EU:s krismöte om Georgien slutade i ett fördömande av Rysslands erkännande av Abchazien och Sydossetien. EU ställer också in de fortsatta förhandlingarna om ett nytt samarbetsavtal så länge ryska trupper är kvar i Georgien.Men den ryska regimen är knappast beredd att dra bort alla sina trupper från Georgien och klockan kan inte vridas tillbaka till den situation som rådde innan kriget.
Istället väntar nya kriser och spänningar mellan de imperialistiska makterna, avlöst av ständiga försök att ”normalisera förbindelserna”. Men världen har förändrats.
I Dagens Nyheter den 28 augusti, under rubriken ”En otäck sommar – i riktning mot en sämre värld”, frågar Ragnar Roos med rätta om inte sommaren 2008 markerade ett histo- riskt trendbrott ”då en rad händelser tillsammans pekar i en riktning mot ett avgörande skifte, ekonomiskt och storpolitiskt?”.
Han syftar dels på Georgienkriget och dess efterspel och dels på den fördjupade globala finanskrisen samt kollapsen för Världshandelsorganisationen WTO:s förhandlingsrunda.
Dessa händelser skärper var för sig motsättningarna på världsarenan och tenderar tillsammans att skapa nya relationer mellan makterna.
En ny mer riskfylld och osäker världsordning har fötts, med historiska paralleller till den period av ökad rivalitet på världsmarknaden och militarism som föregick första världskrigets utbrott 1914.
Rysslands militära intåg i Georgien, ”en bestraffning” enligt den ryske presidenten Dmitrij Medvedev, var en brutal maktdemonstration.
När de ryska ledarna talade om en ”humanitär insats” klingade det lika falskt som när Nato benämnde sitt krig mot Serbien 1999 som ett ”humanitär aktion” för att skydda Kosovos albanska befolkning (Kosovo var en del av Serbien).
Rysslands ledare har gång på gång jämfört med Natos krig 1999 och den påföljande splittringen av Serbien. Kosovo blev från 1999 en Västkontrollerat protektorat, bara för att i år erkännas som en självständig stat av Väst, utan att de serbiska och romska minoriternas rät- tigheter garanterats och utan rätt för de fördrivna att återvända.
Men även om Kosovo formellt är självständigt styrs landet fortfarande i mångt och mycket av representanter utsedda av Väst.
Det var inte omsorgen om Kosovos fattiga eller respekten för folkens rätt till nationellt självbestämmande som fick Väst att gå ut i krig eller erkänna Kosovos självständighet, utan det var ett led i kampen om kontroll och inflytande på Balkanhalvön.
Ryssland var emot ett erkännande av Kosovo, eftersom det försvagade Serbien som traditionellt varit en av Rysslands nära allierade och ytterligare undergrävde den ryska imperialismens ställning i både den delen av Europa och i sina egna undertryckta delstater.
När Kosovo blev självständigt sa den ryske presidenten Vladimir Putin (idag premiärminister) att Ryssland övervägde att erkänna de båda utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien, som formellt tillhörde Georgien, men som kontrollerats av Ryssland.
Att en av Georgienkrigets följder kunde bli fullt ryskt stöd till Abchaziens och Sydossetiens självständighet och Georgiens formella splitt- ring var knappast en överraskning.
Inte heller är det överraskande att få regeringar har stött Rysslands erkännande av rädsla för egna separatiströrelser och för att i detta läge öppet trotsa USA och EU.
Rysslands stöd och erkännande av utbrytarrepublikerna är ett led i den ryska imperialismens strävan att vidga sitt inflytande i Kaukasus.
Till skillnad från Balkan är Ryssland en stormakt i området och här finns väldiga energitillgångar som imperialismen tävlar om att erövra. Vidare ser den ryska regimen Georgiens splittring som ett vapen för att motverka Västs insteg i före detta Sovjet och inte minst USA-imperialismens försök att militärt inringa Ryssland.
Ett annat skäl är att Ryssland vill sända en tydlig varning till regimen i Ukraina, som vill gå med i både Nato och EU.
Rysslands härskare säger sig försvara osseternas och abchazernas rättigheter, men för krig mot Tjetjenien och förtrampar andra minoriteter i Ryssland samt bedriver en ra- sistisk kampanj mot kaukasier i Ryssland.
USA-imperialismens och EU:s stöd till Georgiens nationalistiska och autoritära regim motiveras främst av geopolitiska skäl och att landet erbjuder en alternativ väg att transportera olja och gas från Kaukasien och Centralasien till Väst.
För Västimperialismen handlar reaktionen på Georgienkriget främst om att hindra Ryssland från att bli en stormakt som på allvar kan utmana USA och EU.
Stalinismens brott, följt av kapita-lismens återupprättande och nationalism, har försvårat möjligheten att förena de förtryckta i Ryssland, Georgien och andra områden i en kamp för frigörelse från alla former av förtryck och våld.
Bara på grundval av en kamp för socialism kan massorna enas mot kapitalism och imperialism – för fred och nationellt självbestämmande.
Per Olsson
