Från Sveriges gruvor och stålindustrier växer arbetarnas krav på en rejäl ”fight back-rörelse” inför nästa års avtalsförhandlingar. Men vad gör LO-ledningen? Jo, utan ett ord om behovet av facklig kamp bjuder LO i stället en dryg månad före valet in Svenskt Näringsliv (SN) till överläggningar efter valet som LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin hoppas ska leda till ”en stor och bred överenskommelse om det som är bra för företagen och löntagarna”. LO vill inte ens säga vilka frågor som överläggningarna skulle handla om, bara att det skulle gälla ”en rad omstridda frågor”. SN:s vice vd Jan-Peter Duker ställer sig skeptisk och svarar att ett villkor i så fall måste vara ”att LO upphör med sitt spring till regeringen så fort det kärvar.”
På vilket sätt sådana överläggningar skulle gagna LO:s medlemmar är obegripligt. Det senaste exemplet på avtal mellan SN och LO är det s k omställningsavtalet – ett fiasko som på intet sätt ger svenska arbetare någon ökad trygghet vid nedläggningar och utflyttningar av företag.
Dagens LO-ledning kan tyckas fullkomligt okänslig för den brist på respekt som finns för dem, både bland medlemmarna som till 84 procent efterlyser ett tuffare fack och bland arbetsgivarna. Som den fackliga nättidningen Dagens arbete gör klart i dokumentet ”(s) lyssnar inte på LO” hör inte heller regeringen Persson till dem som LO gör något större intryck på.
Finansministern Pär Nuder skryter t o m i Financial Times 21 juni med de svenska fackens underdånighet: ”Vi har mer ’förändringsvilliga’ fackföreningar än på den europeiska kontinenten därför att facken vet att vi har robusta och stabila socialförsäkringar. Vi har inte fack med högljudda starka minoriteter, organiserade trotskister, som kan säga nej till varje förändring som föreslås av företagsledningen”.
Vilka kontroversiella frågor LO nu kan vara beredda att diskutera ”i en god samtalston” får man viss vägledning om från de punkter som Svenskt Näringsliv betonar i projektet Fördel Sverige. Det gäller t ex sänkta och tidsbegränsade ersättningar inom sjukförsäkringen, sämre a-kassa, upphandling av all offentlig verksamhet, mer ”skräddarsydda” gymnasie- och högskoleutbildningar, ändrade (läs: försämrade för facken) konfliktregler och allt mer lokal lönebildning (utan konflikträtt), osv. Under Almedagsveckan gick också metallarbetsgivarna i Teknikföretagen ut med krav på att ”öppna golven i kollektivavtalen”, så att de svenska arbetsgivarna som de tyska ska kunna sänka lönerna under riksavtalens nivåer. Frågan måste ställas om LO-toppen efter valet till och med är villig att diskutera sämre socialförsäkringar och konfliktregler?
Offensiv har under våren och sommaren speglat årets heta lokala förhandlingar inom gruv- och stålindustrin. Dessa visar att det på många arbetsplatser nu har börjat diskuteras helt andra krav på LO-facken än den typ av serieläggmatcher facken inom industrin genomfört i varje avtalsrörelse sedan Industriavtalet anammades 1997 – trots extrema vinstrekord och guldregn över ägare och direktörer. ”Ja, till viss del” svarar också IF Metalls förhandlingschef Veli-Pekka Säikkälä på en fråga från nyhetsbyrån Direkt om det finns ett pyrande missnöje ute på fabriksgolven. ”Direktörerna höjer sina löner med 15 procent och talar samtidigt om att hålla igen. Det accepterar inte folk till slut”, säger han.
Men som Direkt noterar, pekar ändå IF Metalls sätt att formulera sig om ”balanserade krav” och hänsyn till konkurrenskraften o s v mot nya låga utgångskrav.
Nya kampanjinitiativ behövs därför från LO:s medlemmar ute på Sveriges arbetsplatser. Det skulle spegla kampviljan som kommer underifrån och verkligen sätta press på den fackliga byråkratin i god tid inför de träffar i mitten av november då facken inom industrin först av alla ska spika sina krav inför nästa års stora avtalsrörelse för tre miljoner löntagare.
