LO-kongress under hård press

2008-06-04 13:29:26




Långa och stundtals heta debatter om så viktiga frågor som a-kassan, förhandlingarna om ett nytt huvudavtal, Lavaldomen i EU och sjukförsäkringen satte LO-ledningen under hård press på LO-kongressen. Det var i flera fall först efter taktiska kompromisser i redaktionsutskottet som den skärrade ledningen lycka­des dra längsta strået. Men kongressen sa nej till LO-toppens ja till karensdag i sjukförsäkringen.

Rena skrämselhickan drabbade LO-toppen sedan kongressen, efter ett engagerat inlägg av den radikala profilen Dan Gabrielsson från Kommu­nal Skaraborg, röstade för att ersätt­ningsnivån i a-kassan ska höjas till 90 procent.
Detta gick stick i stäv med LO-ledningens riktlinjer, som ville stanna vid 80 procent för de allra flesta under hela ersättnings­perioden, och som tidigare röstats igenom.
– Bete er inte som ­Vårdförbundets kongress, utbrast LO-ledningens föredragande Dan Andersson, som varnade för att ”så oprecisa och ­slarviga mandat” inte skulle mötas av respekt i förhandlingarna med socialdemokraterna.
Krisen reddes ut sedan LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin pläderat för en jämkning i redaktionsutskottet med respekt för beslutet om 90 procent.
Enligt kongressens slutliga ­beslut kräver LO nu att a-kassan i ett ­första steg ska höjas till 80 procent under hela arbetslöshetsperioden, medan 90 procent ska ses som ett långsiktigt mål. Dan Gabrielsson var efteråt ganska nöjd med skrivningarna, som också klargjorde att LO inte accepterar vare sig den bortre ­parentes som s antytt eller karensdagar.

Oro för konflikträtten

Stark oro för konflikträtten ­präglade kongressens samtidiga diskussioner om de förhandlingar med Svenskt Näringsliv om ett nytt huvudavtal som LO-styrelsen tackat ja till och om LO:s agerande efter EG-domstolens chockerande tydliga prioritering av kapitalets fria rörlighet ­före rätten till fackliga stridsåtgärder mot social dumpning.
Detta har nu skett i tre domar: i Lavalmålet om det lettiska skolbyg­get i Vaxholm, där EG-domstolen underkände Byggnads ­stridsåtgärder, liksom i Vikingmålet och nu senast i det tyska Rüffertmålet.
– EG-domstolens dom i Lavalmå­let är ett av de allvarligaste hoten mot oss i fackföreningsrörelsen sedan början av 1900-talet, sa Johan Lindholm från Byggnads.
En lång rad talare från Elektriker­na, Grafikerna, Transport och framförallt från Byggnads redovisade mot denna bakgrund en stark ­misstro mot Svenskt Näringslivs mål om ”en konfliktfri avtalsrörelse” och möjlig­heterna att vinna något ur de kommande förhandlingarna om ett nytt huvudavtal.
Krav ställdes på att inga eftergif­ter fick göras vare sig när det gäller konflikträtten eller förbundens och respektive parters suveräna rätt att själva avgöra sina ­förhandlingsregler.

