Mali: Kuppen löser inte kriserna

Den hatade presidenten Keïta avsattes av militärkuppen som just nu har stöd. Men officerarna har inget program eller politik för att möta massans förväntningar (Foto: Public Domain).

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Militärkuppen i Mali, tisdagen den 18 augusti, kommer inte att tillfredsställa behoven hos massorna som i demonstrationer i månader har krävt president Keïtas avgång. Snarare understryker kuppen den djupa krisen i landet och hela Sahelregionen.

Officerarna bakom kuppen, som kallar sig National Committee for the Salvation of the People, sa först att de skulle organisera val. Men i helgen presenterades en plan för en treårig övergångsregering som ska ledas och domineras av militären.
På kuppdagen arresterade de presidenten sedan 2013, Ibrahim Boubacar Keïta, och hans premiärminister Boubou Ciss, som båda
omedelbart avgick. 
Till skillnad från militärkuppen 2012 är ledarna den här gången högt uppsatta officerare. Flera av dem har fått utbildning av den amerikanska och franska militären och varit allierade i imperialistiska militära åtgärder mot islamistiska styrkor. Deras talesman Assimi Goita var chef för Malis specialstyrkor.

Kuppen välkomnades av manifestationer i huvudstaden Bamako, särskilt bland de unga. Washington Post rapporterade: ”Kontoret för den nyligen nominerade justitieministern, Kassoum Tapo, plundrades och sattes i brand. Han lovade nyligen att fängsla demonstranter som har varit på gatorna.”
Massdemonstrationer som krävde presidentens avgång inleddes den 5 juni. Utlösande var parlamentsvalet i mars och april, samtidigt som covid-19 anlände till landet. Endast cirka en tredjedel röstade. När regeringspartierna bara fick en minoritet av rösterna, ogiltigförklarade konstitutionsdomstolen resultatet för 31 mandat.

Demonstrationerna återspeglade ilskan över inte bara valen, utan det ökade våldet med 1 800 döda under det första halvåret i år och det misslyckade kriget mot jihadisterna från imperialistiska styrkor och den nationella armén. År 2019 blev 200 000 människor interna flyktingar och mer än 1 000 skolor stängdes till följd av striderna.
Det finns också rapporter om statliga styrkor som var inblandade i massakrer. De imperialistiska styrkorna saknar stöd från befolkningen, med ökande opposition särskilt mot de franska styrkorna.
En annan nyckelfaktor är den ekonomiska krisen tillsammans med elitens korruption, bland dem presidentens son. Mali är rankat 169 av 191 länder på FN:s lista över BNP per capita (822 dollar, jämfört med Sverige på plats 13 med 54 043 dollar). Den sociala krisen, med massarbetslöshet och prishöjningar, har förvärrats ytterligare av pandemin. 
Detta pågår samtidigt som multinationella företag utnyttjar sina guldgruvor och regeringen tecknar avtal med Kinas Belt and Road Initiative för stora järnvägsprojekt.
Inom de väpnade styrkorna har det ökat demoraliseringen av kriget mot islamisterna, tillsammans med missnöje med lönen.

Demonstrationerna, utlysta av Movement 5 June-Rally of Patriotic Forces (m5-rfp), möttes först med brutalt förtryck. Den 10 juli dödade statliga styrkor 10 personer och sårade 85 personer som deltog i en från början fredlig demonstration. Demonstranterna ockuperade sedan statens tv-byggnad och försökte också ockupera nationalförsamlingen. Liksom med många andra rörelser över hela världen 2019-20 stoppade förtrycket inte rörelsen.
En av frontfigurerna för m5-rfp är en populistisk iman, Mahmoud Dicko. Trots demonstrationerna som krävde presidentens avgång vidhöll Dicko dock möjligheten till ett avtal med Keïta. Omedelbart efter kuppen förklarade Dicko att han inte längre skulle vara involverad i politik medan andra ledare för m5-rfp uppgav att kuppen hade uppfyllt folks krav och krävde firande.
Kuppen fördömdes av regeringar överallt – FN:s säkerhetsråd, inklusive Kina och Ryssland, Afrikanska unionen, ECOWAS (Ekonomiska gemenskapen i västafrikanska stater, 15 regeringar) och alla större europeiska makter under ledning av Frankrike, kolonialmakten fram till 1960 som fortfarande dominerar regionen.

De imperialistiska makterna och grannländerna fruktar både massrörelser och militärkupper som kan sprida sig i regionen.

Kuppen, och ännu mer den djupa krisen, äger rum i ett land som har varit en högsta prioritet för imperialismens krig mot islamister. FN:s styrka i landet (MINUSMA) har mer än 12 000 soldater, inklusive 400 från Kina och 142 från Sverige. Fler FN-soldater dödas i Mali än någon annanstans.
Frankrike har ökat sin närvaro i år till mer än 5 000 soldater. USA, Storbritannien och Tyskland har också styrkor i landet.
Imperialismens militära ingripande började 2012-13 när jihadiststyrkor tog över norra landet efter militärkuppen. Men ”trots nästan ett decennium av internationell kamp mot terrorism och hjälpprogram har dessa grupper behållit sitt grepp om delar av centrala Mali och spridits längre söderut i grannländerna Burkina Faso och Niger”, sammanfattar foreignpolicy.com.
De imperialistiska makterna och grannländerna fruktar både massrörelser och militärkupper som kan sprida sig i regionen. ECOWAS stängde omedelbart gränserna till Mali och stoppade all handel, tillsammans med att skicka sina representanter för att prata med kuppledarna.

Varken imperialismen eller kuppledarna kommer dock att uppnå någon stabilitet. De högt rankade officerarna mötte ingen opposition när de tog makten, men de har inget program eller politik för att möta massans förväntningar. De har nu stöd, men hur länge?
Deras första prioritet efter kuppen var att förklara sin vilja att fortsätta samarbetet med Frankrike och ECOWAS-regeringarna. De träffade också ledare för det styrande partiet för diskussioner.
En före detta amerikansk ambassadör i Nigeria, John Campbell, i tankesmedjan Council on Foreign Relations, räknar inte med stora förändringar från kuppmakarna: ”Det var inte ett kupp mot dem som har lett landet, utan snarare en kupp bland dem som har lett landet.”
Om så är fallet kan militär­övertagandet likna vad som hände i Zimbabwe, där militärer tvingade Mugabe att avgå, men regimen fortsatte. 
Sahelregionens kris och hotet från högerislamistiska styrkor kan inte lösas av militära styrkor. Till och med BBC kommenterade: ”Det är emellertid allt tydligare att problemet med Tchad, Niger, Mali, Burkina Faso och Mauretanien (känd som G5 Sahel) inte bara är närvaron av beväpnade grupper, och att mer än militära åtgärder brådskande behövs”.

Gränserna fastställs av det globala kapitalistiska systemet. Som de flesta andra afrikanska stater har Mali beordrats av imperialismen och dess institutioner som IMF att privatisera och prioritera exporten. Landet är en av de största guldproducenterna i Afrika, varav ingenting går till massan av arbetare och fattiga. Istället har imperialismen fokuserat på att använda vapen för att hålla staten samman. 2016 tecknade EU en överenskommelse med Mali för att blockera flyktingar för en liten kompensation.
De islamistiska grupperna har utvecklats ur kollapsen av redan svaga ekonomier och stater och får ökad grund ur statens förtryck. Arbetare och fattiga i Mali och Sahel behöver demokratisk organisering för att ta guld, jordbruksprodukter och naturresurser i sina egna händer, från imperialism och kapitalism.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!