre krigsreporter i Sovjetunionen. Hans rapporter i Röda Arméns tidning, Röda Stjärnan, med tonvikt på långa intervjuer med befäl och soldater, var en motvikt mot propagandan från informationsbyråkraterna i Moskva.
Men det är den stora romanen Liv och öde som är hans mästerverk. Det är också bäst att läsa romanen före Reporter i krig, eftersom flera episoder i romanen kommer från reporteranteckningarna.

Grossman ägnade större delen av 1950-talet till att skriva Liv och öde, som blev klar 1960. Stalinismen som system bestod dock ännu sju år efter Stalins död och polisen beslagtog manuskriptet. Den dåvarande ”ideologen” inom byråkratin, Michail Suslov, proklamerade att boken inte kunde ges ut inom de närmaste 200 åren.
Orsaken var att Grossmans kritik av Stalin även drabbade hans efterträdare. Liv och öde berättar om fångläger i Sovjetunionen, om byråkrati och privilegier bland de styrande. Här finns Stalins väg till makten från bifigur till halvgud.
I enbart ett nummer av Pravda nämndes Stalin 18 gånger – i ledarkommentaren. Grossman låter huvudpersoner berätta hur stalinismen utrotade både Lenins anda och dennes medkämpar. En person påpekar i boken hur litteratur och konst visar upp en Lenin som rådfrågar den allvise Stalin. En ung kvinna frågar sig hur det var med Lenins ”testamente”, där han berömde Trotskij och kritiserade Stalin. Detta dokument förnekades så länge Stalin levde.

Detta politiska system var en byråkratisk parasit på den planerade ekonomin. Stalinismen använde ryska revolutionens enorma auktoritet för sin egen nationalistiska diktaturs syften. Stalins paroll om socialism i ett land var en omöjlighet, ”som stekt is” låter Grossman en person i boken säga.
Huvudpersonerna i Liv och öde plågas alla av stalinismen, trots att de är relativt högt uppsatta i samhället. Det är atomfysikern Strum, som anklagas för avvikelser på grund av att han är jude. Överste Novikov, som leder pansartrupperna, får kritik för att han fördröjde Stalins order. Partiveteranen Krymov torteras i Lubjankafängleset i Moskva, bland annat anklagad för att Stalins huvudmotståndare Trotskij en gång berömt honom. Deras oro och ängslan beskriver ett samhälle som i Orwells bok 1984, där parollen var ”Krig är fred”.

Två årtal återkommer ständigt i Liv och öde. 1937 var året för de stora utrensningarna, då tiotusentals dödades och många fler skickades till läger. Alla bokens huvudpersoner känner flera som drabbats.
Det andra årtalet är 1941, då Hitlers arméer anföll Sovjetunionen i en attack som Stalin förnekade även när den redan hade inletts.
Grossman beskriver reträtterna: ”Ett bibliskt exodus! Fordon som kör i åtta filer”. När de tyska trupperna stoppats utanför Moskva upprepade Stalin samma förödande misstag inför Hitlers nya offensiv, på sommaren 1942. 40 000 dog på fyra dagar i Stalingrad. ”Stalingrad har bränts ner. Stalingrad har lagts i aska. Det är dött”, skrev Grossman.

Liv och öde är en krigsroman. Grossman, som inte hade några militära erfarenheter dessförinnan, lärde sig snabbt krigets fasor och spelregler.
Han såg att både feghet och mod smittade, och han upptäckte att stridsvilja var en vi-känsla medan osäkerheten kom med en jag-känsla. Stämningen var viktig och kunde skifta mycket snabbt. Grossman fann samtidigt generalernas strider om prestige och rang motbjudande.
Liv och öde återspeglar hans eget liv. En kusin arresterades 1933 för trotskism och skickades till arbetsläger. Hans mor försvann under nazisternas judeutrotningar i Ukraina. Han var nominerad till Stalinpriset och fick beröm, men motarbetades och hotades på grund av sitt ursprung. ”Före kriget hade Strum aldrig tänkt på att han var jude…”, skriver Grossman, något som också verkar varit fallet med honom själv.
De mest gripande skildringarna i Reporter i krig handlar om Förintelsen. Grossmans essäer, Ukraina utan judar och Mordet på judarna i Beriditjev, refuserades av militärtidningen han arbetade för. Stalin ville inte att den speciella förföljelsen av judarna skulle rapporteras.
Grossman kom till Babij Jar utanför Kiev, där 33 771 judar dödades under en dag efter nazisternas ankomst i september 1941. De hade uppmanats att inställa sig med identitetshandlingar, pengar och varma kläder, men hade inga föraningar om det fruktansvärda öde som väntade dem.
Grossman skrev också sin klassiska rapport Helvetet Treblinka, från koncentrationslägret där tre miljoner dödades. Han beskriver hur många judar som transporterats dit trodde de skulle på arbetsläger och hur ingenjörerna ständigt utvecklade massmordets teknik. 800 fångar arbetade med att bränna Förintelsens lik, en uppgift som gjorde att 15-20 av dem begick självmord varje dag.
”Ett slags klagan och jämmer hörde jag inte i Polen, bara ett slags tårar såg jag aldrig. Judarnas klagan och tårar.”
Warszawas befolkning hade under kriget minskat från 1,3 miljoner till 162 000.
Grossmans djupaste engagemang blev just kampen mot antisemitismen. Under kriget gick han med i Judiska antifascistiska kommittén i Moskva.

Antony Beevor och Luba Vinogradova, som fungerar som kommentatorer i Reporter i krig, berättar om hur kommittén 1942 fick kontakt med Einstein och en judisk kommitté i USA. Dessa båda grupper skulle samarbeta för att ge ut Svarta boken mot Förintelsen. Grossmans berättelser användes också i Nürnbergrättegångarna mot nazistiska ledare.
Men Stalins regim blev allt mer nationalistisk, med den store som en ny tsar. Med detta återkom också de styrandes antisemitism allt starkare. Den Svarta boken förbjöds i oktober 1947 och ordföranden i Judiska antifascistiska kommittén, Solomon Michoels, mördades. År 1952 ställdes 15 ledamöter i kommittén inför rätta och 13 avrättades.
Andra minoriteter – kalmucker, tjetjener, krimtatarer – hade tvångsförflyttats och förföljts som kollaboratörer under och efter kriget. Grossmans berättelser om samarbete med tyskarna i Ukraina tystades dock ner, eftersom de inte stämde med Stalins propaganda om det stora fosterländska kriget.

Det är tydligt att Grossman, liksom Viktor Strum i hans roman, tvingas ta hänsyn till hotet från statsapparaten i sin rapportering. Men en annan likhet med Strum är att han samtidigt behöll en kritisk inställning.
Grossman hoppades att Sovjetunionen skulle förändras efter kriget, att den öppna kritiken vid fronten skulle fortsätta. Men istället stärktes Stalin och hans regim, liksom stalinismen internationellt, när massornas otroliga uppoffringar ledde till att tyskarna besegrades i Stalingrad. Det var en tragedi att det saknades en stark arbetarrörelse som kunde visa hur Stalin på varje punkt bröt med den ryska revolutionens traditioner. Inte minst vad gäller antisemitismen, som Ryssland efter oktoberrevolutionen som första land i världen förbjöd.
Liv och öde är en klassisk roman som förtjänar många läsare. Vid sidan av den kan man med fördel läsa Reporter i krig, Trotskijs Den förrådda revolutionen och Antony Beevors Stalingrad.

Per-Åke Westerlund

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!