Vilseledande

Elektrikernas förhandlingschef Ronny Wenngren menade att LO-styrel­sens argumentation var ­vilseledande och ville slå vakt om den ­nuvarande förhandlingsordningen.
Till Offensiv sa Wenngren att förbunden inte skulle kunna tvingas att gå med på eventuella eftergifter från LO, men att han befarade att ­trycket skulle kunna bli stort.
– Det är dessutom ingen garanti för att en ny högerregering ändå ­inte skulle försöka inskränka ­strejkrätten, tillade han.
Byggettans ordförande Johan Lindholm varnade i talarstolen med ett par hårresande exempel på hur man inte bara i Byggnads utan i flera fack nu ser allt fler fall av social dumpning till villkor som svenska arbetare aldrig skulle acceptera.
– Efter Lavaldomen har vi ännu sämre möjligheter att bekämpa ­detta och det finns tecken på att arbetsgivarnas attityd blir hårdare, att man är beredda att sparka arbetare som man får reda på har gått med i ­facket.
– Förbunden måste ha rätt att ­själva avgöra hur man utformar sina förhandlingsregler, löd kravet från Lars Hildingsson från Byggnads Växjö.
I den heta debatten deltog också en 25-årig Lisa Björck från Transport Uppsala, tillika ordförande i LO Uppsala. Hon menade att ”det fackliga arbetet ska ske nerifrån och upp” och ”ska vi vinna måste vi ha folk med oss”.
– Det ser inte bra ut om man ­listar deras krav på makt och jämför dem med våra krav, sa hon och begärde svar på frågan om varför inte LO-styrelsen väntat med sitt svar till Svenskt Näringsliv de få veckorna fram till LO-kongressen.
Byggnads ordförande Hans ­Tilly förklarade att Byggnads, trots vissa övertramp som att någon i stridens hetta ropade ”Go home” till lettiska arbetare i Vaxholm, känner sig stolt över sin roll som en symbol för försvaret av den svenska modellen och kollektivavtalen. Och han satte ­ingen tillit till ”våra motparter”, som i hemlighet finansierat Lavals jurister, i detta försvar.
– Jag förstår att industriavtalet fungerar, hos oss skulle det inte fungera. Förbunden måste själva ­avgöra, sa Tilly.
Flera ville kräva att socialdemokraterna i riksdagen skulle vägra att skriva under det nya EU-fördraget till dess att Lavaldomens effekter är undanröjda.
– Vi äger denna fråga, då Lissabonfördraget kräver en kvalificerad majoritet i riksdagen, menade Tord Persson från Byggnads.
Stefan Granér från Grafikerna föreslog att det var dags att ”rufsa till oss och inte alltid vara så välkamma­de”.

Ny panik i toppen

Ny panik utbröt i LO-toppen sedan Johan Lindholm från Byggnads samlat stöd från 50 ombud för kravet på en sluten omröstning om sitt krav på att Sverige inte ska skriva under Lissabonfördraget förrän facket fått garantier för att den svenska kollektiv­avtalsmodellen kan bestå.
Det blev en signal till att flera tungviktare som IF Metalls ordföran­de Stefan Löfven och Kommunals avtalssekreterare Håkan Pettersson såg sig tvingade att gå upp i ­debatten till LO-ledningens och den ­avgående avtalssekreteraren Erland Olausons försvar.

Liten reträtt

Sedan Torkel Blom från Transport lagt fram ett något mindre dramatiskt förslag om att regeringens Lavalutredning om hur skadan kan begränsas genom en modifiering av ­svenska lagar (utstationeringslagen och Lex Britannia) ska vara klar innan EU-fördraget skrivs på, såg Olauson till sist en öppning för redaktionsutskot­tet.
Olauson och Wanja Lundby Wedin välkomnar i strid med kalla fakta det nya EU-fördraget som ett sätt att stärka de fackliga rättigheterna, till den grad att de avvisat ett förslag även från den socialdemokratiska gruppledaren Sven-Erik Österberg om att använda hotet om att inte skriva på fördraget som en påtryckning mot regeringen och EU.
Nu gjorde de till sist ”en halv pudel” i ett försök att undvika en ­öppen spricka på LO-kongressen: ”LO kräver därför att regeringen ­säkerställer att utredningens uppdrag är slutfört innan beslut om ratificering av fördraget sker”.
Den nu avgående avtalssekretera­ren Erland Olauson, som uppenbarligen vill avsluta sin roll som det fackliga ”återtågets general” inom LO med förhandlingarna om ett nytt huvudavtal, har endast med knapp nöd lyckats hålla ihop ett alltmer tillbakapressat LO – hittills.
Ett annat sorgligt beslut på kongressen var att avslå motionskravet från Fastighets om att organisera de papperslösa. Förhoppningsvis är det ändå ett steg framåt att LO-kongres­sen vill verka för att de ­papperslösas arbete bör bli avkriminaliserat och att försök ska göras för att hitta former för att stödja de papperslösa. Argumentet om att ett medlemskap ­skulle innebära en risk för både ­uppsägning och att man måste lämna landet är dock mer än lovligt krystat.
Lisa Björck från Transport Uppsala lyckades inte heller få igenom ett till synes självklart krav på ett globalt rättviseperspektiv i klimatpolitiken.

LO måste rufsas till

Alternativet till alla dessa reträtter är att de svenska facken för sin överlevnads skull nu måste ”rufsas till” av sina medlemmar så att de förmås använda åtminstone ett uns av sin idag så undertryckta styrka.
Vissa förhoppningar kanske kan ställas till den fläkt av revolt som ­ändå drog genom Folkets Hus kongressal – där faktiskt draperierna dragits undan från Amelins tavla om storstrejken.

Arne Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!