Luleå kommun säger nej till koldioxidbudget

av RS Luleå // Artikel i Offensiv

En koldioxidbudget är ett sätt för stater, kommuner, organisationer med mera att identifiera sitt utsläppsutrymme och sätta tidsbundna mål i förhållande till den globala koldioxidbudgeten i enlighet med Parisavtalet. Men etablissemanget föredrar att styra blint mot en klimatkatastrof.

Trots att klimatomställningen går alldeles för långsamt för att ens vara i närheten av Parisavtalet (ett avtal som i sig självt är otillräckligt) har bara 13 procent av Sveriges kommuner antagit en koldioxidbudget. 
S och M-styrda Luleå kommun är den senaste att avslå ett sådant förslag. I Luleå kom förslaget till koldioxidbudget från aktivister i de lokala klimatstrejkerna som har samlat hundratals som stödde förslaget till en budget med minst tioprocentiga minskningar av utsläppen av växthusgaser varje år. 

Rättvisepartiet Socialisterna, vars medlemmar varit aktiva i klimatstrejkerna, stödde förstås förslaget när det diskuterades av kommunfullmäktige den 31 augusti. 
– Vi ligger långt, långt ifrån att ens vara i närheten av klimatmålen. Luleå kommun ligger på plats 276 av 290 kommuner i den senaste Miljöbarometern, sa Jonas Brännberg från Rättvisepartiet Socialisterna.
Malin Johansson från Miljöpartiet, också aktiv i klimatstrejkerna, visade pedagogiskt hur en koldioxidbudget omvandlar trubbiga mål till konkreta krav på minskningar år till år. 
De som röstade nej till förslaget (S, M, C, L, KD, SD) vilade på tjänstepersonernas argument att det var för svårt att ta reda på utsläppens omfattning. 

Det går bra att prata fint om mål och allmänna floskler, men när det blir konkret röstar de som inte är beredda att förändra nej.

– Om man tycker det är för svårt, hur svårt tycker man då det är att åtgärda utsläppen? Och hur ska man kunna åtgärda utsläppen om man inte ens vet hur stora de är? sade Jonas Brännberg och fortsatte:
– En koldioxidbudget pekar mot vad vi måste nå – det vill Luleås kommunledning inte veta av. De vill nöja sig med flummiga ”färdplaner” där det inte finns något stopp för hur mycket som släpps ut. Och det beror på att de inte är beredda att göra de systemförändringar som behövs i samhället. Det går bra att prata fint om mål och allmänna floskler, men när det blir konkret röstar de som inte är beredda att förändra nej.

Att etablissemangets politiker ALDRIG skulle kunna tänka sig driva en kommun utan en ekonomisk budget, men säger bestämt nej till en koldioxidbudget som tar hänsyn till klimatet och planeten, visar tydligt vilka intressen som styr dem. 
Kapitalismen, ett ekonomiskt system som inte ”har råd” med hållbarhet, ska räddas till viket pris som helst. Då vill man inte veta sanningen om vad som verkligen krävs för en omställning som ger dagens unga en dräglig framtid.